Jag har en miljon ursäkter för det långa uppehållet. Sådeså. Somliga är rentav giltiga.

Och nu är det rent riskabelt att sitta framför datorn. Den mår inget bra av att jag nyser så det skvätter på den en gång var tjugotredje sekund. Snor i tangentbordet är inget att leka med. Jag ska bara snabbt som attan betala webbhotellsräkningen som jag självklart glömt bort över helgerna och nu är försenad, sen stänger jag av igen och drar filten över mig.

Jag lever iaf. Nätt och jämt.

Vet ni en sak? Om man väntar med alla sorters julförberedelser till sista minuten, så får man väldigt mycket att göra när man väl sätter igång.

Dagens visdomsord, från mig till dig, alldeles gratis.

Back to the julpynt.

Jag har alltid haft svårt för att radera mail. Tidigare har jag haft  mappar växer och växer, även skickat-mappen och papperskorgen. Det har inte handlat om tusentals mail som samlats, det har handlat om tiotusentals. Jo, det är sant.

Jag har fortfarande svårt att slänga. Men nu har jag åtminstone ställt in så att i en del mappar raderas mail när de är märkta som lästa, i andra när de är 30 dagar gamla. Då slipper jag slänga aktivt, mailen bara försvinner omärkligt.

Nu uppträder denna digitala separationsångest i min rss-läsare. Fast på ett om möjligt ännu knäppare vis. I den kan man välja om man vill se en lista med poster från en särskild blogg, eller en lista med alla olästa poster, från alla bloggar. Så fort jag har markerat en post som läst, så försvinner den alltså från olästlistan. Nu har jag plötsligt 107 bloggposter i min olästlista. Trots att jag läst i stort sett alla. Bara några enstaka har jag hoppat över, såna där det inte var något intressant den här gången. Och några har jag skummat igenom. Säkert 90 stycken av dessa 107 har jag verkligen läst. Bara för att jag inte markerar dem som lästa vartefter. Ja, jag är nog lite vrickad på den punkten.

För övrigt vill jag bara meddela att benet är i stort sett bra idag. Det är nästan bara när jag går nerför trappen det känns. Jag tror inte det var varken blodpropp eller någon brusten åder, benet har inte varit varken svullet eller på något sätt missfärgat. Och det gick som sagt över.

• vaden gör fortfarande ont, men inte värre än att jag ska klara en rastning, hussen är förvarnad om att han fÃ¥r ta lÃ¥ngpromenad i kväll
• delar av julen är delegerad: recept skickas till Sandra, hon implementerar och returnerar resultatet
• Ã¥terstÃ¥ende delar av julen är icke pÃ¥började
• jag har haft en flitig morgon och förmiddag
• har trots det (eller snarare pga det) fortfarande morgonrocken pÃ¥ mig
• ska Ã¥tgärda sista punkten nu, och inkluderar en dusch

De goda nyheterna först: Idag fick de besked pÃ¥ A:s jobb, vilka som skulle fÃ¥ gÃ¥. Och det var ett positivt besked. För A och för oss. För mÃ¥nga andra var det inte det… Jag kan tänka mig att stämningen inte är pÃ¥ topp bland de som fÃ¥r vara kvar heller. Men fixturavdelningen där A jobbar är intakt, och de är inte ens i samma byggnad som resten, sÃ¥ kanske är det rätt ok där ändÃ¥. Sen är det inte alls omöjligt att det kommer nya varsel, men den dagen, den sorgen…

Och en dålig nyhet, fast jag vet inte riktigt hur dålig den är: På väg ner för trappen med hundarna nu i kväll, knäppte det till ordentligt i min ena vadmuskel. Det var en tydlig känsla av att något gick sönder. Det gjorde ordentligt ont, men inte svimnings-ont (det är nämligen så jag oftast reagerar på alltför stark smärta, jag svimmar ifrån det en stund), jag kunde genomföra rastningen om än långsamt och linkande. När jag sitter stilla nu känns det bara litegrann, men det gör ont att använda benet. Ondare nu än direkt när det hände, men fortfarande inte värre än att jag står ut.

Vad tusan var det som hände? Det var inte en muskelsträckning, det känns inte på det viset. Och den där tydliga känslan av att något gick sönder, liksom brast, gör mig konfunderad. En muskelbristning? Men borde inte det göra fruktansvärt ont?

Ja, inte vet jag. Jag tar och sover på saken. Och den där önskelistan tar jag imorgon.

En jordbävning, den starkaste i Sverige på över hundra år, skakade om skåningarna i morse. Nyhetsmorgon kryddas av ögonvittnesskildringar. En kvinna beskriver hur hon vaknade av att sängen skakade, och att hennes första tanke var att det var katten som kräktes i sängen.

Hur stor är den katten egentligen?

Lotta ställde en hypotetisk, men intressant fråga till hundägare: Om du fick fem minuter (per fyrfoting) då du kunde prata på alldeles vanlig svenska med din hund, föra ett logiskt resonemang och förklara saker och ting; hur skulle du disponera dessa fem minuter?

Till Carrey skulle jag säga att det faktiskt inte är särskilt fint att betrakta alla tjejer som sexobjekt, alltid. Att man faktiskt kan vara bara vänner. Att de förmodligen skulle vara bussigare mot honom om han istället för hejdlöst flirtande inbjöd till lek. Jag skulle ocksÃ¥ frÃ¥ga om han kommer ihÃ¥g vad han drömmer när han mitt i natten och i sömnen sätter igÃ¥ng att yla sÃ¥ man tror att brandlarmet gÃ¥r. Och be honom att snälla rara, sätt inte igÃ¥ng med samma yl varje gÃ¥ng husse kommer hem… Och sÃ¥ skulle jag frÃ¥ga honom vad han egentligen tycker om sin lillebror.

Det är tveksamt om Monster kan sitta still och prata i hela fem minuter, så där får vi ta det lite snabbt: Hörrudu, om du och jag nånsin ska kunna bli de stjärnor jag tänkt, så krävs det att vi börjar träna bland andra hundar också snart. På klubben och så. Och om du lovar att uppföra dig hyggligt och samarbeta med mig (för jag vet att du kan) och inte bara hålla koll på alla andra och skälla så fort någon springer eller så, så lovar jag att vi ska träna oftare, för egentligen är det ju kul, eller hur? Och jag lovar att ha smaskiga belöningar också. Deal? Och förresten, en annan grej, såna där vanor du skaffat dig som att kliva upp på köksbordet, och att gå omkring med framtassarna på köksbänken för att kolla när jag lagar mat, gör inte sånt när vi har folk hemma, är du bussig. Då får vi bara höra att du är bortskämd och ouppfostrad, och det är du ju inte.

PS. Man får gärna ta det här vidare, men glöm inte att länka till Lotta då. Hon vill dessutom gärna ha svaren i sina kommentarer också, och det tycker jag väl att hon kan få?

Många lokaltidningar har skrivit om Maxis fyrverkeristopp. Jag läste en del, och på ett par ställen läste jag även kommentarerna till respektive artikel. Och vilken märklig debatt (om det nu ens är värt att kallas debatt) det är som uppstår av en sådan fråga!

Som jag har förstått det är skälen till ICAs ställningstagande flera:

• det är besvärligt att hantera pga säkerhetsbestämmelserna
• det orsakar flera allvarliga olyckor varje Ã¥r, ibland dödliga
• hänsyn till hundar och andra djur
• hänsyn till barn och gamla och andra som tycker det är obehagligt
• hänsyn till miljön - raketerna ger ifrÃ¥n sig en hel del växthusgaser
• nedskräpningen

Självklart finns det människor som tycker det är fel, som vill ha sina fyrverkerier kvar, som vill kunna köpa dessa överallt. Men deras argument… Man siktar bara in sig pÃ¥ hundägarna, att det är vÃ¥rat fel att ICA inte säljer smällare, och vi ska minsann inte gnälla för vi visar ingen hänsyn till andra utan lämnar hundbajs här och var och folk blir allergiska och bitna och det ena med det tredje. Och om vi nu ska förbjuda smällare sÃ¥ borde vi förbjuda julklappar och jansson ocksÃ¥, för det är tradition av ett mer eller mindre heligt slag att skjuta fyrverkerier, sÃ¥desÃ¥. (Läs t ex den här diskussionen, i Barometern.)

SprÃ¥ket och argumenten och hela deras sätt att uttrycka sig säger egentligen allt om dessa “mogna” pojkar som tycker det är sÃ¥ lajbans att bränna av raketer under ett par veckor runt jul och nyÃ¥r.

Ur hundsynpunkt skulle jag kunna tycka att det var okej om smällandet höll sig till nån timme runt nyårsslaget. Ur säkerhetssynpunkt skulle jag kunna tycka att det var okej om detta smällande i så fall sköttes av kommunen (de flesta kommuner har väl rätt maffiga grejer, allt annat ter sig ju ganska futtigt i jämförelse ändå liksom?). Men ur miljösynpunkt vete sjutton om jag tycker ens det är okej.

Och jag kan aldrig, aldrig tycka att det är okej att föräldrar förser sina barn med detta, att härja fritt och utan tillsyn med. Om ni inte tar några andra hänsyn, kan ni väl åtminstone vara lite rädda om era ungar!

ICA Maxi har beslutat att avstå all försäljning av smällare och fyrverkerier runt jul och nyår! Skälen är många, men ett är djurhänsyn. Jag blev så glad när jag hörde detta, att jag genast ville starta en kampanj. För som vi hundägare i många år har tjatat och bråkat om stopp för smällare, så är det väl inte mer än rätt att vi visar vår uppskattning nu?

Jag tycker att alla vi hundägare, och även alla andra som kanske av helt andra anledningar (miljöaspekten är en) tycker att ICA tagit ett bra initiativ, ska visa vår uppskattning genom att handla julmaten där istället för hos butiker där fortfarande fyrverkerierna säljs.

Så. Nu tar du och skriver om det här i din blogg också, så att alla får veta.

Igår kom jag gåendes på en gångstig med hundarna, när jag på ganska långt håll så en rottis hoppande och skuttande med ett par barn. Jag tog först för givet att det också fanns en vuxen skymd bakom buskaget intill, men när jag kom närmare insåg jag att såna saker ska man inte ta för givna. Och rottisen hängde i jackärmen på det ena barnet i glatt morrande kamplek, medan barnen uppenbarligen inte alls var med på leken. Jag funderade först lite på om jag skulle fortsätta min väg framåt stigen, då skulle jag komma att passera väldigt nära, och en yster rottis utan kontroll ihop med mina två där åtminstone Monster skulle få tokspel av leken kändes inte så bra.

Jag vek av från den tänkta vägen och rundade istället ett stort buskage, på andra sidan var jag tillräckligt nära för att kunna bedöma situationen bättre samtidigt som buskarna skymde sikten för mina hundar. Två tjejer, uppskattningsvis i tioårsåldern. Ingen vuxen. En rottishane, ganska liten, men ändå. Såvitt jag kunde bedöma det hela var det tydligt att hunden fått värsta busrycket, men att tjejerna tappat kontrollen (i den mån det nånsin funnits någon kontroll) och nu var uppenbart rädda, hunden hoppade och slet i den ena tjejens jackärm, och ju mer hon viftade och skrek och grät, desto roligare blev leken. Den andra tjejen försökte hjälpa till, men grät hon också och det hjälpte inte det minsta att hon snyftande försökte dra i kopplet.

Jag tvekade en stund igen. Vad i hela friden skulle jag göra? Det passerade människor, men ingen gjorde en min av att försöka hjälpa tjejerna. Någon ropade åt dem att de måste hålla hunden kopplad, precis som att det var det som var problemet. Till slut gick jag bort till ett räcke där jag band Monster och Carrey, fiskade upp några godisar ur fickan och gick fram mot tjejerna och rottisen. Jag frågade vad hunden hette, kallade på honom och han släppte sitt grepp och vände sig lite förvånat mot mig. Det var inga problem att ta kopplet och han tog - om än något tveksamt - emot mitt godis och visade inga som helst tecken på någon aggression. Däremot försökte han omgående ta upp kampleken med mig istället, med min arm, min vante, kopplet. Han var ordentligt uppvarvad och det tog tid att få ner honom på jorden igen. Dessutom var han uppenbarligen inte van vid att någon bröt hans lek, och han var precis så kampglad som en rottis brukar, och ska, vara.

När hunden äntligen dämpat sig något fick jag lugna tjejerna. Och förhöra dem lite. Och försöka förklara. Förklara att det som redan nu gjort  tjejerna rädda och som gjorde ont ändå bara var en lek, om ett halvår säkert inte skulle vara en lek längre utan allvar och mycket mycket värre. Om det inte fanns någon vuxen som alltid hade ansvaret och som förstår hur man ska göra. Att en rottis var en alldeles för stor och stark och tuff hund för att barn någonsin skulle gå ut med den ensamma. Hur mycket som gick in vet jag inte, och framför allt hur mycket som sedan framfördes till en förälder vet jag ännu mindre, för det var tydligen så att det var en liten flicka på runt tio år som hade huvudansvaret. Som ensam gick ut med sin hund, flera gånger om dagen. Denna lilla tjej som nu var så skärrad och uppskrämd att hon tacksamt svarade ja när jag frågade om jag skulle hjälpa henne hem med hunden.

Jag fick ringa hem efter A, som kom och tog hand om vÃ¥ra hundar (vid det laget hade Monster för länge sen tröttnat pÃ¥ att vara bunden, synd för han var jätteduktig till att börja med och det hade ju varit bra om jag kunnat belöna det), och sÃ¥ följde jag tjejerna hem. Rottisen Asco gjorde en del försök till dumheter pÃ¥ vägen, men fann sig i mina tillsägelser, och jag undrade hur länge han skulle finna sig i att plötsligt bli bestämd över, om normalläget för honom var att bestämma själv… Samtidigt förberedde jag mig ocksÃ¥ för vad jag skulle säga till en mamma eller pappa som fanns hemma, oavsett vad det var för sorts person jag skulle träffa (jag har vissa fördomar om människor, särskilt hundägande människor, i det omrÃ¥det). Inte helt oväntat fanns det dock ingen vuxen hemma, sÃ¥ jag sa än en gÃ¥ng till tjejerna att de mÃ¥ste tala om vad som hänt och att nÃ¥gon vuxen mÃ¥ste ta över ansvaret genast innan nÃ¥gonting allvarligt händer.

Det är hemskt frustrerande att veta att jag nog bara hjälpte till för stunden. Jag är helt övertygad om att inom ett år kommer det hela att ha gått helt överstyr. Det är bara en fråga om vad som hinner hända först och hur allvarligt det blir.

——————-

Strax efter halv åtta nu på morgonen ringde A. Han lät andfådd och talade om att han var på väg till jobbet (han börjar sju), att han gick (därav andfåddheten) och att han blivit sittande i ett dike (what?) och därför var sen.

Det var dock ingen dikeskörning det handlade om. PÃ¥ väg ner mot TorsÃ¥s hade det varnats pÃ¥ radion om en lösspringande hund pÃ¥ E22:an, och strax efter att de hört varningen stod det en mjölkbil pÃ¥ vägen som just kört pÃ¥ hunden. De stannade, nÃ¥gon bil till hade ocksÃ¥ stannat, men ingen av de närvarande vÃ¥gade närma sig stövaren som lÃ¥g vid vägkanten. Utom A. SÃ¥ han hade satt sig ner hos hunden för att “hÃ¥lla handen” och lugna och trösta. De andra Ã¥kte vidare till jobbet medan A stannade tills polisen kom, och hjälpte till att lyfta in hunden i bilen. Den sÃ¥g inte ut att ha nÃ¥gon mer skada än ett brutet bakben, men man vet ju aldrig hur det ser ut inuti. Sedan hade han fÃ¥tt lift med mjölkbilen till TorsÃ¥s, och fick gÃ¥ sista biten.

En annan sorts hundhändelse. Hoppas det går bra för stövaren. Bättre än för rottisen.