mitt i livet

Fest igår. A:s dotter J fyllde tretti, och vi var inbjudna till kalas. Jag tänkte på förhand i mitt stilla sinne att det verkade vara väldigt storslaget och nästan pompöst för ett 30-årskalas, men det verkar vara lite så i den släkten och det är ju deras val. Förklaringen kom när det visade sig att vi i själva verket var inbjudna till bröllop. Överraskningsmomentet blev nog precis som de önskat, ingen hade anat någonting i förväg.

Det blev en väldigt trevlig tillställning, och idag mår jag väl som jag förtjänar. Det kunde ha varit mycket värre, men det kunde ha varit bättre också. Dagen har mest tillbringats i soffan med filt och kudde och teve på låg volym. Nu har jag iaf åstadkommit en långrunda med hundarna, husse har åkt på hockey, och jag borde väl kanske se vad skåpen har att erbjuda i matväg tills han kommer hem igen… Om jag orkar.

Jag har tittat igenom alla korten från igår, det var bara ren tur att jag i sista stund bestämde mig för att ta med kameran, nu kom den ju väl till pass och faktiskt verkar en hel del av korten vara användbara så jag tänkte försöka sätta ihop en fin fotobok till brudparet. Bilderna är ju av privat familjealbumskaraktär så de tänker jag inte visa upp här. Men jag råkade visst fastna på en bild jag också, iförd 79-kronorsklänningen och ny frisyr. Och urringning.

Förresten, den där våren gjorde faktiskt ett litet försiktigt försök här idag. Efter den iskalla morgonen med all rimfrost, så steg temperaturen så småningom till ett par plusgrader. Och eftersom solen behagade skina hela dagen, och eftersom den nu såhär i februari faktiskt ger ifrån sig lite värme, så kunde man känna den där härliga vårvintriga känslan mot en södervägg. Och jag hade kanske kunnat leta upp något litet smältvattenflöde eller takdroppande att fotografera, men jag hade inte tid. Jag var fullt upptagen med mitt stylande hela dagen.

Kan vi hoppas på en repris imorgon? Jag tar gärna de kalla nätterna om det blir såna här dagar.

Med anledning av morgondagens kalas gav jag mig ut på ett mission impossible idag. En styck klänning, behov: stort. Ett par skor, behov: inte fullt så stort. Klänningsletandet verkade tröstlöst till att börja med, det fanns banne mig bara tunikor, och det var klänning jag skulle ha punkt slut. Men så hittade jag den, klänningen jag kände att jag ville ha, den fanns i rätt storlek(!) och den råkade hänga på en reaställning. 79 kronor. Va?!

Skobehovet uppgraderades raskt till stort. De första skorna jag fick ögonen på var riktigt snygga, rea men rätt dyra ändå, men det var framför allt klackhöjden som gjorde mig lite tveksam. Mina fötter har blivit bortskämda med lång- och skogspromenadvänliga skor, och min tidigare ganska stora förmåga när det gäller att gå i högklackat både länge och mycket har sakta men säkert avtagit. Så jag svängde runt hyllan, hittade ett annat par nästan lika snygga, med en lagom klack och ett väldigt lagom pris. 250 riksdaler.

Summa 329 kronor. Och det var utan att ens försöka göra fynd, de bara kom till mig.

För att fullborda det hela gjorde jag ett besök hos frissan sen också. Det var ingen rea där, det kostade mer än skor och klänning tillsammans, men så är jag som ny nu också.

Mission completed.

Nej, det ser verkligen inte ut att bli några vårbilder idag heller. Nu har vi återgått till tvåsiffriga minusgrader, och det har varit tät dimma inatt, så om man nu inte tyckte att det var tillräckligt med all snö, så har ett tjockt lager rimfrost lagt sig över allting också. Som julkort betraktat är det väl snyggt, men nu är det faktiskt februari!

Bristen på vårtecken att fotografera är högst påtaglig. Jag har använt all min fantasi och kreativitet för att få till några bilder, men nu har jag inte mer fantasi. Det är väl bara att acceptera att det inte kommer att rasa in bilder på Dagens Vårtecken precis. Inte än i varje fall, men förr eller senare ska väl våren komma igång.

Istället tog jag en bild på snödrivan som körts ihop precis utanför mitt köksfönster. Jag tänkte att om jag tar en ny bild på den då och då, säg en gång i veckan, så kanske man kan se att den minskar i höjd och omfång och på så sätt får ett visst hopp?

Drivan den 4/2.

Det var en gång två små möss. En vit och en grå. De bodde med alla sina triljoner syskon på det stora IKEA-varuhuset. Men så en dag – igår- kom två snälla människor på besök och sa: ”De skulle ju kunna få flytta hem till oss! Tänk så glada våra hundar skulle bli!” De snälla människorna var visserligen snälla, men kanske lite obetänksamma. De tänkte inte alls på om mössen skulle bli glada eller inte.

Så mössen fick följa med hem till de snälla människornas snälla hundar. De snälla hundarna blev glada och tog varsin mus i munnen. Den röda hunden tog den grå musen, den grå hunden tog den vita musen. Efter ett tag blev de lite ovänner, för den röda hunden ville först ha båda mössen, men sedan fick den grå hunden den grå musen och så blev det lungt. Hundarna vårdade mössen ömt, men på sitt eget vis, och lite senare såg mössen helt annorlunda ut.

Det här inlägget blev istället för ett annat som jag funderat över i flera dagar, men som nog inte blir. Det skulle handla om den här tiden för 29 år sedan, då jag väntade Sandra. En tid som jag förstås tänker rätt mycket på nu, när Sandra väntar sitt barn. Det var en tid med väldigt mycket känslor, som väl alla graviditeter är. Men känslorna handlade inte bara om det. En lång tid under hösten och fram till jul tillbringade jag på sjukhus, sittande hos min mamma. I mellandagarna gick hon bort. De tre resterande månaderna av graviditeten minns jag väldigt lite av. Jag hade som sagt velat skriva mycket mer om detta, men de känslor som kommer fram är svåra att uttrycka. Jag har försökt, men när jag läser vad jag skrivit så blir det inte som jag menade.

(uppdaterad 21:13)

…att börja samla vårtecken! Om ni inte redan har börjat, alltså. Jag tog en bild redan i morse, ett misstag var att jag bara tog en enda bild och inte tittade på hur den blev förrän nu (efter att ha letat efter kamerasladden en halvtimme). Den var av det slaget som man aldrig sparar annars, men nu är det det enda lilla vårtecken jag har dokumenterat, så den blev benådad.

Ni hittar Dagens Vårtecken här. Registrera dig och var med! Läs gärna infon på förstasidan först. Jag ska skriva ihop lite trix som kan vara bra att känna till, återkommer strax med det.

Lite tips & trix:

När du ska ladda upp en bild och har valt fil, ge bilden ett namn (rubrik), så den slipper heta ”img_200719″ eller nåt liknande. Strax därunder finns en liten rullgardinsmeny ”Sätt objekttiteln från:” Välj ”Rubrik” där. Inga andra inställningar behöver göras.

När du laddat upp bilden går du till förstasidan, klickar på din bild och använder sedan kommentarsfältet för en kort beskrivning, t ex var bilden är tagen, eller hur du tänkte när du ser en slalombacke som ett vårtecken…:)

Om det finns mer som känns oklart, kommentera det här, så kan jag fylla på med mer info om det behövs.

När två träningskompisar av två möjliga har giltiga förhinder, och när termometern visar närmare 20 än 10 minusgrader, ja då är inte jag den som envisas. Träningen igår blev alltså inställd. (Oss emellan så kan jag ju erkänna att jag jublade lite. Eller mycket. Ok då, ganska högljutt.) Köksträningen är jag ändå relativt flitig med. Och vi har tillräckligt med moment som fortfarande går att träna på köksnivå så jag behöver faktiskt inte ha särskilt dåligt samvete.

Vad som däremot inte är inställt är mitt senaste påhitt Dagens Vårtecken. Det skulle starta idag, och så blir det, men det får vänta till kvällen. Jag erkänner att man kan behöva en extremt optimistisk inställning för att kunna hitta några vårtecken idag, men det går. Det är ju en tolkningsfråga det där, vad som är ett vårtecken. Jag hoppas det finns en och annan som känner för att vara med, det känns som om vi behöver all uppmuntran vi kan få på den fronten. Återkom framåt kvällen, så ska ni få en länk.

Jag försöker verkligen få ur mig ett blogginlägg, men det går inget bra. Jag hade tänkt skriva om snön, om en oväntad bussresa igår, om spårträningsteorier, om mitt plötsliga anfall av extrem huslighet häromdagen, och jag har börjat. Först på det ena, sen på det andra. Men det blir liksom inget av det.

Så det får vara för tillfället. Snön har ju så många redan skrivit om, bussresan var totalt händelselös, spårträningsteorierna är ju just bara teorier och huslighetsanfallet gick över.

Om tre dagar är det 1 februari, och det var då vi kom överens om att vintern ska vara slut och våren börjar. Just nu ser det väl inte riktigt ut som om motparten kommer att hålla överenskommelsen. Men jag ger inte upp, för att hjälpa våren på traven och för att verkligen suga upp även de allra minsta vårtecknen, startar Dagens Vårtecken då. På måndag. 1 februari.

För andra söndagen i rad var vi och tränade på klubben, förra gången var vi tre stycken som stämt träff, igår tillfälligtvis bara två. Men när vi nu är flera som puffar på varandra, så kanske det kan bli en god vana? Appellplanen är noggrant skottad, så vi kan inte skylla på vintern, dessutom siktar vi nu på gemensam tävlingsstart i slutet på april. Siktet är med andra ord inställt, no more excuses, det är bara att träna på!

Båda de här söndagarna har jag mest fokuserat på att få Månsen att koncentrera sig på mig och att hålla kontakten så mycket han bara kan. Och båda gångerna har han varit totalt hopplös till att börja med, men sedan blivit bättre och bättre. Igår körde jag lite linförighet, bara kortkorta sträckor med många vändningar och halter, läggande under gång, inkallning (där vi särskilt tränar på och belönar kvarsittandet), och lite platsliggning utan störning från andra hundar, men med retning i form av att jag gick runt honom och dinglade med en repboll.

Karin hade kameran med, och när jag efteråt fick se den här bilden blev jag både glad och överraskad. Jag hade aldrig trott att det skulle se så himla bra ut på bild! Visserligen är jag smärtsamt medveten om att den kontakten och den positionen oftast bara varar en liten liten stund, sekunden efter att bilden är tagen kan han mycket väl ha slängt sig åt sidan och hotat att rycka armen av mig… Men ändå, håll med om att det ser snyggt ut!

Foto: Karin Moberg

Igår kväll tittade jag igenom momenten för appellydnaden. Och blev brutalt påmind om att jag duktigt förträngt två moment. Framförgåendet, som vi inte ens börjat träna, och apporteringen, som jag påbörjat och börjat om på många gånger utan att komma någon vart alls. Övriga moment tror jag att vi kan få till så det kan bli åtminstone någon sorts poäng (dvs om jag tränar flitigt), men de här två… Bara att kavla upp ärmarna och börja. Jag har börjat (om) ikväll med lekapporteringsövningar i köket. Alltid något.

Och så får vi hoppas på vår snarast, för vi behöver väl en del spårträning också, kantänka.