lenas egna

Det är fint med barnbarn. Verkligen jättemysigt. Ända tills man drabbas av deras dagisbaciller. Mormödrar tål inte dagisbaciller särskilt bra. Inte alls faktiskt.

Världens finaste Sam och två ljus.

Bästa presenterna. Sandlåda och grävskopa.

Vi gjorde en snabbresa till ”andra sidan”, och hann med både födelsedags- och påskfirande på ett par dagar. Intensivt och emellanåt ganska närgånget umgänge med en snorig men väldigt pigg, busig och oftast glad Sam. Hemåt igen redan tidigt på påskdagens morgon, eftersom en Blocketannons gett napp. När den affären var lastad och klar hade vi frigjort en del utrymme i uthusen och ägnade några timmar åt att flytta runt på saker. Nu har jag fått min trädgårdsbod. Där bara mina trädgårdssaker ska vara.

Sen var vi rätt trötta efter resa och bärande och släpande, så vi bestämde oss för hämtpizza och tog sedan kväll ganska tidigt. På annandagen väckte Anders mig redan strax efter 6 och tyckte det var dags att komma ut och jobba… Tja, efter några koppar kaffe så var jag redo, och vi flyttade och bar lite till. Ett par gamla – mycket gamla – virkeshögar förpassades till vedhögen istället. Sen fick vi hjälp med en tall.

Det var meningen att vi skulle få hjälp med att beskära fruktträd.

Det fick vi inte. Vi fällde en tall istället.

Goda grannen kom med både fullutrustad skoghuggare och en stor maskin. Tallen la sig precis där det var tänkt, utan att nudda elledningen, utan att spreta ut en enda gren  på vägen och utan att ens röra vårt staket. Goda grannar är bra. Motprestationen blev att hyvla lite lärk.

Vi blev stående en stund efter tallfällningen och pratade. Ganska snart började jag frysa, inte så märkligt eftersom det var kallt och jag tidigare jobbat mig varm, så jag gick in. Gjorde en kopp kaffe och kände att jag hade lite ont i halsen. Typ tio minuter senare var jag… sjuk. Muskel- och ledvärk, frös så jag skakade, ont i halsen och snuvig.

Och sen dess har det inte hänt mycket här. Jag blev sängliggande i tre-fyran dagar, det är jag visserligen inte nu, men frisk är jag inte. Långt ifrån. Anders blev också förkyld, men han är uppenbarligen av segare virke än jag, för han har jobbat som vanligt. Ibland har han kommit hem lite tidigare och sagt att han nog har feber, gått och lagt sig men sen varit igång nästa dag igen. Igår när jag fick ett återfall och blev sämre igen sa han att ”det brukar ju vara karlar som är ynkligast”. Kort tankepaus, sedan: ”Fasen, jag är nog en kärring!”

Det var väl en överraskning? Med bilder i den här bloggen, alltså. Jag tömde mobilen häromdagen, så här får ni en blandad kompott.

…ta och blogga lite kanske? Ambitionen att hålla liv i bloggen finns fortfarande, men det är trögt att få upp farten igen efter så lång tid. Nån sammanfattning av vad som hänt sen sist får ni inte, det är inte min starka gren alls när det gäller bloggande. Jag skriver ”där jag är” istället.

Så. Jag lägger ganska mycket tid i trädgården just nu. Jag som alltid sagt och trott att trädgårdsskötsael inte är min grej, och om jag till äventyrs nån gång skulle bo i hus igen, så fick det vara antingen på en kal klippa, eller en ren naturtomt. Tja, nu har jag plötsligt 3 500 kvm trädgård, och ganska omfattande planer för grönsakodlingar, perennrabatter, buskar och prydliga, kantskurna grusgångar. Och ett woodland (ett för mig alldeles nytt ord). Och på sikt ett växthus. Joråsåatt.

Men jag försöker hejda mig. I år blir det inte så mycket. Ett ganska litet grönsaksland och så blir det mest ettåriga blommor i krukor och lådor. Därutöver har jag några projekt i det som redan finns i trädgården. Eller rättare sagt funnits… Och det ger mig jobb så det räcker.

Det finns en rabatt, ca 10 kvm eller så, som är väldigt mycket före detta. När vi kom hit i höstas kunde jag identifiera en liten kärleksört vid ena kanten, och några sommarflox vid en annan kant. I övrigt bestod den av högt, visset gräs. Under vinterns stormar ankrade ett tjockt lager eklöv i det långa gräset. Jag tänkte ut en plan, som gick ut på att jag skulle bara låta det vara som det var och se vad som eventuellt skulle komma upp och sedan flytta undan det som var något att ha. Men så började jag peta lite bland eklöven för någon vecka sen, och då stack det plötsligt upp en ensam krokus. Och sen kunde jag inte låta bli… Jag räfsade bort löven, och hittade en tjock heltäckningsmatta av grön mossa. Så jag krafsade bort mossan också. Kvar stod det långa, vissna fjolårsgräset. Men vid noggrann inspektion kunde man minsann se en massa andra saker som ville upp. Jag funderade hit och dit, vad jag än kunde göra för att gagna det jag ville ha kvar, skulle också gagna ogräset. Och tvärtom. Men ju mer jag kikade och petade bland gräset, desto mer hittade jag, så det slutade med att jag kröp omkring där ganska många timmar och rev, slet, krafsade, hackade bort så mycket gräs det bara gick utan att skada lökväxter, små jordgubbsplantor och annat som jag inte kunde identifiera. Och ju mer luft och ljus det kom ner, desto mer kom det upp. Tja, sen tar ju förstås mossan nya tag så fort jag vänder ryggen till, och gräset får jag sällan eller aldrig upp med rötterna så det spirar grönt det också. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska lägga upp min plan… Kanske kan jag fortsätta vara ihärdig och kämpa mot mossa och gräs, tills plantorna kommit upp såpass att jag kan gräva tuffare runtom, eller kanske täcka med gräsklipp senare. Kanske har min vård av den fd rabatten inte varit adekvat eller enligt vetenskap och väl beprövad metod, men den har varit kärleksfull. Den ser fortfarande inte ut som något man vanligen benämner rabatt, men har jag kommit så här långt så kan jag ju inte ge mig.

Ett annat projekt är gräsmattan. Jag undrar, den här aversionen mot mossa, är det något som alla husägare bär på? Jag har alltid tyckt att tjatet om mossa i gräsmattan var överdrivet och lite fjantigt, mossa är både grönt och mjukt, så vad är problemet? Men nu är jag likadan. Vi har väldigt mycket mossa, ska ni veta, och jag planerar som bäst en första attack. Imorgon ska jag åka och köpa några säckar hönsgödsel och sedan invänta regnet som visst är på gång till helgen.

Sakta men säkert börjar jag återfå lite energi och känna mig som folk igen. den där UVI:n var inget man skojade bort precis… jag var nog sjukare än jag ville tro, för jösses vad det tog på krafterna! Även om själva symptomen försvann med antibiotikan (fast de kom tillbaka en sväng två dagar efter avslutad kur), så har jag inte känt mig pigg förrän nu.

Sakta (egentligen väldigt snabbt) men säkert har våren slagit till. Under ett par dagar med sol, blåst och många plusgrader gick det från minst tre decimeter snö till enbart små fläckar i skuggiga lägen och blommande snödroppar i soliga diton. Idag är det helt ljuvligt ute, efter ett par kalla dagar och regn och nollgradigt i morse är det nu strålande sol, hela 12 plusgrader och vind som är alldeles ljummen. Helst skulle jag bara sitta på min lilla förstukvist med en kopp kaffe hela dagen. Eller åtminstone så länge solen skiner där. Men det finns ju en del måsten….

Mycket sakta och ganska osäkert börjar jag komma ifatt med allt som kommit efter. Jag är alldeles för okoncentrerad för att det ska bli effektivt, jag hoppar hit och dit och gör lite på det ena och sen lite på det andra för att sen upptäcka att jag inte alls gör det jag borde utan sitter och ritar på mitt blivande kök istället. Samtidigt tar jag på mig fler uppgifter, blir mer stressad över det jag ligger efter med och ännu mer okoncentrerad. Inte så smart. Men. Snödropparna blommar som sagt, tulpanerna och de andra lökarna jag satte i höstas börjar sticka upp, i fönstret gror det i mina miniväxthus. Sånt blir man ju glad av, oavsett mängden ogjorda saker.

Även om den här vårvintertiden är härlig, så längtar jag intensivt efter vår ”på riktigt”. När vi kan börja med huset. Och så hoppas jag att hussen är inne på min linje att inhägna hela trädgården så snart det bara går. Visserligen har vi hundgården, men den är ju avsedd mer för förvaring av hundarna när man inte är hemma, eller inte kan ha uppsikt över dem. Men jag vill ju att hundarna ska kunna vara med när man är ute och grejar, eller när man börjar kunna sitta ute lite om kvällarna. Att de också ska kunna njuta av vår stora tomt, utan att man ska behöva vara rädd för att de går ut på vägen eller drar iväg, eller att de kanske anser att deras revir sträcker sig längre än tomtgränsen och surar till på förbipasserande hundar. Rejäla betongstolpar finns redan runt större delen av tomten, gunnebonät sitter uppe på ena sidan och mer ligger i uthuset. Längs vägen blir det nog ett spjälstaket, men det räknar jag med att kunna sätta upp själv med lite inledande hjälp från hussen och snickarn i huset. Så nog verkar väl det vara ett projekt jag kan få med honom på?

Jodå, tackar som frågar. Så vidare värst mycket har inte gjorts än, det handlar mest om planeringsdiskussioner. Och mer och mer fasta former i planeringen börjar det bli. Därmed inte sagt att något är skrivet i sten, det kommer nog att ändras en del med tiden. Däremot är tillbyggnaden knappast planerad alls än, alltså det som blir helt nytt. Den ska rymma en hall (”vardags”-entren blir här), ett badrum, en tvättstuga (med hundbad!), ett pannrum (eller vad man säger nu för tiden, där man har värmepump och sånt) och ett kök.

Kök finns ju, men det är ganska litet och ligger mitt i huset med dörrar åt alla håll. Ska det finnas en möjlighet att använda det, så måste åtminstone två dörrar stängas igen (vilket blir opraktiskt), och det skulle ändå bli ganska omöjligt att få det någorlunda vettigt. Vi vill ju behålla vedspisen och ta fram den igenmurade bakugnen och det funkar helt enkelt inte att både göra det och hitta plats för moderna nödvändigheter och vettig arbetsyta. Ett alternativ hade varit att offra det stora skafferiet och slå ihop det med köket, men det vill jag inte, och det skulle bli en mörk och fönsterlös lösning. Ett annat alternativ att ta bort väggen till det angränsande rummet åt andra hållet, men där är den fina rörspisen, så… neej. Men att låta tillbyggnaden gå utanför det befintliga köket och rymma en ny köksdel som övergår den gamla kan bli en bra lösning. Så kan moderniteterna samlas där och man slipper placera kyl, frys och induktionshäll bredvid vedspis och bakugn. Och det gamla köket kan få behålla alla dörrar och fortsätta vara navet i huset.

På övervåningen har vi gjort en del. Hela nyårshelgen ägnade vi åt att riva väggar och golv och få ut den oändliga mängd sågspån som låg som isolering under golvet. Dvs det var väl Anders som gjorde det allra mesta av ovanstående, min del bestod mest i sortering av virke. Bära, sortera, bära igen, stapla. Sorterat i sånt som kan återanvändas som virke, sånt som duger som ved, och sånt som gick i containern. Det blev mycket av var sort. Väldigt mycket. Övervåningen blev hur som helst helt urblåst, med mellanväggarna borttagna och bjälklaget blottat. Framför allt blev det rent runt skorstenarna, och vi beställde hit en sotare för inspektion.

Resultatet av den inspektionen var ju inte direkt upplyftande, men ungefär vad vi väntat. Båda skorstenarna behöver muras om ovan tak och förses med insatsrör. Kakelugnen (den rektangulära som ska behållas) läcker som ett såll åt alla möjliga håll och måste sättas om, men det behöver man göra vart 25:e-30:e år ändå enligt sotaren, så det var väl inte så konstigt. Rörspisens skick var ungefär detsamma, och en sådan kan man inte reparera på samma sätt. Åtgärden blir istället att laga den kosmetiskt utvändigt, och så förse den med en braskasset. En kompromiss, men den får duga.

Ungefär där är vi nu. Vi väntar väl mest på lite varmare tider, taket ska läggas om och jag antar att det är det första som bör göras. Och årstiden för det känns väl inte helt rätt nu. Anders har lagt en hel del tid på att få garaget i ordning. Dvs det som var ett garage. Han har målat tak och väggar och slipat golvet och sedan försett den med en massa maskiner och det är numera ett snickeri. Vi hade ett jättestort garage, men det återstår i alla fall en carport…

Men oj, så synd det blev om mig, må ni tro! Den där urinvägsinfektionen jag nämnde för två-tre veckor sen var en envis och lömsk rackare, skulle det visa sig. Länge kämpade jag ganska framgångsrikt med knepet dricka-mycket-dricka-surt, och symptomen höll sig i schack. Ett par gånger gjorde den sig påmind, men jag intesifierade surdrickandet så gick de tillbaka igen. Men så i torsdags blev det illa på riktigt. Så illa så att A:s förslag om ett veterinärbesök (jaja,  det är hans humor) började kännas befogat. Och jag aviserade att jag kanske inte skulle kunna åka på funktionärskonferensen på lördagen som jag lovat. Torsdag kväll var inte rolig… Men fredag morgon var jag symptomfri igen, och jag skrotade raskt veterinärbesöksplanerna och tänkte att jag kanske skulle klara av konferensen ändå, eftersom ingen ersättare hittats i all hast. På eftermiddagen trotsade jag rådande klass-2-varning och styrde mot Kalmar för veckohandling, och eftersom det var min städvecka på klubben skulle jag göra två flugor på smällen.

Redan på väg in mot stan kom bakslaget… Jag blev ganska hastigt mycket sämre, städningen i klubbstugan blev av sorten ”se-till-att-få-det-viktigaste-gjort-och-skit-i-resten”, och veckohandlingen genomfördes bara tack vare en detaljerade inköpslista i kombination med att väldigt många (till skillnad från undertecknad) respekterat den där klass-2-varningen och det var ganska folktomt. Fredag kväll och natten till lördag var jag skitdålig, stigande feber och ont i njurarna så jag knappt kunde andas. Akuten började kännas som ett ganska vettigt alternativ. Men lördag morgon var jag förstås bättre. Inte bra, men såpass mycket bättre att jag tyckte det kunde vänta till måndagen med ett läkarbesök. Kanske var det tur att jag fortfarande var långt ifrån frisk när det väl blev måndag, så att jag verkligen kom iväg då. För jodå, jag uppvisade minsann alla 3 indikatorerna på en klassisk UVI: både blod, bakterier och vita blodkroppar i urinen. Och läkaren tappade hakan lite när jag sa att det var drygt två veckor sen det började… Dessutom, under helgen hade det hela spätts på med en ny släng av min ständiga bihåleinflammation, och just denna doktor visade sig vara en som tog just den här detaljen med att den är ständigt återkommande på största allvar. Så förutom antibiotika fick jag special-nässprej som ska användas en hel månad, om jag inte är helt bra sen, eller om det återkommer, ska jag höra av mig, då blir det remiss till specialist och/eller röntgen. För så ska man inte ha det, sa hon.

Nog om detta. Nu är jag någorlunda frisk, om än fortfarande mycket, mycket trött. Som tröst läser jag frökatalogen från Impecta. Och jag vill tamejtusan ha allt! I grönsakslandet vill jag ha lök, purjolök, vitlök, rädisor, sallad (många sorter), västeråsgurka, persilja, sockerärter, rödbetor, morötter, blomkål, vitkål, dill. Ett hörn med kryddörter. Potatis förstås. Kanske majs. Och det vore häftigt att testa meloner, det finns sorter som ska klara frilandsodling här. Och så ska det vara luktärter i kökslandet också. Fråga mig inte varför, men det hade mormor. Luktärter och eterneller. Tomater längs garageväggen. Ettåriga blommor har jag hittat minst 30 sorter som jag bara måste ha. Och perenner… jo, för att fröså perennerna blir ju både mycket billigare och roligare än att köpa plantor. Oändligt mycket fler sorter finns det att välja på också.

Ett par gånger har jag varit på väg att börja fylla i en beställning. Men hejdat mig. Jag måste begränsa mig. För det första kan jag inte anlägga rabatter hur och var som helst så länge renovering pågår. För det andra vet jag inte än hur mycket alla stora ekar och tallar tar av solljuset under sommaren. För det tredje finns en gammal överväxt perennrabatt, och det vore kanske smart att se vad den har att bjuda på, och vad det går att göra av den innan jag gör nya. För det fjärde (och det viktigaste) säger erfarenheten att risken är överhängande stor att jag kommer att tröttna ganska snart om jag låter trädgårdsprojektet växa sig för stort.

Nej. Jag får hålla mig till kökslandet i år, till den yta jag tänkt. Det och tomaterna och kanske några krukor med sommarblommor. Och verkligen verkligen tänka över vad jag allra helst vill ha, som ryms inom de begränsningarna.

Sandra var liten och satt i vagnen när vi en kall vinterdag passerade Faluån. Det var ett stycke öppet vatten just där och mängder med änder hade samlats. Sandra utbrast: ”Titta mamma! Många pippar!”

Nå. Snön kom som utlovat, men oväder skulle jag väl inte kalla det precis. Kallt blev det däremot, och det är en faslig trafik vid fågelbordet. Jag är nu uppe i 15 arter, och mest för min egen skull följer nu en uppräkning. Jag är faktiskt lite stolt över att jag känt igen så pass många av dem på egen hand.

Talgoxe, blåmes, gulsparv, domherre, gråsparv, stenknäck, kaja, skata och koltrast kunde jag utan vidare. Entita kunde jag också, men förstod inte varför jag kunde just den, så jag fick lov att kolla. Nötväcka, tofsmes, bergfink och snösiska fick jag klura på lite. Idag dök också grönfinken upp, och det var kul eftersom den tydligen minskat mycket.

Men jag skulle vilja ha fler domherrar. Har bara sett två stycken vid ett par enstaka tillfällen. Undrar vad som behövs för att locka fram dem?

Det har varit ett väldigt surr om det annalkande snöovädret i några dagar nu. Vi är i allra högsta grad beredda. Den redan tidigt i höstas beställda snöslungan (det var nästan det första Anders gjorde när vi köpt huset) är nu hämtad och prov- och övningskörd. Provkörd av Anders, övningskörd av mig. Jag körde en cirkel på gräset i den decimeterdjupa snön vi haft sedan en vecka tillbaka, nu vet jag att jag kommer att klara av maskinen om det skulle behövas. Anders provkörde fram och tillbaka och hit och dit, den redan (av mig) skottade gången och några nya gångar. Och noggrant framför garaget och brevlådan. Och lite till. Sedan åkte han och köpte en dunk bensin till, och så provkörde han en sväng till.

Nu väntar vi bara på att det där snöovädret (som är av en typ som kallas snökanon) ska sätta igång. Än så länge är det vindstilla, kallt och solsken. Visserligen brukar snöoväder som kommer från Östersjön vara idiotsäkra att förutspå, men det skulle inte förvåna mig om det uteblir nu baraföratt.

Som alla(?) vet så gillar jag verkligen inte vinter. Men som en motsägelse gillar jag oväder av alla slag. Eller har en fascination för, kanske är bättre uttryckt. Och på något märkligt vis, så är vintern när den väl kom, faktiskt på något sätt lite mysig i år. bara den inte varar för länge, jag längtar hysteriskt efter våren också. Men det är ju fint med snön på träden och buskarna, och det är mysigt med fågelbordet utanför fönstret (jag har räknat in 13 arter totalt). Men jag vill samtidigt att snön ska smälta så jag kan börja spana efter krokusarna och de andra lökarna jag planterat.

Nu singlar det förresten ner några enstaka snöflingor. Well, bring it on!

Lördagsnöje 1: Handbollsmatchen. Ja, första halvlek var ett riktigt nöje, Sveriges nivå var som på Bengan-boys-tiden, spelarna flög fram, allt gick i mål, försvaret fungerade och åkte det ändå igenom något skott från polackerna stod målvakten där som en vägg. 20-9 i halvtid. Nästan så jag tänkte strunta i att se andra halvlek och åka in till stan och veckohandla som jag varit på väg att göra hela dan. Men jag stannade i soffan. Andra halvlek blev ett nöje av mera tvivelaktigt slag. Bedrövligt. Vi pratar inte mer om det.

Lördagsnöje 2: Veckohandla. Eftersom jag för en gångs skull åstadkommit en veckomatsedel och skrivit en ordentlig lista (som jag dessutom kommit ihåg att ta med mig) så var det om inte ett nöje, så åtminstone ganska okej att ta itu med detta. Trots den något udda tidpunkten. Den något udda tidpunkten, efter 18 en lördagkväll var förresten ur folktäthetssynpunkt ganska utmärkt. Men att sedan köra hem… Snöyra som hette duga, vilket gav en sikt som begränsade sig till ca 15 meter framåt och dessutom slasksträngar på vägen som orsakade vattenplaning trots krypfart. När jag svängt av från E22:an för den sista halvmilen var det inte slask som gällde, där var vägen vit och hal istället. Och lika mycket snöyra. Den bilfärden var långt ifrån ett nöje.

Lördagsnöje 3: Det sägs ju att omväxling förnöjer, och det var många år sen jag hade urinvägsinfektion sist. Så det var ju en omväxling till alla bihålediton. Likförbaskat känns underhållningsvärdet ganska begränsat. Och eftersom symptomen inte visade sig före veckohandlingsfärden, fanns inga huskursingredienser på min inköpslista.

Därmed önskar jag er en god natt och en fortsatt trevlig helg.

Och med ”liket” avser jag denna blogg. Inget annat.

Tja, jag tog liksom en paus. Först ofrivilligt, sedan frivilligt. Och sedan blev det väldigt mycket längre än det var tänkt. Men nu är jag nog här igen. Här alltså.

På fejan är jag fortfarande inte. Jag är detoxad. Faktiskt rätt skönt, och just nu känner jag inte för att återvända. Det kan tänkas att det bara är ett tecken på att det är ”den tiden på året”, då när jag brukar få en mer eller mindre allvarlig dipp. I år har inte dippen varit värre än att jag gått in i mitt ide och inte orkat vara social mer än nödvändigt. (Där inne i mitt ide har jag mått ganska förträffligt, så det är inget tycka-synd-om-läge.) Däremot blev dippen ganska lång, jag är inte säker på att den är över än. Långgrund som en badstrand på Öland ungefär.

Sådär, nu ser ni att både jag och bloggen lever. Jag återkommer. Kanske redan imorgon.