mitt i livet

Plötsligt sjönk temperaturen med fem grader eller så, på en liten stund bara. Och solen försvann bakom tjocka blågrå moln i sydväst. Och plötsligt var inte korsdraget här inne skönt längre. Månntro om den där åskan är på ingående nu då?

Samtidigt blev det ju plötsligt läge för en längre promenad än de vi flåsat oss runt igår och tidigare idag. Och ni ska se att då om inte förr, då brakar det lös!

En liten monsterbebis.

Idag fyller han två år, monstergrisen. Och så är han inte hemma… Trots att det är roligt att ha Dizzy och MellaBella här, och de minsann ser till att det inte på något sätt är tyst och tomt, så tusan vad jag saknar min egen odåga!

Grattis på två-årsdagen mitt eget Monster och alla M-syskonen!

(Undre bilden är knyckt från Linda.)

Vi var och badade igår kväll. På en badplats som i likhet med alla andra i kommunen är skyltad med hundförbud. Dock är det på just det här stället lite svävande vad som egentligen är badplats och vad som bara är natur. Vi valde att tolka det till vår fördel och bestämde att endast strandremsan vid badbryggan är badplats. Övriga strandbitar (stranden runt hela udden är liksom uppstyckad i småbitar avskärmade av enbusksnår) är natur. Sådeså.

Även jag badade, men det slipper ni se bilder på.

Hemma igen gjorde jag bort mig. Vi körde in bilen i garaget, jag öppnade bakluckan och tänkte först koppla hundarna, men ångrade mig sen och tänkte att de kan springa iväg och kissa på gräset mittemot först, och släppte ut dem. Mycket riktigt så skuttade de iväg till gräsmattan och kissade direkt, men kunde förstås inte låta bli att kika runt hörnet på garagelängan där på andra sidan sen… Och jag vet inte varför jag inte tänkte så långt innan (kan man skylla på värmen?), för det var ju inte alls oväntat att de gjorde det… Inte heller oväntat att där kom en hund, det kommer ofta hundar där. Inte ett dugg oväntat att båda två då rusar fram till den hunden, skällandes i kör, medan jag står och förbannar min egen dumhet (vilket tar en stund), innan jag istället kallar in hundarna. Båda två vänder och kommer direkt, och det var väl ingen större skada skedd, men så förbaskat onödigt och pinsamt dumt av mig.

Dessutom var det väl ungefär den sämsta hunden i grannskapet att rusa fram till sådär, en cocker som redan innan har stora problem med andra hundar. Ja, så fick jag vara i rollen som den oansvarige hundägaren som någon annan kan svära på då.

Antalet hemlösa, förvirrade och deprimerade getingar på balkongen har äntligen minskat spåpass så att det inte känns obehagligt att ha balkongdörren öppen. Nu går det att andas igen.

Jag klagar inte gärna på värmen. Jag tycker att när man hör till de som klagar på kylan från september till maj, så ska man bara vara tacksam, ju varmare desto mer. Klagar man är det stor risk att det slår om och blir sån där skitsommar med 12 plusgrader och regn istället.

Nädå. Jag gillar läget med värmebölja. Idag håller sig temperaturen under 25 grader och det är dessutom ganska mulet, så man skulle ju kunna tro att det var lite svalare, men istället har luftfuktigheten skjutit i höjden och lägg därtill att jag inte kunde ha balkongdörren öppen på hela förmiddagen, och det blev ganska… svettigt. Svårt att andas faktiskt. Promenaden som igår blev lång i betydligt högre temperatur och gassande sol, blev idag betydligt kortare, ingen av oss orkade mer. Så länge vi var ute erkände Mella visserligen ingen trötthet utan skuttade på som vanligt, men när hon kom in var hon minst lika slut som Dizzy.

Nu har vi bestämt – jag och tjejerna – att vi vill åka och bada ikväll. Frågan är vart, antalet ställen där man är tillåten att ha med hund är minimalt. Och lägger man därtill kravet att man vill kunna bada själv också utan att bryta benen, så minskar antalet till ungefär noll.

Första dygnet med tjejerna har gått mycket bra. Jag trodde igår att vi skulle få en besvärlig natt. På hemvägen stannade vi och köpte korv, och medan vi satt på gräset i skuggan under ett träd och åt den, satt Dizzy med blicken kanske inte klistrad utan snarare flackande mellan våra korvar. Stella däremot tröttnade snabbt på den sysslesättningen och ägnade sig istället åt att finfördela några barkbitar. Tydligen slank det ner några flisor också, för på sluttampen av resan hörde jag de karakteristiska harklingarna, och väl ute ur bilen började det desperata ätandet av gräs. Inne fortsatte det med ett gäng damm- och hårtussar (inte så svårfunna, jag kammade både Carrey och Monster innan vi åkte, men hann aldrig dammsuga). Så kom första spyan.

Hostandet, harklandet, det hysteriska ätandet av allt möjligt och spyendet fortsatte under kvällen, och jag beredde mig på att natten inte skulle bli särskilt lugn. Men faktiskt, med den sista spyan som kom strax innan jag la mig verkade det som irriterat ha lossnat, och sen var det lugnt.

Lite vandrande fram och tillbaka innan tjejerna var överens om vem som skulle ha vilken bia-bädd, och efter att båda två provat en stund om det kanske var bättre att sova i vår säng (tydligen inte), så var allt lugnt och stilla hela natten.

Vi har haft en ganska lugn dag, med en rejäl långpromenad i värsta hettan mitt på dagen. Inte ens MellaBus hade ork att springa särskilt mycket när hon fick vara lös. Särskilt mycket för att vara hon, alltså. Vid ett tillfälle hann jag nätt och jämnt och med en genial instinkt hejda båda två från att slänga sig i ett lerdike, genom att utstöta ett gällt tjut i en för mig helt ny tonart och kasta mig ner i vegetationen intill vägen (en vegetation som till största delen var tistlar upptäckte jag när jag låg där i shorts och linne), det räckte för att få dem att vända om bara några steg före plumset och ta reda på vad jag egentligen sysslade med. Och efteråt kom jag på att det kanske hade räckt att jag kallat på dem alldeles som vanligt, men jag är van vid att ta till extraordinära metoder med Monster…

För övrigt har A påbörjat inlärningen av ett nytt trick.

Datorsladdproblemet är löst. A:s dator är av samma märke, och den tillhörande sladden passade även min. Att han nu är utan sladd istället är ju inte mitt problem, eller hur?

Vi har istället fått ett nytt problem. Det har länge varit en del getingar på balkongen, och över helgen har det blivit väldigt många fler. Nyss lokaliserade vi källan: ett getingbo i ett par arbetsbyxor som A hade hängande bakom balkongdörren. Nu är boet vandaliserat och byxorna bortplockade, vilket enbart innebar att istället för att några getingar ganska stillsamt flög ut och in genom fönstret, är hela balkongen en enda getingsvärm. Man vågar knappt gå ut och röka, absolut inte ha dörren öppen eller låta hundarna komma ut där.

Det kommer att bli en varm natt, när det är så här varmt behöver balkongdörren stå öppen om nätterna. Om inte de små kräken har skingrats till imorgon måste en flaska Radar inköpas.

Men jag kan inte låta bli att tänka på scenen som skulle ha utspelat sig om inte getingboet upptäckts innan A drog på sig byxorna nästa gång…:)

Ryktet har spridit sig, så det är ju inte mycket till nyhet längre, men nu är det bevisat, det jag redan visste: Monster är den finaste hunden i världen! (Eller åtminstone den finaste hunden i Borås. Av den rasen. Den dagen. Och enligt just den domaren.) Men ärligt talat, även om jag visste att han är finast, så visste jag också att min bedömning av saken är tämligen partisk, och inte särskilt saklig. Mina förhoppningar låg på nivån ”det kan bli ett cert om det går riktigt, riktigt bra”, och med det skulle jag ha varit skitnöjd. Men bästa hane, och sedan BIR, det hade jag verkligen inte väntat mig! Och det var nog lite av en skrällvinst, konkurrensen var inte dålig!

Sen blev det inte mer än så i finalen, men det är inte lätt att hävda sig i gruppen, och då var han rejält trött i värmen efter att dessutom ha varit med i Door Keepers avels- och uppfödargrupper (som blev placerade 3:a resp 2:a om jag minns rätt). Men ändå. Min hund var med i finalen! Bara en sån sak!

Bäst I Rasen!

BIR och BIM - Monster och Miranda

I väntan på finalen. Visst är han väl finast?

Nu är vi hemma igen. Med ”fel” hundar. Våra pojkar är kvar hos Sandra, i utbyte har vi Dizzy och Stella-Mella med oss. Det är på sätt och vis lugnare, men ändå inte. Det är iaf annorlunda.

Jag har en massa fler bilder, bl a från dagens bad- och tårtkalas, men jag glömde en väldigt viktig grej hos Sandra: Datorsladden. Och nu har jag redan förbrukat halva batteritiden.

Och hörni: TACK för alla gratulationer! Och tack Sandra för att du är så duktig att visa monstret (jag har fött upp en bra handler, som någon sa…)

Kaffestopp vid McDonalds i Värnamo. En småbarnsfar fick skäll av A.

Det växer märkliga saker i den småländska skogen.

Nu passerar vi Gislaved.

För övrigt börjar datorns batteri bli ganska ledset nu, så blir det inget mer vägbloggat behöver det inte nödvändigtvis bero på att vi kört i diket. Nästa investering får nog bli en cigaretttändaruttags-laptop-adapter. Eller vad det nu kan heta.

Varför bloggar jag? Därför att jag kan.

Jag har blivit mobil. Någon dag före midsommar skickade jag A att köpa mjölk och potatis och kaffe och toapapper, han kom hem med ett mobilt bredband. Jodå, han hade potatisen och det andra med sig hem också, men hade råkat ut för en sån där munvig försäljare och så gick det som det gick.

Vi har diskuterat det där tidigare, och sagt att när tillfället kommer när vi känner att vi verkligen skulle behöva vara mobilt uppkopplade, så skulle vi nog satsa på kontantkortsvarianten, eftersom det nog inte kommer att inträffa särskilt ofta. Men nu har vi alltså ett abbonemang, och då gäller det ju att utnyttja det. Alltså vägbloggar jag nu. Inte så mycket för att det känns viktigt att vägblogga, utan för att jag kan.