lenas egna

Om jag kände mig extra duktig häromdan, så gör jag inte det just nu. Det är så mycket som jag inte hunnit med, inte av julstöket, men av annat. Sånt som stavas s-t-u-d-i-e-r ni vet. Urk. Och så läser jag platsannonser. Ännu mera urk. Det finns faktiskt några jobb att söka, men i normala fall tycker jag det är skitsvårt att ”sälja” mig själv, och just nu har självförtroendet ramlat i botten när det gäller sånt. Men det är väl bara att bita ihop…

Anders (världens bästa Anders om ni inte redan visste, jag fick häromdagen ytterligare bevis för att han faktiskt är det) är hemma och är sjuk. Han ringde på förmiddagen och bad mig komma ner till jobbet och hämta honom. Han dök direkt er i sängen när vi kom hem. Själv har jag varit extremt frusen, trött och tung i huvudet omväxlande med huvudvärk i flera dagar, men det blir väl i vanlig ordning inte mer än så. Inte tillräckligt för att jag ska gå och lägga mig, men tillräckligt för att allting ska kännas extremt segt.

Hint: I sommar fyller jag jämt.

Just nu känner jag mig väldigt nöjd med mig själv. Fläckvis iaf. Kolla in julsidan, jag är nästan i fas med mitt schema! En kaksort felar, degen ligger klar i kylen och jag hade faktiskt glömt bort den. Och så hade jag skrivit in gravlaxen till den här helgen, men jag bestämde mig för att det är lite för tidigt, den håller sig ju inte i oändlighet och jag vill inte frysa den heller. Onsdag eller torsdag blir bättre.

Nu är jag trööött. Jag hade ambitionen från början att det skulle bli mer bilder på det jag gör, men jag har faktiskt inte kommit ihåg att fotografera förrän det varit förpackat. Om jag kommer ihåg kanske det blir när det är upplagt istället, som värsta kokboken. Risken att jag ska komma ihåg det är väl dock inte alltför stor.

Jag har bakat porterimpor. Vi pratar om brödet jag aldrig lyckats med, dom kan bli degiga, hopsjunkna, torra, brända på ovansidan eller på undersidan. Ofta en kombination av flera fel. Brända på undersidan har nog varit det vanligaste, vi brukar alltid få lov att skära bort den kanten på skivorna för att kunna äta brödet. Trots problemen hör dessa porterlimpor i allra högsta grad till vår jul, och måste finnas med.

Årets bak blev lyckat! För första gången i historien! Vad det beror på har jag ingen aning om, men det innebär väl antagligen att jag kommer att misslyckas med Jansson, det som jag annars är världsmästare på.

Så bryter jag – utan att skämmas så särskilt mycket – löftet om att lägga in recept på julsidan nu, klockan är lite väl mycket och jag tänkte starta tidigt imorgon igen. Ska sova fem kvart i timmen nu.

Snart bara en vecka kvar, och jag ligger efter i mitt julschema. Men vi gjorde en tidig start på den här dagen, var på Maxi för att handla all julmat redan strax efter åtta. Vi fick baske mig ihop allting vi hade på listan (och lite till), nu återstår bara lite grann, frukt och sånt som jag inte vill ha hemma så långt i förväg. (Jag glömde förresten kolla om det fanns grönkål, Sandra! Kanske bäst att du köper med det ändå… och glöm inte Thores recept!) Sen hann jag lägga in två sorters sill på fömiddagen.

Efter det tog jag ett break, och skulle gå en åtminstone-halvlång-promenad med Carrey. precis när jag svängt in på vägen mot Vimpeltorpet hörde jag mitt namn ropas bakom mig. Det var Krus och Urban och ett gäng lagottos. Deras egna två, plus en ung hane dom tillfälligtvis tagit hem igen, han hade visst tagit kommandot lite väl mycket hemma… Jag slog förstås följe med dom, dom hade vägar genom skogen dom brukade gå som jag med mitt obefintliga lokalsinne inte hade koll på. Kul att för en gångs skull ha sällskap av både folk och andra hundar, det tyckte både Carrey och jag. Unghanen brydde han sig inte om alls, det var bara en vecka sen Chiara slutade löpa så han ägnade hela skogsturen åt att försöka övertala henne att hon nog löpte fortfarande. Åtminstone lite… Hon var inte alls av samma åsikt.

Hemma igen har jag gjort köttbullar. Många. Om det skulle vara så att en eller ett par av oss, eller kanske allihop, skulle få för sig att leva på enbart köttbullar och ingenting annat under hela julhelgen, så går det bra. Jag är garderad just på den punkten. Nu står porterlimpdegen på jäsning, när jag bakat ut den vet jag inte om jag orkar mer idag. Fortsättning imorgon, då kommer jag ju igång tidigare när vi inte måste handla först. Jag ligger iaf lite bättre till på min jullista nu.

Jag loooovar att jag ska uppdatera julsidan senare ikväll, och lägga in ett och annat recept för den som är intresserad!

Jag hade bespetsat mig på engelsk deckare, alternativt lättsam svensk underhållning, Bobbidoo eller vad det heter, för det tycker A är roligare, och jag tycker det är åtminstone rätt okej. Men istället tittar han på direktsänd intervju från rymden med den där Fågelsång!

Alltså, ärligt talat, har inte hela den här grejen blivit våldsamt upphaussad? Det är klart det är väldigt speciellt för Hr Fågelsång själv, som väntat i fjorton år och allting, men för oss andra? Det har farit omkring folk i rymden i femtio år eller så, det är snart fyrtio år sen första gubben klev omkring på månen, vad är det som gör skillnaden nu? Att det är en svensk?
Jaha.

Nä, jag är ledsen, jag fattar inte riktigt storheten i det.

Jo, jag SKA uppdatera julsidan. Alldeles strax. Jag ska bara….

…anta en utmaning först. Från både Tytti och Sandra.

…är det nån sorts naturlag att en hund börjar fälla så snart man anmält till en utställning?

Ovan vid ”vanlig” hundpäls, dvs sån med underull och som fälls (obs! nu kommer pinsamt erkännande!), hade jag inte borstat Carrey på vääääldigt länge (så länge så jag borde skämmas, enl Sandra). Han blev ju inte tovig, och han fällde inte, så jag tänkte helt enkelt inte på det… Men så kom jag på det en dag, att det faktiskt var lääääänge sen och gjorde slag i saken. Jisses! Tre tag med ”krattan” genom pälsen och det såg ut som värsta trolleritricket! Det bara växte och växte och tog aldrig slut! Nåväl, jag tog mig igenom pälsen utan större problem, fast det blev en hel del spill kan man säga.

Sen vete tusan, om det var jag som satte igång fällningen genom att peta i pälsen, eller om det var det faktum att jag skickade in anmälan till MyDog, men några dagar efter den här genomborstningen började det fällas… Inte så att det rasar en massa päls på golvet helt okontrollerat, men så fort det gått ett par dagar sen senaste genomborstning bildas det nu tovor av lös underull. Så då borstar jag ur en kasse päls till. Om det blir kallt nu kommer min stackars lilla hund att frysa, tror jag. Tur att jag köpt ett sånt fint och dyyyrt täcke. Det vore fint om jag fick använda det i utställningsringen också, i brist på päls.
Nu ska det borstas igen…

Nej, det är alltå inte vår, trots det vackra vädret som var igår. Frågan är vilken årstid det är då? En ledtråd skulle kunna vara den stora julgranen ute på gräsmattan, men det är lite förvirrande när vaktisen kör gräsklipparen runt den.

Nej, det blev då verkligen inte en vårdag till. Fy farao, vad det är kallt och ruggigt och blåsigt och grått. Inte minusgrader, men kaaaaallt! Jag fryser även inomhus, trots tredubbla tröjor.

Ska nog ta och dammsuga, det brukar man bli varm av. Fast kanske borsta igenom hunden först. *vill inte plugga*

Det var strålande solsken idag. Kall natt och morgon, frost faktiskt för första gången sen slutet på oktober då det var några kalla dygn. Och av en frostig natt blir det ofta en solig dag. Jag tänkte att det kunde vara skönt att gå långpromenaden ner mot sjön idag, den vändan har vi inte gått på hela hösten nästan. Så det gjorde vi. Det var verkligen kanonväder, och vet ni? Talgoxarna sjöng sin tvåtoniga vårtrudelutt!

Carrey blev tokglad när han såg stranden, och sprang som en raket ner i vattnet, upp i sanden, ner i vattnet… blev ståendes och tittade på mig som om han undrade varför jag inte följde med? Sen upp på stranden igen, högg en pinne i farten och ner i vattnet.

Det var den tionde december – en vårdag. Nu har det blivit den elfte december, det är minusgrader ute och man kan undra varför jag inte ligger i sängen för länge sen? Det lär ju bli en dag imorgon också. Kanske en vårdag till.