… E:s kommentar på min förra post, så är jag inte såpass orolig för diverse epizootier att jag undviker vare sig ko eller fågel av den anledningen.

Men om jag ska vara lite allvarlig och seriös i frågan, så kan jag tycka att det är lite onödigt av grannen i huset mittemot (han som vi kallar balkongmannen för de insatta) fortsätter att lägga ut mat till änder och andra fåglar, och t o m håller en liten damm öppen åt dom. Mitt inne i bostadsområdet liksom…

Högst troligt så är det väl bara en fråga om dagar innan vi har konstaterade fall av fågelinfluensan bland vildfåglar här också, skydds- och kontrollzooner kommer att upprättas, och att fortsätta locka hit en massa änder verkar… oansvarigt. Faktiskt. Jag är som sagt inte överdrivet orolig, utan försöker se sakligt på det hela. Vilket inte betyder att vi inte ska ha respekt för situationen.

Fredag kväll. I ugnen står det som skulle ha varit middag imorgon. Det vi skulle äta idag åt vi ju nämligen redan igår. För det skulle ätit igår befinner sig fortfarande i ett icke blötlagt tillstånd. Hur svårt kan det egentligen vara att komma ihåg en sån sak?

Å andra sidan. Det hade inte gjort sig så bra med rödvin till bruna bönor, men det gör det till ungsstekt fläskkarré. Jag har redan tjuvstartat.

Det slår mig nu att vi har ätit väldigt mycket, ännu mer än vanligt, fläsk i olika former den här veckan. Raggmunk med fläsk, rotmos med fläsklägg, fläskkarré idag och förhoppningsvis (om jag bara kommer ihåg det ikväll!) bruna bönor imorgon med - just det - fläsk.

Men vad gör det? Gris är gott.

Skål på er!

Bannade tangetbord. Det är faktiskt ite jag som stavar så illa, det är tangenbordet som örjar klappa ihop. Jag tror det är fulltmed katthår. Iblan måste jag banka på tangeterna ör att få ut önskade tecken. Och jag ids inte kontroläsa allt blaj jag skriver jämt.

Ursäka.

“Plocka upp - en skitsak” heter en SKK-kampanj som ska få folk att plocka upp hundbajs. Namnet är fyndigt, för visst är det en skitsak.

Fast inte alltid. Vår och sommar är det inga problem. Men så blir det höst, och kvällarna blir mörka. Väldigt mörka. Samtidigt bli marken full med blöta, mörka löv. Jag har mer än en gång förgäves försökt hitta det jag ska plock upp och bara fått löv ch pinnar i påsen. Det är då man blir tacksam när hnden råkar sätta sig under en gatlykta.

Sen kommer snön. Bra, då ser man åtminstone bajset. För det mesta. Snön medför nämligen andra problem. I djup, fluffig nysnö sjunker det varma bajset ner, och kan bli svårhittat då med. Om man inte drar sig för att få snö innanför jackärmen medan man letar. Hård skarsnö har också nackdelar, särskilt om den har djupa fotspår sedan tidigare töväder. Av någon anledning ramlar nämligen bajset alltid ner i såna fotspår, och man får liksom skrapa uppdet, med risk för att riva sönder påsen mot den vassa, skrovliga snön.

När man då med viss möda eventuellt lyckats plocka upp det som ska plockas upp, då kommer nästa problem. Det finns flera strategiskt placerade papperskorgar inom vårt lilla bostadsområde. Det uppskattas dock inte om slänger bajspåsar där, jag kan det för när det är varmt på sommaren kan det börja lukta rätt snabbt. Därför finns också en särskild hundbajspapperskorg med lock, lite mer vid utkanten mot cykelvägen till. Men frågan är hur tapper man ska behöva vara för att slänga sin påse i rätt papperskorg? Den är liksom lite väl mycket off-pist.

Och jag erkänner: I år har det funnits dagar då jag vägrat pulsa i lårdjup snö (jo så djup har den faktiskt varit där, just där är ett sånt ställe där snön med hjälp av vinden bygger på höjden) och istället slängt bajspåsen i förbjuden behållare. Jag är en dålig människa.