Jag behandlar väl inte språket sådär hiskeligt korrekt alla gånger, det kan jag inte påstå (och då menar jag inte feltramp på tangentbordet och rena slarvfel). Jag skriver gärna som jag pratar och använder knäppa små tilläggsord som typ. Typ. Icke desto mindre kan jag irritera mig på andras språkliga missar. En sådan sak är användandet av de resp dem. Jag kan inte begripa varför man när man tydligen vill försöka vara ordentlig och duktig och inte använda talspråkets dom, isf inte kan sätta de och dem på rätt ställe?

Det är alltid dem som hamnar fel. Kanske för att det mest liknar dom, kanske tror man att det alltid är dem som blivit dom i tal? Men det är jättefel hörni! “Dem är hemma”. Men höööör ni inte hur fel det låter? “DE är hemma” heter det!

Alldeles nyss läste jag (och tvärtemot god bloggarsed kan jag inte länka till källan, för jag har glömt var det var…) en smart regel för hur man ska hålla isär begreppen om man inte har “öra” för det: De motsvarar vi och dem motsvarar oss. Alltså, där du kan sätta ordet vi i meningen utan att det blir fel ska det vara de (två bokstäver!) och där du kan sätta in oss ska det vara dem (just det, tre bokstäver!).

Och blir det för jobbigt eller svårt och du fortfarande är tveksam: använd dom rakt av då! Det är faktiskt mer okej att vara lite informell och skriva talspråk än att försöka vara korrekt och göra fel.

Så. Nu känns det bättre.