de – dem – dom
Postat i tankar & åsikter 13 kommentarerJag behandlar väl inte språket sådär hiskeligt korrekt alla gånger, det kan jag inte påstå (och då menar jag inte feltramp på tangentbordet och rena slarvfel). Jag skriver gärna som jag pratar och använder knäppa små tilläggsord som typ. Typ. Icke desto mindre kan jag irritera mig på andras språkliga missar. En sådan sak är användandet av de resp dem. Jag kan inte begripa varför man när man tydligen vill försöka vara ordentlig och duktig och inte använda talspråkets dom, isf inte kan sätta de och dem på rätt ställe?
Det är alltid dem som hamnar fel. Kanske för att det mest liknar dom, kanske tror man att det alltid är dem som blivit dom i tal? Men det är jättefel hörni! ”Dem är hemma”. Men höööör ni inte hur fel det låter? ”DE är hemma” heter det!
Alldeles nyss läste jag (och tvärtemot god bloggarsed kan jag inte länka till källan, för jag har glömt var det var…) en smart regel för hur man ska hålla isär begreppen om man inte har ”öra” för det: De motsvarar vi och dem motsvarar oss. Alltså, där du kan sätta ordet vi i meningen utan att det blir fel ska det vara de (två bokstäver!) och där du kan sätta in oss ska det vara dem (just det, tre bokstäver!).
Och blir det för jobbigt eller svårt och du fortfarande är tveksam: använd dom rakt av då! Det är faktiskt mer okej att vara lite informell och skriva talspråk än att försöka vara korrekt och göra fel.
Så. Nu känns det bättre.
13 kommentarer till “de – dem – dom”
Himmel å plättar vad jag håller med dej, lilla Polis-Lena!
*puss*
Jag har också vissa saker i språket som gör mig så irro. En nymodighet här uppe är att Södertälje har bytt namn ffa i radio, det heter numera Sötälje. Sen att man felanvänder vart. Vart beskriver en riktning och då kan man ju inte som i Teliareklamen säga ”vart var ni någonstans?” Vad svarar man på det… däråt kanske.
Eller som i Vädret på TV – där säger de käcka väderflickorna/pojkarna ”kraftig nordlig vind LÄNGST kusterna”. Jag ryser.
Amen syster! Precis vad jag brukar skriva, fast argare, mångordigare och… argare. Jag blir galen på idioterna som ”demar” sig genom tillvaron. De är liksom _både_ okunniga OCH saknar ödmjukhet. Jag ser för mig hur de sitter och skriver fel, medan de tänker ”haha, jag skriver minsann inte DOM!”
Till och med i SVD ser man skiten numera.
Jag hatar dem, på riktigt.
Kan vi få det en gång till med, kören!
Men då är frågan…
”Vi behöver *** som bryr sig.”
Vi behöver vi som bryr sig? Vi behöver oss som bryr sig? Båda låter lika fel. Men ”de”/”dem” ska in där, så den där regeln verkar inte fungera alltid… Eller?
De (dom) är nominativ, dem är dativ.
Så enkelt är det!
Jag vill bara tillägga att det sätt du använder ordet [i]man[/i] på är felaktigt och endast hör hemma i talspråket. I skrift ska du i stället precisera dig vem eller vilka du menar.
Exempel:
[i]Jag kan inte begripa varför [u]man[/u] när [u]man[/u] tydligen vill försöka vara ordentlig[/i]
[i]Jag kan inte begripa varför [u]de flesta[/u] när [u]de[/u] tydligen vill försöka vara ordentliga[/i]
Hallå, är det någon kvar?
konaya nämnde något klockrent! Jag har också spruckit hål i det förslaget: vi/de, oss/dem. Vad säger du i försvar?
Quote:
Men då är frågan…
“Vi behöver *** som bryr sig.”
Vi behöver vi som bryr sig? Vi behöver oss som bryr sig? Båda låter lika fel. Men “de”/”dem” ska in där, så den där regeln verkar inte fungera alltid… Eller?
[...] besserwisserkommentarer (språket är ett engagerande ämne, jag får fortfarande kommentarer på det här inlägget från mars -06!): Nej, jag är inte heller perfekt. Jag har språkliga brister jag med. Det går [...]
Ordet ”dem” i stället för ”dom” kommer från finska språket.
Ordet ”straxt” är antagligen från stockholmstrakten för det är ofta ”dom” som säger så…
Hälsningar från ”Skeåne”
Det verkar vara sällsynt med besök här, men det är kanske inte så konstigt… ”dem” har väl tröttnat
Tja… ingen regel utan undantag. I det här exemplet är vi/oss inte tillämpbart, alltså kan inte tumregeln tillämpas just här heller. Men den fungerar i de flesta fall, och använder man den flitigt så kanske man förstår skillnaden mellan de och dem till slut?
Redan i min inledning slår jag fast att jag gärna skriver som jag talar. Jag vet att det inte är korrekt.
Jag tycker att det är en ganska väsentlig skillnad på att skriva talspråk (och i informella sammanhang, som en personlig blogg väl ändå är, tycker jag det är helt okej), och att inte göra det. Och det finns väl ingen människa (åtminstone har jag aldrig hört någon) som säger ”dem var hemma”?