Jag hade tänkt skriva om vilken very busy helg vi haft. Om hur vi packat, burit, kånkat, flyttat runt saker. För att kunna fotografera lägenheten, sätta ihop en annons och lägga ut den. Jag hade också kunnat skriva om att det äntligen äntligen kommit sol och vårvärme även på oss, att snön smälter sådet skvalar om det och att en rabatt i söderläge som i fredags var snötäckt, nu har en massa fullt utslagna krokusar. Eller om melodifestivalen igår, där förstås fel låt vann. Eller om det fördröjda födelsedagsfirandet vi hade igår, om den fantastiska och lovprisade smörgåstårtan jag gjorde.

Men jag kom av mig… När D ringde idag var jag helt oförberedd på att han dels skulle ringa mig öht, dels på det han hade att berätta. Jag är lite chockad, men känner ingen speciell sorg. Och kanske är det det som är det mest sorgliga, att en människa snart ska dö och lämnar så lite tomrum efter sig.

Jag önskade att du skulle vara ute ur mitt liv helt och hållet. Men jag önskade inte livet ur dig! Fast jag önskade dig inte heller det liv du själv mer eller mindre medvetet valt att leva.

Och så de rent praktiska frågorna: ändrar detta tidsplanen för vår flytt nu? Vi ligger lågt tills vi får säkert besked. Jag känner ingen sorg, men jag får dåligt samvete för att jag tänker på det här praktiska precis nu.