Det är lite konstigt ändå det där med datum. När jag träffade Kå i söndags, så pratade vi om Sandras födelsedag, vilken dag det var. Och han hade ett idiotsäkert sätt att hålla reda på det. Han drog upp körkortet och sa “den 25″. För han visste säkert att han körde upp just på hennes födelsedag. Och det hade ju jag också för mig att det var så… Men jag visste ju samtidigt säkert (för numera vet jag!) att det är den 23. Nu tog jag och kollade min dagbok för förra året, och jodå, den 23/3 har jag skrivit att världens bästa dotter fyller 24 och världens bästa son tar körkort idag. Varför står det då 25 på hans körkort?

Från det ena till det andra… När jag började leta efter rätt dag i databasen, så hamnade jag först i slutet på januari. Vid den där Stora Passionsdejten jag var på, ni vet. Den som slutade i en kraschlandning som hette duga. Så jag började läsa där och fortsatte framåt (studiedisciplin? näe…). Bara en vecka senare träffade jag A. Det var inte alls den sortens flammande passion, men det var ett lugn och en trygghet och en mera stillsam lyckokänsla och så den där känslan av att ha hamnat rätt i livet. Äntligen. Hemma.

Och jag tänker att det var väl en himla tur att den där kraschlandningen kom så direkt. Tänkt om den kommit en vecka senare (för förr eller senare hade den kommit, det är jag övertygad om), då hade kanske jag och Anders missat varandra! Då hade jag inte haft honom nu, vi hade inte haft varandra. Hemska tanke. Vi är nämligen avsedda för varann, det är jag helt övertygad om.

På tal om ingenting, så kanske jag får användning för min onödiga förstasida nu då.

Det börjar bli dags att göra en renoveringssida, eller om det blir en renoveringsblogg eller vad det nu blir. Att S så plötsligt avled förde åtminstone det goda med sig att vi nu kommer igång i lägenheten lite tidigare, vi behöver inte invänta Myndigheten eftersom vi fick D:s förtroende att röja och sortera själva. Slänga det mesta och spara det som D kan vilja titta på först. Inget kul jobb, men nu är det gjort.

Nu kommer A att gå lös med kofoten snart. Allt ska ut, nytt ska in. Och hade det inte varit så, hade jag inte velat bo där. Bort med allt gammalt, göra om helt och hållet. Det blir bra.

(Kanske skriver jag för privat nu, om andra människor dessutom. Men de som vet vilka det gäller, vet redan omständigheterna. Och för de som inte vet, spelar det ju ingen roll. Eller hur? Å andra sidan kunde jag ju låta bli att skriva helt och hållet då. Det kunde jag. Men gjorde det inte.)

Idag och imorgon är det meningen att vi ska lägga vår tid på repetition av C++. Tenta på lördag. Den tentan som vi missade i januari pga att vi inte uppmärksammat att man måste anmäla sig 4 veckor i förväg. Det är inte kul… Inspirationen är i botten. Att det är en vanlig salstenta gör inte saken bättre heller, att behöva programmera med papper och penna. I ett språk där vi inte känner oss hemma och bekväma det minsta, vi behöver verkligen båda möjligheten att använda trial&error-metoden, att prova sig fram och kompilera, går det så går det annars provar man nåt annat. Det funkar ju inte riktigt med papper och penna. Det hade varit ok i “modersmålet” Java, inte alls i det här skitspråket. Vi är överens om att när det är dags att söka jobb sen ska vi nog inte nämna att vi har 10 p i C++ också, för att inte riskera att man åker på att jobba med det. Så illa är det.

Det roligaste just nu är att kolla källkoden i de Word-genererade html-dokumenten läraren gjort med labbanvisningar. Sån kod blir skojig. Eller är det vi som är lättroade?

Ibland är jag mer än lovligt förvirrad. Det händer t ex att sifferkombinationer som jag kan helt självklart utan att tänka på dom, och som suttit i hjärnbarken (eller var nu sånt sitter) i många år, plötsligt försvinner. Och dom försvinner när man medvetet börjar tänka på dom. Mitt bankkontonummer t ex. Det kan jag både fram- och baklänges (nåja), jag har haft samma nummer hur länge som helst och jag skulle förmodligen kunna skriva ner det direkt om någon väckte mig mitt i natten. Men om jag börjar tänka på det… då kan det haka upp sig efter tredje siffran och jag blir osäker och sen kan jag det verkligen inte. Inte förrän jag slutar grunna på det.

Det är väl kanske bara mänskligt, och det känns iaf inte pinsamt. Pinsamt var det däremot för några år sen (så pinsamt att det nog tog ett par år innan jag erkände) när jag började fundera över ett viktigt datum. Ett datum som jag alldeles självklart och utan att täka på det visste vilket det var. Ända tills jag som sagt började tänka på det. Då blev jag plötsligt väldigt osäker. Det var mars, det visste jag åtminstone. Slutet på mars. Nånstans runt den 20-25 sådär. Högst troligt den 20 eller 23. Eller…? Kanske den 22?

Det slutade med att jag fick kolla vilket datum det var måndagen i den veckan 1981. Och det var den 23. Eller var det verkligen en måndag? Var det inte en söndag? Nej, det var söndag morgon när jag åkte in till BB, men det hann bli måndag lunch innan hon föddes.

Alltså. Måndag den 23/3 1981. 25 år sen idag.

Grattis på födelsedagen Sandra!