Jag har ledigt från pre-renoveringsarbetet ikväll, jag tentapluggar ju(jodå, jag har faktiskt skärpt till mig nu!). Anders har däremot inte tagit ledigt. Jag sitter vid köksbordet och jag kan genom köksfönstret här ibland se honom skymta genom köksfönstret där, det är inte så många meter emellan. Det känns lite konstigt, men mysigt.
Med högst femton minuters mellanrum hittar jag på nåt nytt jag skulle kunna skriva om i bloggen. Men vafan – JAG HAR INTE TID! Jag tänker att jag kanske skulle skriva ner idéerna som utkast och spara till en annan dag, när jag verkligen inte har nåt att skriva om. MEN DET TAR VÄL LIKA MYCKET TID DET?
OCH JAG HAR FAKTISKT INTE TID ATT SKRIVA DET HÄR INLÄGGET HELLER!
Förlåt att jag skriker. Blir så jädra förbannad på mig själv bara.
Shit. Koncentration nu.
På knuff.se indexeras 1000-tals svenska bloggar och listas efter olika sorteringskriterier. Att ordkombinationer som ”laila freivalds” och ”freivalds avgång” ligger i topp vad gäller antal blogginlägg just nu är knappast förvånande. Men att såpass många har missuppfattat fd utrikesministerns namn att även kombinationen ”leila freivalds” ligger högt på listan och enligt uppgift förekommer i 34 blogginlägg tycker jag är mycket märkligt.
Och nu blev det väl 35 då.
Ja. Hm. Tenta imorgon var det ja.
Enligt Aftonbladet bör vi se upp så vi inte drabbas av den nya flunsan lyxorexi. Beroende av lyxkonsumtion. Symptomen ska vara att man käner sig tvungen att alltid köpa det dyraste märket av allting, att jeans från HM och kök från IKEA är otänkbara budgetvarianter. Att man på fullt allvar tror att man blir lyckligare av lyxgrejer.
Jag tror inte att jag ligger i farozoonen. Jag skulle t ex aldrig nånsin få för mig att köpa en handväska för flera tusenlappar. Jag tittar synnerligen kritiskt på prislapparna på ställen som en av våra lokala möbelhandlare, och det är väl ändå inget som räknas som riktig lyx. Jag ser saker jag skulle vilja ha och tänker att det förmodligen finns något liknande på IKEA till ett väldigt mycket lägre pris, och DÅ vill jag ha. Jag har också svårt för det där med märkesjeans. Visst finns det nog jeans i 1000-kronorsklassen jag skulle vilja ha, men inte så mycket att det motiverar prisskillnaden till ett par för halva priset.
Men å andra sidan. Det beror kanske på hur man för sig själv definierar lyx också. Jag tycker det kan kännas lyxigt med ett par nya jeans, oavsett märke. Och att känna att jag har råd att köpa Classic kaffe för att jag tycker det är godast och inte får nöja mig med nån riktig lågprissort som smakar blask. Men jag går inte till dyra special-kaffe-affären och köper en liten påse med nån exklusiv italiensk sort för hutlösa pengar. Och vår nya lägenhet då. Köket kommer att bli från IKEA, badrumsmöbeln (handfat + skåp + spegel) var ett jättefynd från Harald Nyborg, golven blir företrädesvis från Byggmax och innerdörrar från Cheapy. Osv. (Om det är nån som känner sig orolig för hur kvalitén kommer att bli, så är A tillräckligt kunnig för att kunna se om det är dålig kvalité. Den kommer inte att bli lidande för att vi väljer billigare alternativ. Där det inte finns bra kvalité till lågt pris att välja får det bli ett högre pris.)
För mig känns det oerhört lyxigt att få allting nytt, fint och fräscht. Att få vara med från början och välja allting in i detalj. Den lyxen gör mig nästan oförskämt lycklig. Och jag misstänker att när det är klart så kommer jag att bli som han i den-där-teve-reklamen, han som inte vill gå hemifrån utan går omkring och klappar på köksbänkar och annat när familjen står utanför med taxin framkörd inför semesterresan… Och jag är helt övertygad om att det som blir Mitt Lyxiga Hem kommer att göra mig ännu mer lycklig. Men jag är inte säker på att lycklighetsgraden skulle stiga om vi genomgående valt de dyraste märkesalternativen och tiodubblat kostnaden. Kanske tvärtom faktiskt.
Men nån liten släng av lyxorexi light kanske jag ändå har?