Jag ringde (i sista stund förstås, även en sån sak!) och beställde blommor till begravningen som är imorgon. När frågan om vad det skulle stå på kortet kom var jag oförberedd, jag hade inte tänkt på det. Det jag direkt kom att tänka på och som kanske är det enda jag skulle vilja säga och ärligt mena är “Sov Gott”. Så det blev det.
Sov Gott.
I en kommentar igår, antagligen med anledning av vår stora krukväxtinvestering, antog mamselamsen att vi inte har någon katt. Vilket vi ju har, även om Kneben är sällan omnämnd. Jag tänkte råda bot på det, och tog ett kort på herrn. När jag sedan satte mig vid datorn var han tydligen sällskapssjuk, för han kom och lade sig över musen och musmattan, mycket strategiskt så nära laptopen det bara gick. Och när jag försökte hävda min rätt till det han utsett som liggplats genom att försiktigt putta på honom, så bet fanskapet mig! Ett blödande hål i lillfingertoppen och ett i långfingertoppen, plus ett långt klössår ovanpå handen. Det var bara ytterligare ett bevis till min övertygelse att katter aldrig riktigt går att lita på.
Riktiga kattmänniskor, såna som väljer katt före hund, säger ofta att dom inte är kattägare, dom är kattägda. Jag har alltid tyckt att det låter lite småfånigt. Fast nu kanske jag fattar vad dom menar, för vem är det som egentligen bestämmer här hemma? Men jag ska inte klaga för mycket. Det jag egentligen från början tänkte skriva var att Kneben för det mesta är en väldigt fridsam katt, som aldrig rör krukväxter, aldrig bryr sig om mat som står framme, och trots att han var utekatt de första sju åren av sitt liv sedan bytte livsstil och blev innekatt på heltid när husse flyttade till stan. Utan att klaga det minsta.
