Ha ha ha ha ha. Jag som snart var klar med stickningen… IgÃ¥r kväll, när jag snart skulle gÃ¥ och lägga mig (skulle bara ta ett varv till ni vet), fick jag för mig att jag nog gjort fel med raglanavmaskningen. Det sÃ¥g inte sÃ¥ snyggt ut som jag skulle vilja. Jag läste i beskrivningen en gÃ¥ng till och det var onekligen lite kryptiskt förklarat. Jag testade ett par varv med en annan tolkning av den kryptiska förklaringen och det sÃ¥g ju lite bättre ut, det gjorde det. Och dÃ¥ är jag inte sÃ¥n att jag kan lÃ¥ta det vara. Tröjan funkade ju ändÃ¥, och bara ett tränat sticköga skulle kunna se att det var fel. Men jag kan alltsÃ¥ inte lÃ¥ta sÃ¥nt vara.

Jag repade upp. Och om man kommit till kragen och repar upp hela raglan-delen, då repar man upp mycket. Väldigt mycket. Och när jag repar upp för att jag upptäckt ett fel, så brukar jag försöka sticka mig fram till där jag var igen, mest för att jag inte ids nysta upp garnet utan låter det ligga i den hög som blir. Alltså var jag uppe åt h-te för länge inatt. Ändå har jag en stor driva med krulligt upprepat garn i soffan och sisådär en två decimeter mer att sticka än jag hade igår så här dags.

Så får man en stickning att räcka längre, jag behöver inte ha separationsångest än.

Andra bloggar om: stickning