Efter en träff med vår handledare bestämdes att vi skjuter upp uppsatsinlämningen två veckor. Han tyckte inte alls det var konstigt eller allvarligt, sånt händer ibland utan att den ena gruppmedlemmen är sjuk så länge som Andreas varit. Och det känns bra, nu har vi chans att inte bara få den i ett någorlunda inlämningsbart skick, utan också att göra den till något bättre (och dessutom hinna förbereda presentationen, som ska hållas på engelska av någon outgrundlig anledning). Samtidigt som vi vet att om vi bara ägnat hela dagarna, alla dagar till att verkligen göra det vi ska, så hade vi nått målet redan nu. Oavsett Andreas sjukdom.

Men mest känns det iaf bra. Vi får inte lata till det igen, men vi kan hinna andas samtidigt också.