TvÃ¥ smÃ¥ tjejer i grannhuset har kommit pÃ¥ en strÃ¥lande affärsidé, antagligen inspirerade av de “studenter” med varierande utländsk härkomst (väldigt ofta polacker, och deras besök sammanfaller väldigt väl med tiden precis innan jordgubbsplockningen sätter fart, samt tiden mellan jordgubbs- och gurkplockning) som hÃ¥ller fram en lapp (eftersom dom inte kan svenska) där det förklaras hur fattiga dom är och att dom har en stor familj att försörja i hemlandet och om man kanske vill bidra till den försörjningen genom att köpa deras konst? Tjejerna är mer rättframma. Utan textad lapp och utan att förklara varför dom behöver pengar frÃ¥gar dom bara helt frankt om man vill köpa teckningar. Första gÃ¥ngen blev jag sÃ¥ himla full i skratt att jag faktiskt sa ja. Priset fick jag dessutom välja själv. Jag rÃ¥kade ha en tia i fickan sÃ¥ jag betalade det ch fick ett konstverk, som bestod av en utriven sida ur en mÃ¥larbok, en sÃ¥n där med tryckta konturer pÃ¥ enkla bilder, ganska slarvigt färglagd med vaxkritor.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka… Är dom smarta och kreativa, eller bara fräcka? Den här gÃ¥ngen kom jag mig iaf för att säga nej. Men eftersom jag inte kan säga nej utan en ursäkt, sÃ¥ slängde jag ur mig en urusel sÃ¥dan. “Nej tack, jag har inte tid nu.” Inte tid? Var fick jag det ifrÃ¥n?
Jag kunde väl ha varit ärlig och sagt att om jag ska köpa nån teckning alls så får dom åtminstone rita själva, och lägga ner lite jobb på det. Men det hade inte varit ärligt det heller. Sanningen är väl att jag aldrig mer kommer att lägga pengar på en barnteckning. Barnteckningar är väl sällan nåt att ha, om det inte är fådda teckningar av ens egna eller andra närstående barn?
