Renoveringsbloggen är uppdaterad. Massor.

Först var batteriladdarna (vi har Ã¥tmistone tvÃ¥ stycken) borta. Nerpackade i nÃ¥gon okänd lÃ¥da som kan stÃ¥ antingen i garaget, i förrÃ¥det eller möjligen här i lägenheten. Inte tillräckligt viktigt för att sätta igÃ¥ng nÃ¥gon större sökkampanj. Med lite tur hade dom ju kunnat dyka upp ändÃ¥, när man letade efter nÃ¥got annat. Det har dom inte gjort, vilet resulterat i att bÃ¥da vÃ¥ra kameror för länge sedan är urladdade. Till slut bestämde jag mig för att köpa engÃ¥ngsbatterier att ha sÃ¥ länge. DÃ¥ gällde det bara att komma ihÃ¥g att göra det ocksÃ¥. Vilket tog ett tag. Sen kom jag äntligen ihÃ¥g. SÃ¥ gick det nÃ¥gra dagar när jag inte hade tid att tänka mer pÃ¥ saken, sen var kameran borta. Nu har jag hittat kameran, och om jag bara hittar de inköpta batterierna ocksÃ¥ (jag vet att jag la dom pÃ¥ ett bra ställe…) och om kameran öht vill samarbeta med mig numera, den var nog det dammigaste jag sett, sÃ¥ kan man förvänta sig en rejäl uppdatering här sen.

Jag har tvÃ¥ mail som väntar pÃ¥ att bli skrivna. Jag mailar periodvis väldigt flitigt, men jag har alltid haft problem med mail som jag av nÃ¥gon anledning inte skriver direkt jag kommer pÃ¥ det, eller besvarar direkt. Börjar jag skjuta upp en sak sÃ¥ kan jag göra det hur länge som helst, tills det ger mig dÃ¥ligt samvete och det börjar bli riktigt jobbigt att ta tag i. (När jag tänker efter gäller det allt möjligt, inte bara mail, jag är riktigt kass pÃ¥ det här. Jag ska nog börja ett nytt liv (igen), ett aldrig-skjuta-upp-liv. Haha, det där tror jag ju inte pÃ¥ själv ens.) Var var jag nu? Jo. TvÃ¥ mail. BÃ¥da mottagarna är värda att fÃ¥ ett mail frÃ¥n mig snart. Helst i förrgÃ¥r. Och om ni läser här, Tina respektive Mats, sÃ¥ kommer det ett mail nu vilken dag som helst… (Nu blir jag ju jättetvungen, eller hur?)

Det bär mig verkligen emot. Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt att jag skulle erkänna följande:

Jag är trött på värmen.

Eller det kanske snarare är så att jag är trött på att vara svettig hela tiden. Värmen i sig klarar jag nog ett tag till, men när man blir svettig av att äta, och det var det inte ens stark mat, då är det lite väl. Och då ska vi inte tala om att röra på sig med mer än en snigels hastighet, då forsar det längs ryggraden och alla möjliga och omöjliga, mer eller mindre onämnbara, ställen på kroppen. Hur mycket kan man svettas egentligen? Om man duschar riktigt kallt, då kan man möjligen hinna att både torka sig och få på sig något klädesplagg innan man är svettig igen. Snart ger jag upp och slutar duscha. Det är ju för fanken ingen idé.

Men faktiskt. Det skulle vara rätt ok med en något mer normal temperatur ett tag nu. Det trodde jag aldrig jag skulle säga. Attans också.

Förresten, jag glömde berätta att vi hade möte i mÃ¥ndags, jag och Andreas. Vi bestämde vilka kurser vi ska läsa i höst. Vi hade sökt mängder, och ocksÃ¥ kommit in pÃ¥ mängder, sÃ¥ det var bara att välja och vraka. Bara och bara, det var inte sÃ¥ lätt att välja sÃ¥ det slutade med kurser för sammanlagt 30 poäng… Troligen blir det för tufft, sÃ¥ vi kanske droppar en fempoängare efter ett tag, när vi vet vilka vi helst vill fÃ¥ betyg i (läs: vilka som är roligast). En fempoängare, i Webbprogrammering och databaser, räknar vi dock med att kunna klara med vänsterhanden, sÃ¥ fem extrapoäng borde vi klara av att hÃ¥va in. Förutom den blir det Servlets och JSP 5p, Java för mobila enheter 5p, Mobiltelefonapplikationer med J2ME 5p och Programmera med .NET 10p. Samtliga är verkliga bra-att-ha-kurser när det sen blir dags att söka jobb. Och det vore riktigt bra om vi fixade alla 30 poängen, dÃ¥ skulle man kunna strunta i lite förargliga resterande uddapoäng här och var i gamla kurser…

Nej, jag vet. Jag kan inte längre skylla på det jag skyllt på innan. Vi har inte längre huset fullt av folk och hundar. Datorn har fått en alldeles egen plats igen. Så nu ska jag berätta om sängen. Först bara ett instick om en inbillad fästing.

När jag lagt mig i söndags kväll och det var alldeles mörkt, kände jag hur det liksom kliade eller stack till mitt pÃ¥ högra armbÃ¥gen, där huden är hÃ¥rdare. Med vänstra handens fingertoppar kunde jag tydligt känna en liten fästing, sÃ¥ jag knipsade resolut bort den, krossade den mellan naglarna och släppte den pÃ¥ golvet (ja, vadÃ¥… ni trodde väl inte att jag orkade tända och gÃ¥ upp och spola ner den i toan eller sÃ¥?). Efter “operationen” sved det ordentligt där den suttit, och morgonen efter insÃ¥g jag att det nog inte alls varit en fästing, snarare en liten skinnflik av den torra huden pÃ¥ armbÃ¥gen som jag slitit bort och som efterlämnat ett större skinnlöst omrÃ¥de.

På måndag eftermiddag kom äntligen den sista återstående delen för att vi skulle få ihop en komplett säng in på Ikea, och vi jagade genast iväg för att köpa resårbotten nr 2. Vi har satsat på kombinationen ganska billiga resårbottnar (vi har lärt oss att 80-bottnar som vi bestämt oss för klarar bra mycket mer än vad 90-bottnar gör, så där kan man spara in lite och hålla sig till en enklare variant) men en riktigt bra och dyr bäddmadrass. Det var monterat och bäddat och klart till läggdags. Och jisses så skönt det var att sova i den!

IgÃ¥r var vi sÃ¥ och köpte sängskydd pÃ¥ Jysk eftersom Ikea konstigt nog hade väldigt begränsat med färger, och sÃ¥ ett madrasskydd (fast nu var vi pÃ¥ Ikea igen), den dyra fina bäddmadrassen mÃ¥ste ju hÃ¥llas fräsch sÃ¥ länge som möjligt. Hem igen, och sÃ¥ började jag riva ur sängkläderna för att börja om frÃ¥n början. Gissa hur glad jag blev av att upptäcka en stor blodfläck i sängen? PÃ¥ det sprillans nya underlakanet, igenom pÃ¥ den sprillans nya, fina och svindyra bäddmadrassen, när jag stÃ¥r med madrasskyddet i handen… Fan. Och det var inte ens mensblod. Det var en stor fläck under min ena kudde, tydligen hade mitt obefintliga fästingbett börjat blöda under natten, och gjort det ordentligt.

Jag ska aldrig mer identifiera fästingar i halvsovande tillstånd och i mörker.

Nu ska jag dricka lite kaffe. Sen bära virke en stund. Jag lovar att återkomma, om inte här så här eller här.

Finns det nån läsare kvar därute?

Jag lever och har inte smält ihop i en liten pöl, fast det varit nära. Nu är det ju lite frestande att bara skriva “pÃ¥ ostfronten intet nytt” och skylla den bristfälliga uppdateringsfrevensen pÃ¥ det. Men det skulle vara att ljuga, och att ljuga är fult, det gör man inte. Bara ibland. Om man mÃ¥ste. Och bara lite.

Sanningen är väl mest att det inte är sÃ¥ frestande att slÃ¥ pÃ¥ datorn när livet är proppfullt ändÃ¥, frÃ¥n tidig morgon tills man stupar i säng. Men jag skulle ju iaf berätta lite om överraskningen förra helgen. Sandra och jag jobbade ju pÃ¥ utställningen i Tvååker, och när vi var klara kom vÃ¥ra respektive A:n för att hämta oss, Anders och jag skulle ju Ã¥ka direkt hemÃ¥t. Anders berättade att det ringt en “envis karl” pÃ¥ hans mobil och frÃ¥gat efter en Lena Pettersson, men att han svarat att nÃ¥n sÃ¥n kände han inte och det mÃ¥ste vara fel nummer. Den envise fortsatte att vara envis och tyckte det var konstigt ftersom han fÃ¥tt numret av hennes pappa. När jag hörde detta sa jag att jag visserligen hetat Pettersson en gÃ¥ng för ungefär 100 Ã¥r och tre liv sen (det har nog A hört nÃ¥n gÃ¥ng men inte alls lagt pÃ¥ minnet, det var ju som sagt lÃ¥ngt lÃ¥ngt före hans tid), sÃ¥ det skulle väl eventuellt kunna stämma även om det var osannolikt att nÃ¥gon sökte mig med det namnet, men att sedan min pappa skulle ha Anders mobilnummer, dom har ju bara träffats en gÃ¥ng, det gjorde det hela sÃ¥ lÃ¥ngsökt att jag ocksÃ¥ slog bort det som en felringning.

SÃ¥ Ã¥kte vi hemÃ¥t i värmen. Som vanligt stannade vi vid Ljungbystopp för att trycka ner lite nödmat, och när vi satt där pÃ¥ McD ringde A:s mobil igen. “Den envise” hade Ã¥terigen kollat numret, och dessutom försäkrat sig om att det skulle vara ok med A att han tog kontakt med mig (var inte det alldeles ovanligt omtänksamt sÃ¥ säg?), och nu fick han ju prata med mig dÃ¥. Det visade sig vara M frÃ¥n tonÃ¥rstiden i VästerÃ¥s, en av de fÃ¥ i gänget som jag verkligen fortfarande minns. Min reaktion var att hojta sÃ¥ hela Ljungbystopp hörde det: men HUR har du hittat mig??? Och han hade verkligen varit envis och lekt detektiv ordentligt innan han gjorde det, och till slut via en kille som en gÃ¥ng i tiden varit tillsammans med min syrra!? ett tag fÃ¥tt numret till min pappa.

Vi bestämde iaf träff dagen efter, sÃ¥ pÃ¥ mÃ¥ndagen satt vi flera timmar i skuggan pÃ¥ Hamncaféet och fick resuméer av varandras liv. SÃ¥ himla kul! Det är verkligen inte alla frÃ¥n den tiden som jag känner nÃ¥got särskilt intresse av att Ã¥terfÃ¥ kontakt med, men M är absolut en av dom. Han var ungefär som jag mindes honom, fast det var konstigt att se hur mycket äldre han blivit. Han sÃ¥g faktiskt ut att vara runt 50 nÃ¥nting. Jättekonstigt, för själv har jag ju inte blivit äldre alls pÃ¥ de 33 Ã¥ren eller vad det kan vara sen vi sÃ¥gs sist…
Tack för din envishet, M!

Och vad har hänt mer sen förra helgen dÃ¥? Vi lÃ¥g i med renoveringen rätt duktigt, A avslutade sista veckan före semestern med att bli sjukskriven ons-fre. Sjukskrivning just sÃ¥na dagar misstänks väl ofta som fejk, men om man fÃ¥r vadmuskeln sydd med flera styngn sÃ¥ fejkar man Ã¥tminstone övertygande. Fast han var förstÃ¥s inte sjukare än att vi fick arbetsrummet färdigmÃ¥lat, och till slut även golvet lagt. DÃ¥ bestämde vi att vi skulle “lÃ¥na” det rummet som sovrum till vidare, och for iväg till Ikea för att inhandla sängen vi sett ut. No more sova pÃ¥ madrass. Trodde vi. Sängen var nämligen slut. Vi fick tag i en resÃ¥rbotten, men det kommer vi ju inte lÃ¥ngt med. IgÃ¥r konstaterade jag pÃ¥ nätet att det fanns bottnar igen, men bäddmadrassen fattades fortfarande och stommen skulle inte komma förrän nästa vecka, sÃ¥ vi beslöt att avvakta. Idag är bottnarna slut igen!? Nu bevakar jag sängstatusen som en hök, sÃ¥ fort nÃ¥gon del finns slänger vi oss iväg och köper den. FÃ¥r vi bara ihop bottnar och bäddmadrass sÃ¥ kan vi ju sova anständigt iaf.

Sen i lördags är Sandra och Andreas här med två av sina hundar. Carrey och Caddy -far och son- är väl inte dödspolare precis, så inomhus får dom ha en grind emellan sig, men annars går det bra. Carrey är en riktig pärla, jag skulle inte ha kunnat önska mig en bättre hund! Vi har börjat träna lite på olika saker, men såna detaljer tar jag i hundbloggen. Som ska uppdateras idag. Renoveringsbloggen skulle också uppdateras egentligen, men den är ju verkligen inte mycket att ha utan bilder, så där blir inget förrän jag antingen hittat batteriladdaren eller köpt vanliga engångsbatterier. Visserligen har renoveringen gått framåt, men vi har fortfarande merparten av vårt bohag nerpackat och instuvat i både garage och förråd.

Idag håller A på att kakla i köket, vilket innebär att kvällens middag förmodligen får bli grillat. Det lutar åt engångsgrill och korv på något hundbadvänligt ställe.

Nu har jag startat en hundblogg. Carrey och jag - livet med en brukshund, för den som är intresserad.

C hade nog rätt om min dator i kommentaren, det var nog värmen. Jag har inte dammsugit den, men den repade sig när solen försvunnit runt hörnet och inte sken rakt på bordet längre. Jag blev lite orolig där ett tag.

Jag ska försöka hinna ett ryck med renoveringsbloggen imorgon, men det hänger lte på om jag hittar batteriladdaren om jag ska kunna klämma några bilder ur kameran.

Just nu är det hundrastning och sen rakt i sängen som gäller, jag är hur trött som helst. Gonatt världen.

Min dator mÃ¥r inge bra. Nu när jag äntligen slagit pÃ¥ den och faktiskt skulle uppdatera lite här och där om bÃ¥de det ena och det andra. Det verkar som om den blir överhettad för rätt som det är stänger den av sig. Jag ska prova med att dammsuga den, den är väl full med damm och katthÃ¥r igen antar jag… Och Ã¥terkommer jag inte sÃ¥ var det nog nÃ¥t annat fel.

Jo, jag är hemma igen, sen i söndags kväll. Jag har förstÃ¥s en hel del att skriva om, bÃ¥de om Carrey och annat, t ex en riktig tok-överraskning som drabbade mig i söndags, men jag har varken riktig tid eller ro att sitta vid datorn nu. Renoveringsbloggen ska uppdateras ocksÃ¥, det har hänt en del här nu. Jag har nog förresten bestämt mig för att det kommer att bli en separat hundblogg, jag kommer nog att Ã¥tmintone sÃ¥här i början tjata väldigt mycket om träning av allehanda slag, och det är av mycket begränsat värde för mÃ¥nga att läsa om det… Men jag ska försöka dela upp det sÃ¥ att ren “fackprat” om hunderiet hamnar där och hundarna i största allmänhet hamnar här. Om det gÃ¥r?

Anders semester börjar till helgen. Han muttrade igår att han egentligen inte hade tid att jobba, att dom dessutom hade lite att göra på jobbet just nu så det sklle inte göra något om han tog ledigt, men att han nog taigt ut all kompledighet han hade. Så kom han hem igen idag redan strax efter nio. Sjukskriven. Fejkat? Tja, isf gjorde han det ganska övertygande. Om man med blodet rinnande blir skjutsad till vårdcentralen av basen och får vaden sydd med flera stygn, så blir man inte så värst misstänkt va?

Vi hämtade Carrey redan i förrgår kväll. Och det går så himla bra! Långt över förväntan! Han har fullständigt (visserligen med en del korvmutor första kvällen) adopterat mig som älskad matte, följer mig från rum till rum och vill vara nära och gosa och prata så mycket som möjligt och så ofta han får, utan att för den skull vara helt osjälvständig.

Orsaken till att vi hämtade honom hit till Sandra istället för att ta honom direkt frÃ¥n Tina när vi Ã¥ker hem, var dels praktisk med tanke pÃ¥ bilturer hit och dit och kors och tvärs i helgen, dels att Carrey och sonen Caddy förhoppningsvis kan lära sig att umgÃ¥s utan gruff, och sÃ¥ att relationen med Pepsi skulle bli befäst eller hur man ska kalla det, att dom bÃ¥da skulle lära sig var dom har den andre. Carrey är ju klok nog att förstÃ¥ när en tik sätter gränser, men Pepsi kan överdriva det där med gränssättande ocksÃ¥: “det räcker inte att du hÃ¥ller dig undan och vet hut, du borde krympa till en ärtas storlek ocksÃ¥” ungefär. Ja, och sÃ¥ var förstÃ¥s jag själv väldigt sugen pÃ¥ att fÃ¥ lära känna honom ordentligt ocksÃ¥, och börja försöka vinna hans förtroende.

Det där sista gick alltså nästan snopet snabbt. Jag vet inte hur mycket som beror på korven, kanske är det bara det, eller om det är kemi också. För jag tror på att det finns personkemi mellan hundar och människor också, inte bara mellan människor. Åtminstone ibland, och åtminstone när det uppstår så här snabbt och lätt. Jaja, jag tror på korv också.

Mellan Caddy och Carrey finns fortfarande en del ouppklarat, det märks. Vi hÃ¥ller dom Ã¥tskilda här inne, och dom gÃ¥r inte och spänner pÃ¥ varandra hela tiden när vi gÃ¥r ut tillsammans, men helt avslappnat är det inte heller. Mellan Pepsi och Carrey är tydligen det som behöver sägas redan sagt, nästan utan att jag märkt det. Efter att ha fÃ¥tt tillbringa första natten ensam i köket, skulle Carrey fÃ¥ sova med mig och Pepsi inatt, och jag var lite bekymrad över hur det skulle gÃ¥ att ha dom instängda pÃ¥ en liten yta tillsammans med mig som dom nu bÃ¥da “äger”, med Pepsi som alltid mycket överdrivet mot andra hundar mÃ¥ste visa att det är hennes matte jag är i första hand. Dom hade ju liksom inte “pratat” ordentligt med varandra än, tyckte jag. PÃ¥ promenaderna ute har dom inte ens verkat se varandra. SÃ¥ igÃ¥r kväll gick jag ut ensam med bara dom tvÃ¥, men det var likadant, ingen av dom tycktes märka den andre. Men tydligen fick Pepsi sagt det hon ville säga den korta lilla stunden i mÃ¥ndags kväll utanför bilen, när hon fräste ett par gÃ¥nger Ã¥t Carrey, och tydligen fattade han redan dÃ¥ vad som gällde, för natten har varit lugn. Dom pratar fortfarande inte med varandra, men Carrey tycks veta att med Pepsi trängs man inte, hon har företräde i alla situationer. När jag vaknade i morse blev han väldigt lycklig och ivrig, och var bara tvungen att komma och pussa pÃ¥ mig, och Pepsi som normalt är sÃ¥ morgontrött och fortsätter att snarka tills man nästan gÃ¥r och knuffar pÃ¥ henne, vaknade till och hoppade upp i sängen, men la sig i fotänden. SÃ¥ tydligen accepterar hon ocksÃ¥ att Carrey finns, han fÃ¥r vara med och han fÃ¥r gosa med mig sÃ¥ länge han vet sin plats. Skönt!

IgÃ¥r kväll uppstod det dock ett litet slagsmÃ¥l. Och parterna var lite oväntade. Jag, som efter alla Ã¥r med terriertikar är livrädd för hundslagsmÃ¥l, har haft koll pÃ¥ Silly och Pepsi, Silly har tidigare vikit sig för Pepsi, men Pepsi har kört sin lite elaka “det räcker inte att du kryper, du ska försvinna genom golvet”-taktik, och dÃ¥ har ju Silly till slut fÃ¥tt lov att försvara sig. Men den här gÃ¥ngen har det varit lungt. Och sÃ¥ har vi förstÃ¥s koll pÃ¥ pojkarna, sÃ¥ att ingeting händer där. Men sÃ¥ var det den lilla morrhoppan Dizzy och Pepsi som rök ihop! Vad exakt det var som hände hann vi aldrig se, men vi fick isär dom och den som blev lite blodig var Pepsi. Lite grann pÃ¥ ett öra bara, inget farligt alls.

Tyvärr (eller det är väl kanske bra att det inte är andra orsaker, det är ju naturligt att det blir så) är väl allt detta sammantaget, att Pepsi inte bråkar i onödan med Carrey, att hon struntar i att trycka ner Silly, och att ettåriga Dizzy över huvud taget vågade tänka tanken att bråka med gamla Pepsi, just ett tecken på att Pepsi är gammal, att hon börjar tackla av ordentligt och låter andra ta över.