Jag har fått träffa min nya hund. Carrey. Han är så fin, och verkar mycket lätthanterlig. Jag skulle ljuga om jag sa att vi fick nån omedelbar kontakt, han var mer intresserad av alla tikar runt omkring än av mig. Men det får väl växa fram, och det är jag inte bekymrad över. Han ska få följa med hem till Kalmar redan efter helgen, Anders kommer och hämtar oss istället för att jag skulle ta tåget hem på måndag.

(Klicka på bilden för större version! Av någon underlig anledning får jag inte in de stora bilderna direkt. Orkar inte forska i orsaken just nu.)

 Första mötet. Visst ska vi väl kunna bli kompisar?

 Svanslös rumpa.

 Far och dotter. Carrey och Dizzy.

 

Turnén startade hemmavid i fredags morse. Pepsi och jag tog tåget till Gbg. Från Alvesta hade vi till och från sällskap av M, dvs hon åkte i en annan vagn med andra vänner, men kom ett par vändor och dels levererade kaffe och macka, dels passade hunden så att jag kunde gå på toa. Visst är det bra att man kan åka tåg med hunden, det kostar inte ens något extra numera, men man blir väldigt låst vid platsen där man sitter.

Framme i Gbg mötte Sandra och Dizzy, Andreas kom sen och hämtade oss med bilen. Det var meningen att vi skulle tidigt i säng, men jag somnade visst en stund i fåtöljen och det krävdes förstås en massa prat också, och så skulle det packas om inför den fortsatta turnén, så det blev rätt sent ändå.

Lördag morgon var vi uppe tidigt, hundrastning, snabb frukost och en snabb kram och hejdå till M som lånat soffan och kommit hem väldigt sent efter sina äventyr och var väldigt trött, därefter iväg till utställningen i Borås. Själv satt jag mest bara och slappade vid aussieringen hela dagen, med en svag men ihärdig huvudvärk, som bara vägrade gå över i hettan. Stressen började smyga sig över mig, att ha en ihärdig huvudvärk och tillbringa hela dagen ute i stark hetta och veta vad jag hade framför mig gjorde inte saken bättre.

Crazy som vi skulle frakta med oss under resten av turnén, blev givetvis BIR, så vi fick lov att stanna till finalen också. Och det drog ut väldigt på tiden innan den kom igång. Som tur var placerade hon sig i gruppen, så vi stannade inte i onödan iaf. Till slut kom vi iväg, men då var klockan redan över sex, och min huvudvärk inte ett dugg bättre.

Mot Södertälje. Var meningen. I Mjölby stannade vi för att äta, men då var migränen farligt nära, jag började må illa och hade svårt att få ner något. Vi fick ta till plan B som jag suttit och funderat på de senaste milen. Vi ringde Bettan, som tur var var dom hemma och kunde agera räddare i nöden. Till Linköping var ju inte långt att köra, och bara vetskapen om att jag bara behövde köra dit istället för till Södertälje gjorde att den värsta värken släppte. Det tyder på att det är psykiskt betingat och känns nästan som att min huvudvärk är en dålig ursäkt, men värken är ju lika verklig och påtaglig oavsett vad den beror på.

Kall flädersaft, en stunds trevligt smÃ¥prat, en Anervan och en god natts sömn senare var jag redo att fortsätta. Nu var ju inte Södertälje längre aktuellt, nu siktade vi direkt pÃ¥ Eskilstuna. Lika soligt och hett, en dags ringsekreterarjobb och sÃ¥ hemfärd. Men först chockade vi Eskilstunaborna genom klä av oss i underkläderna och hoppa i en sjö… Dvs jag badade benen och doppade huvudet. Uppfriskande skönt. Sandra gick i en bit över fotknölarna och gnällde om att det var kallt.

Hemfärden gick bra. Över förväntan faktiskt. Vi stannade och åt strax efter Linköping, sen körde jag i ett enda sträck och blev inte ens sömnig, trots att Sandra somnade på slutet. Halv ett på natten var vi framme. Jag blev förvånad när vi läste av trippmätaren och det visade sig att det var 43 mil! Så långt kändes det inte.

Igår morse hade jag givetvis fullt utslagen migrän, men det hade jag nästan kunnat säga på förhand. Sandra petade i mig ett piller, sen somnade jag om och var utslagen till efter två på eftermiddagen.

Nu är turnén avslutad, nu är jag stationerad här hos Sandra till efter kommande helg, då det är jobb på Tvååkersutställningen som gäller.