Vi hämtade Carrey redan i förrgår kväll. Och det går så himla bra! Långt över förväntan! Han har fullständigt (visserligen med en del korvmutor första kvällen) adopterat mig som älskad matte, följer mig från rum till rum och vill vara nära och gosa och prata så mycket som möjligt och så ofta han får, utan att för den skull vara helt osjälvständig.
Orsaken till att vi hämtade honom hit till Sandra istället för att ta honom direkt frÃ¥n Tina när vi Ã¥ker hem, var dels praktisk med tanke pÃ¥ bilturer hit och dit och kors och tvärs i helgen, dels att Carrey och sonen Caddy förhoppningsvis kan lära sig att umgÃ¥s utan gruff, och sÃ¥ att relationen med Pepsi skulle bli befäst eller hur man ska kalla det, att dom bÃ¥da skulle lära sig var dom har den andre. Carrey är ju klok nog att förstÃ¥ när en tik sätter gränser, men Pepsi kan överdriva det där med gränssättande ocksÃ¥: “det räcker inte att du hÃ¥ller dig undan och vet hut, du borde krympa till en ärtas storlek ocksÃ¥” ungefär. Ja, och sÃ¥ var förstÃ¥s jag själv väldigt sugen pÃ¥ att fÃ¥ lära känna honom ordentligt ocksÃ¥, och börja försöka vinna hans förtroende.
Det där sista gick alltså nästan snopet snabbt. Jag vet inte hur mycket som beror på korven, kanske är det bara det, eller om det är kemi också. För jag tror på att det finns personkemi mellan hundar och människor också, inte bara mellan människor. Åtminstone ibland, och åtminstone när det uppstår så här snabbt och lätt. Jaja, jag tror på korv också.
Mellan Caddy och Carrey finns fortfarande en del ouppklarat, det märks. Vi hÃ¥ller dom Ã¥tskilda här inne, och dom gÃ¥r inte och spänner pÃ¥ varandra hela tiden när vi gÃ¥r ut tillsammans, men helt avslappnat är det inte heller. Mellan Pepsi och Carrey är tydligen det som behöver sägas redan sagt, nästan utan att jag märkt det. Efter att ha fÃ¥tt tillbringa första natten ensam i köket, skulle Carrey fÃ¥ sova med mig och Pepsi inatt, och jag var lite bekymrad över hur det skulle gÃ¥ att ha dom instängda pÃ¥ en liten yta tillsammans med mig som dom nu bÃ¥da “äger”, med Pepsi som alltid mycket överdrivet mot andra hundar mÃ¥ste visa att det är hennes matte jag är i första hand. Dom hade ju liksom inte “pratat” ordentligt med varandra än, tyckte jag. PÃ¥ promenaderna ute har dom inte ens verkat se varandra. SÃ¥ igÃ¥r kväll gick jag ut ensam med bara dom tvÃ¥, men det var likadant, ingen av dom tycktes märka den andre. Men tydligen fick Pepsi sagt det hon ville säga den korta lilla stunden i mÃ¥ndags kväll utanför bilen, när hon fräste ett par gÃ¥nger Ã¥t Carrey, och tydligen fattade han redan dÃ¥ vad som gällde, för natten har varit lugn. Dom pratar fortfarande inte med varandra, men Carrey tycks veta att med Pepsi trängs man inte, hon har företräde i alla situationer. När jag vaknade i morse blev han väldigt lycklig och ivrig, och var bara tvungen att komma och pussa pÃ¥ mig, och Pepsi som normalt är sÃ¥ morgontrött och fortsätter att snarka tills man nästan gÃ¥r och knuffar pÃ¥ henne, vaknade till och hoppade upp i sängen, men la sig i fotänden. SÃ¥ tydligen accepterar hon ocksÃ¥ att Carrey finns, han fÃ¥r vara med och han fÃ¥r gosa med mig sÃ¥ länge han vet sin plats. Skönt!
IgÃ¥r kväll uppstod det dock ett litet slagsmÃ¥l. Och parterna var lite oväntade. Jag, som efter alla Ã¥r med terriertikar är livrädd för hundslagsmÃ¥l, har haft koll pÃ¥ Silly och Pepsi, Silly har tidigare vikit sig för Pepsi, men Pepsi har kört sin lite elaka “det räcker inte att du kryper, du ska försvinna genom golvet”-taktik, och dÃ¥ har ju Silly till slut fÃ¥tt lov att försvara sig. Men den här gÃ¥ngen har det varit lungt. Och sÃ¥ har vi förstÃ¥s koll pÃ¥ pojkarna, sÃ¥ att ingeting händer där. Men sÃ¥ var det den lilla morrhoppan Dizzy och Pepsi som rök ihop! Vad exakt det var som hände hann vi aldrig se, men vi fick isär dom och den som blev lite blodig var Pepsi. Lite grann pÃ¥ ett öra bara, inget farligt alls.
Tyvärr (eller det är väl kanske bra att det inte är andra orsaker, det är ju naturligt att det blir så) är väl allt detta sammantaget, att Pepsi inte bråkar i onödan med Carrey, att hon struntar i att trycka ner Silly, och att ettåriga Dizzy över huvud taget vågade tänka tanken att bråka med gamla Pepsi, just ett tecken på att Pepsi är gammal, att hon börjar tackla av ordentligt och låter andra ta över.
