Sandras korta meddelande i kommentaren i inlägget nedan gav mig en knut i magen och tårar i ögonen. Först och främst för det hon direkt skrev, att Gemmy nu är borta. Jag lider med Tina och hennes familj, förstår hur tungt det känns.

Och sÃ¥ fick det mig att börja fundera över vilket som är “svÃ¥rast”. Att se en hund bli gammal, som liksom är gammal, och försöka se var gränsen gÃ¥r, när räcker det, när handlar det bara om min egen önskan om att fÃ¥ ha hunden kvar, och inte längre om hunden har ett värdigt hundliv? Eller att hunden fÃ¥r vara pigg in i Ã¥lderdomen, sedan bli sjuk, sÃ¥pass sjuk och sÃ¥pass hastigt att man inte behöver fundera särskilt mycket? Men Peggy blev det som i det första fallet. Jag vet inte hur länge hon fick gÃ¥ i “onödan”, senil och trött, för jag tyckte ju att “hon verkar ju inte ha ont iaf”. Inka däremot var pigg som en femÃ¥ring trots sin Ã¥lder, och blev sedan ganska hastigt sjuk och jättedÃ¥lig. Visst hade hon ont pÃ¥ slutet, men det var inte länge och det var inte svÃ¥rt att se den där gränsen dÃ¥.

Och nu är det Pepsis tur. Hon har verkligen blivit gammal. Jag har länge tänkt ta upp ämnet med Anders, men vet att det nog är svÃ¥rare för honom än för mig. Jag tänkte mig att vi kanske för att göra det lättare skulle sätta upp en tidgräns, om inget särskilt händer sÃ¥ före nästa löp. Mest pga löp och skendräktighet tar hÃ¥rt pÃ¥ hennes krafter, och nu senast har hon inte alls Ã¥terhämtat sig efterÃ¥t som tidigare. Och lite ocksÃ¥ (fast det lÃ¥ter kanske oerhört egoistiskt att säga sÃ¥) pga lite bekvämlighet… Hon har blivit extremt inkontinent under löpperioden, mer och mer för varje gÃ¥ng, och med flera kisspölar inne varje dag och när vi nu dessutom har en hanhund i huset… DÃ¥ skulle hon inte bara vara en gammal och trött hund, utan dessutom en belastning och ett irritationsmoment.

Men jag undrar om vi ska vänta så länge. När jag varit ute med hundarna nyss och tog hissen upp för att Pepsi ska slippa gå i trapporna, var hon påtagligt annorlunda. Hon brukar alltid ställa sig med nosen nästan tryckt mot hissdörren, och när hissen knycker lite för när den stannat är hon på väg ut genom dörren samtidigt som jag öppnar den. Alltid likadant. Men nu stod hon mitt inne i hissen, vänd inåt. När hissen stannat och jag öppnat dörren fick jag påminna henne för att hon skulle vakna till och komma. Det känns som om något börjar hända med henne nu.

PÃ¥ sätt och vis, när jag tänker pÃ¥ Gemmy, är det här ändÃ¥ nästan “lyxproblem”. Gemmy fick ju inte ens bli gammal.