Jag har funderat lite pÃ¥ det där med hur jag ska fÃ¥ Carrey att hÃ¥lla bättre kontakt. I lydnaden alltsÃ¥, inte i största allmänhet. Jag menar, det är ju en sak att fÃ¥ tips om hur man kan göra, men ibland kan det vara en helt annan sak hur man kan genomföra det i praktiken. Men ikväll pÃ¥ lÃ¥ngpromenaden insÃ¥g jag plötsligt att han bÃ¥de när han är kopplad och när han är lös, dÃ¥ och dÃ¥ kommer intill mig i en kanonposition och tittar sÃ¥där intensivt upp pÃ¥ mig, precis sÃ¥ som man vill att det ska se ut. Han gör mao det som i klickerboken benänms som “erbjuda ett frivilligt beteende”. Det vet han nog inte om själv, men ändÃ¥. Och enligt samma bok ska ju det vara det allra bästa. Och dÃ¥ mÃ¥ste jag ju belöna. Problemet är bara att om jag dÃ¥ sticker ner handen i godisfickan börjar han hoppa jämfota och istället titta pÃ¥ handen, vilket gör att kontakten släpper och positionen är knasig när belöningen kommer. AlltsÃ¥ ska jag alltid ha klickern med mig ut, sÃ¥ att jag kan utnyttja dom här guldlägena.

Det är sånt som kallas aha-upplevelse.

Andreas har bjudit på smörgåstårta till lunch idag, han börjar jobba redan imorgon. Han kommer nog nån dag ibland en period framöver, men för det mesta kommer jag alltså att sitta själv om dagarna. För att få ut något positivt av detta trista faktum, ska jag lägga om mitt schema. Eftersom både kvällar och morgnar är mörka nu, ska jag ta ett par timmar på dagen till hundaktiviteter, lydnadsträning (måste ta itu med framförgåendet nu, jag har ju t o m en riktig plan för hur jag ska göra där!), långpromenader och kanske spår. Istället får jag ta två-tre kvällar i veckan till plugg. Vilket kanske egentligen betyder att jag får plugga fem-sex kvällar i veckan, för ett par går det åt redan nu. Men det får jag väl ta då.

Nu ska jag plugga en timme till, sen är det sängdags. Så får vi se hur mitt schema håller imorgon. Självdisciplin är inte min största talang.

Tja, vad ska vi kalla det? 60-Ã¥rskris?

Jag har just bokat två tider på Kalmar Djursjukhus. Den ena, på onsdag, är för Pepsi. Vi bestämde oss igår, att nu är det nog läge. Det har varit jättejobbigt att ens tänka på sen vi bestämde oss, men nu när jag ringt och fått en tid bestämd känns det faktiskt ganska lungt.

Den andra tiden, måndag nästa vecka (riktigt så rationell att jag kunde ta det samtidigt är inte ens jag) är för Carrey. En follow-up av borrelia- och erlichiainfektionerna och alla hans värden som tidvis varit ur led under hans långa sjukdomsperiod. Jag upplever ju Carrey som kärnfrisk och full av energi, men jag har ju inget att jämföra med riktigt, när jag inte vet hur han var innan han blev sjuk. Förhoppningsvis är allt okej nu.

Jag var ut tidigt igår morse och la ett spår. Jag struntade i fotbollsplanen nu, och tog istället en grusvall som är uppschaktad antagligen som vindskydd mellan fotbollsplanerna och sundet som ligger precis intill. Den är bevuxen med ganska glest men högt gräs, vassruskor och enstaka buskar. Två vinklar och ett grisöra på slutet. Jag tyckte att jag tog ordentligt sikte på tuvor och buskar för att veta var jag gått, men redan på väg hem till frukosten insåg jag att jag inte skulle komma ihåg vilken tuva, eller vilken buske. Jag funderade på hur jag skulle göra, om jag skulle skita i det spåret och lägga ett nytt på planen sen, eller om jag skulle försöka komma ihåg ändå.

När frukosten var färdigäten och jag kom tillbaka med en lycklig Carrey (att det är sÃ¥ vansinnigt roligt det där med stora öppna gräsytor, där man kan springa fortfort utan mÃ¥l, bara för springandets skull?) hade jag bestämt mig för ett tredje alternativ. Jag tar spÃ¥ret jag lagt, struntar i att försöka komma ihÃ¥g var jag gÃ¥tt, och lÃ¥ter Carrey sköta jobbet pÃ¥ egen hand. Och det gick kanonbra! Ja, rätt sÃ¥ kanonbra iaf. När jag inte behövde koncentrera mig pÃ¥ att hitta rätt tuvor, kunde jag istället hÃ¥lla noggrann koll pÃ¥ Carrey, och hÃ¥lla igen bara när han lyfte pÃ¥ huvudet. Första sträckan hade han problem, han var ofta uppe med huvudet för att vinda in spÃ¥ret igen, men löste problemen och hittade tillbaka själv. Vid ett tillfälle gick han t o m tillbaka, förbi mig, för att komma pÃ¥ spÃ¥ret gen, det var väl väldigt listigt? Eller brukar dom göra sÃ¥ av sig självt? En eller tvÃ¥ pinnar (jag hade alltsÃ¥ inte ens koll pÃ¥ hur mÃ¥nga pinnar jag lagt ut, snacka om att vara ostrukturerad!) plus godisburken missades under den här första sträckan. Jag vet inte riktigt om jag ska se det som bra eller dÃ¥ligt. Eftersom Carrey är väldigt apportsäker, och aldrig hittills struntat i en apport, sÃ¥ tror jag inte det var det han gjorde, han missade dom nog helt enkelt. Vilket i sin tur tyder pÃ¥ att han var mer koncentrerad pÃ¥ att hitta spÃ¥ret igen än att hitta grejer. SÃ¥ det är nog bra ändÃ¥. Efter första vinkeln gick det som pÃ¥ räls iaf, och jag känner mig helnöjd! Jag tror att han tyckte det var ett roligare spÃ¥r än pÃ¥ gräsmatta, han gick lÃ¥ngsammare men var ändÃ¥ mer koncentrerad och självständig än tidigare. Inte nÃ¥gon gÃ¥ng tittade han pÃ¥ mig och “bad” om hjälp som han gjort tidigare när han tappat bort sig eller varit osäker pÃ¥ vad vi ska göra.

Resten av söndagen ägnade vi åt att flytspackla balkonggolvet, samtidigt som vi diskuterade hur vi skulle göra med Pepsi. Tungt och slitsamt både fysiskt och psykiskt. När vi var klara orkade vi bara inte tänka på matlagning utan lät Burger King stå för den, sen befann vi oss i koma resten av kvällen.