Det är inte så uppåt härhemma nu precis. Att tänka på att imorgon… Fan. Som vanligt (usch, det där låter som om det är nåt jag gör varannan vecka eller så, men jag har ju varit med om det några gånger nu) hjälper det inte att man har hur många sakliga och rationella argument som helst för att det här är det bästa. När det kommer nära kommer panikkänslorna ändå. Är det verkligen rätt?
Och Anders är helt nerbruten. Det gör det hela ännu värre. Det känns som om jag gör honom illa också, genom att vara hård och kall och driva igenom beslutet. Jag vet att han inte ser det så, men ändå.
Fan.
Jag vill att det ska vara imorgon och vara över nu. Redan imorgon kväll kommer det att kännas lättare, det vet jag ju.
Sagt av Åsa igen — 17 oktober 2006 @ 21:53
Tänker på er!
Inte ett lätt beslut ni tagit men ändå det helt rätta utifrån Pepsis bästa.
Bamse kramar till er från oss
Sagt av Saz — 17 oktober 2006 @ 23:02
Det hjälper inte hur många argument och självklara anledningar man har, man känner ändå skuld och det kanske inte ens är fel.
Och sluta känna dig skyldig inför A. Han är vuxen och vet mycket väl att det är dags han med. Våga vara ledsen du med så du inte bara stöttar honom.
Alla kommer sakna knäppa Pepsi!!! Men det ÄR rätt.
Massa kramar! Ringer imorgon.
Sagt av Annelie — 18 oktober 2006 @ 2:42
*Kramar om* Mina tankar finns hos er!
Lägger in en dikt som gett mig styrka (och fått tårarna att spruta) när jag varit i er situation.
If It Should Be”
If it should be that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep.
Then you must do what must be done,
For this last battle can’t be won.
You will be sad, I understand,
Don’t let your grief then stay your hand.
For this day, more than all the rest,
Your love and friendship stand the test.
We’ve had so many happy years,
What is to come can hold no fears.
Would you want me to suffer? So,
When the time comes, please let me go.
Take me where my needs they’ll tend,
Only, stay with me until the end.
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
It is a kindness that you do to me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I have been saved.
Do not grieve it should be you,
Who must decide this thing to do.
We’ve been so close, we two these years,
Don’t let your heart hold any tears.
Author Unknown
Kramar Annelie
Sagt av E — 18 oktober 2006 @ 12:41
Rättt och svårt på en gång. Massor med kramar.
Sagt av Åsa igen — 18 oktober 2006 @ 19:12
Många tankar och kramar går till er idag!
Sagt av C — 18 oktober 2006 @ 21:04
Hoppas det gick så bra det kunde, du vet nog hur jag menar.
Sagt av Marion med flock — 19 oktober 2006 @ 1:15
Förstår er precis..
Sänder bara varma tankar..