Det gick så bra så. Väldigt lungt och fint och helt odramatiskt. Redan av den lugnande sprutan somnade Pepsi så djupt i husses knä, att det liksom kändes som om det var över redan då. Och när det sen väl är över så känns det lättare. Det är bara saknaden som finns kvar, och visst sköljer den över en ibland så tårarna skvalar, men den otäcka ångesten och panikkänslan man har innan är borta.

Jag tänker inte lägga in någon sista bild på Pepsi, och jag tänker inte skriva något om henne, inte nu. Kanske senare. Sandra la in en jättefin bild hos sig igår, och så klistrar jag in den fina dikten jag fick av Annelie. Tack alla ni därute för stödjande ord och tankar!

If it should be that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep.
Then you must do what must be done,
For this last battle can’t be won.
You will be sad, I understand,
Don’t let your grief then stay your hand.
For this day, more than all the rest,
Your love and friendship stand the test.
We’ve had so many happy years,
What is to come can hold no fears.
Would you want me to suffer? So,
When the time comes, please let me go.
Take me where my needs they’ll tend,
Only, stay with me until the end.
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
It is a kindness that you do to me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I have been saved.
Do not grieve it should be you,
Who must decide this thing to do.
We’ve been so close, we two these years,
Don’t let your heart hold any tears.