Jag har nästan bestämt mig för att anmäla oss till lägrespårtävling i slutet på november. Nästan. Jag har två veckor till (tror jag, för visst är det tre veckor innan anmälningstiden brukar gå ut?) på mig att bestämma mig. Under den tiden ska jag ändra vår spårträning. För det första ska jag så mycket som möjligt träna på Alvaret, eftersom jag hörde idag att Saxnäs alltid kör sina tävlingar där. Och så måste jag börja lägga längre spår, för att se om uthålligheten finns. Det tror jag den gör, och konditionen är det inget fel på nu, men spårkondition är ju en annan sak. Om jag efter dom här två veckorna ärligt kan säga att Carrey åtminstone har en högstanivå så att han i sina bästa stunder kan ta ett lägrespår - på Alvaret - utan att nolla det, ja då anmäler jag. Utan några som helst ambitioner. Som en träning med anmälningsavgift. Lydnadsdelen får bli som den blir, vi kommer att nolla krypet, och framförgåendet på den nivå det är just nu kan när det är som allra bäst möjligen bli en femma. Resten pendlar mellan bra och skapligt.
Jag kommer givetvis att fortsätta träna lydnaden också, men känner inget tvång att det måste vara klart till tävlingen, det är spårandet som får avgöra om jag ska anmäla eller inte. Som det såg ut förra söndagen var det hoppfullt. Sen har det av kända skäl inte blivit någon riktig träning alls under den här veckan, men idag var det dubbla kurser. Först var vi ute och spårade med lydnadskursen, och sen spårkursen på det. Första vändan la jag ett liknande spår som i söndags, och det kändes lika bra. Carrey visade stort självförtroende och målmedvetenhet och löste problem på egen hand. Den här gången hittade han dessutom alla apporterna, och är mycket väl medveten om att om han visar upp sina fynd så får han köttbulle. Det kändes ännu mera hoppfullt.
PÃ¥ eftermiddagen med spÃ¥rkursen skulle jag göra ytterligare ett liknande spÃ¥r, men jag hittade inte nÃ¥got underlag som var “lagom” hög- och tätbevuxet, sÃ¥ det vi hamnade i liknade närmast en djungel. Gräs som stundtals gick till midjan pÃ¥ mig, och tätt sÃ¥ det blev jobbigt att ta sig fram. Carrey gjorde sÃ¥ gott han kunde, men när han tappade spÃ¥ret fick han nästan lov att hoppa pÃ¥ bakbenen för att fÃ¥nga in det uppifrÃ¥n igen, sÃ¥ det blev helt galet. Jag följde iaf regeln att han inte ska fÃ¥ lov att hitta nÃ¥gon apport om han inte spÃ¥rar sig fram till den, sÃ¥ jag lät honom bara gÃ¥ framÃ¥t när jag kunde se att han verkligen spÃ¥rade, och de första apporterna hittades iaf. Men vi gav upp efter ungefär halva spÃ¥ret, det blev för konstigt alltihop, liksom. Och Kajsa som gransat oss frÃ¥n kanten av fältet sa att hon inte kunnat se att det var nÃ¥got spÃ¥rarbete alls, utan ett sökarbete… Där hÃ¥ller jag inte riktigt med, eftersom gräset var sÃ¥ högt och tjockt sÃ¥g hon ju inte de avsnitt han verkligen spÃ¥rade, bara när han var ovanför och hoppade. Men jag upplever inte att han letade apporter dÃ¥, utan efter spÃ¥ret. Och det mÃ¥ste han väl ändÃ¥ fÃ¥ göra?
Ett bra och ett mindre bra idag alltsÃ¥. Och det mindre bra skyller jag Ã¥tminstone till största delen pÃ¥ ganska omöjliga förhÃ¥llanden. Jag har iaf fortfarande känslan av att det skett nÃ¥gon sorts genombrott. Och sÃ¥ har jag av nÃ¥gon anledning fÃ¥tt för mig att Alvaret kommer att passa Carrey. FrÃ¥ga mig inte varför, alla säger ju att det är sÃ¥ svÃ¥rspÃ¥rat där. “Kan dom spÃ¥ra där sÃ¥ klarar dom vad som helst”, säger förstÃ¥sigpÃ¥arna. Men jag tror att det blir väldigt mycket roligare än dom uttjatade fotbollsplanerna. Vi fÃ¥r väl se, jag ska försöka hinna över redan imorgon och testa.
