Så har det sammanlagda hundantalet i familjen minskats med ytterligare en. Caddy har flyttat. Dock inte till himlen, däremot till vad som mycket väl kan vara himmelriket för en sån som Caddy. Såklart är det tomt efter honom nu hos Sandra och Andreas, och jag saknar honom också jättemycket, men jag tror det kommer att bli bra.

Man ska nog inte vara så rädd för att släppa på prestigen och omplacera vuxna hundar när saker inte fungerar riktigt som det är tänkt. Inte om man tror att det blir en bättre tillvaro för hunden. När jag tänker efter har flera av hundarna i mitt liv varit omplaceringar. Antingen har de kommit till mig som vuxna, permanent eller för en period, och ett par har lämnat mig som vuxna. Hundars (åtminstone välhållna och mentalt sunda hundars) anpassningsförmåga är större än man kan ana. Det är den som lämnar hunden ifrån sig som får det svårast, för visst blir saknaden stor.

Nu kan jag inte heller lÃ¥ta bli att se hur oerhört mycket lättare det kommer att bli för oss att hälsa pÃ¥ varandra. Vi behöver inte mer vara ständigt pÃ¥ vÃ¥r vakt, med stängda grindar och minst tvÃ¥ hundar instängda. I början var det bara Pepsi och Caddy, dÃ¥ var det enda problemet att Pepsi inte var kattanpassad, och Nalla är heller ingen katt som en vuxen hund kan “träna” sig pÃ¥. Mellan Caddy och Pepsi var det förstÃ¥s inga problem. Sen tillkom Dizzy, inte heller det var nÃ¥got problem sÃ¥ länge hon var liten. När däremot Silly om in i bilden uppstod vissa spänningar, tvÃ¥ vuxna tikar som bÃ¥da var vana att vara bossar över Caddy och Dizzy. Och sÃ¥ blev Dizzy kaxig unghund, samtidigt som Pepsi blev gammal, och sÃ¥ uppstod det en konflikt där. Och eftersom detta inträffade samtidigt som Carrey kom in i bilden, och han och Caddy inte heller ville vara vänner, sÃ¥ blev det lite jobbigt. Mycket grindar blev det…
Nu är det Silly, Dizzy och Carrey. Det enda vi behöver tänka på nu är att undvika löpperioder. Så himla skönt!