Tänk så vansinnigt mycket lättare livet känns när man vaknar utan huvudvärk! Den varade i två dygn, men efteråt änns det som om det var ett par veckor, man minns nästan inte hur det känns att vara utan. Härligt. Jag åt slemlösande medicin igår, och om det nu var den som hjälpte tyder det på att det var bihålorna som bråkade. Igen. Vilket isf fortfarande gör mitt huvud till ett måndagsexemplar.

Nu har jag iaf gott hopp om att komma nånvart med pluggandet idag. Nån spårning kan jag inte ta mig tid till idag heller (den där tävlingen känns alltmer orealistisk just nu), men ikväll är det åtminstone lydnadskurs.

För andra dagen i rad har jag huvudvärk. Envis, ihållande. Inte migrän så att jag ligger däckad helt, men för mycket för att jag ska få något vettigt gjort. Pluggandet har varit marginellt, kan man säga. Och då känns det inte som om jag kan ta mig tid och ge mig ut och spårträna precis, om jag nu skulle må lite bättre en stund. Jag vill ha ett nytt huvud.

Igår botades till slut huvudvärken med en långpromenad. Så jag tänkte att det kanske skulle hjälpa idag med, men det blev bara lite bättre. Carrey tyckte iaf att promenaden var en höjdare, först skog där han sprang och släpade stora pinnar som en tok, sen en öppen gräsplan där han spran av sig det sista(?) springet i benen, och sen höjdpunkten: på hemvägen mötte vi Maya med vidhängande matte. Mycket bättre än så kan knappast en promenad bli, det skulle väl möjligen vara att ha sällskap av Maya hela vägen då, och få rusa tillsammans i skogen. Kanske skulle vi försöka få till stånd såna promenader ibland, vi bor ganska nära varandra och bra lekkompisar dräller det inte av.

Pladder, pladder. Det märks att jag inte har huvudet med mig riktigt idag. Heller.

Så har det sammanlagda hundantalet i familjen minskats med ytterligare en. Caddy har flyttat. Dock inte till himlen, däremot till vad som mycket väl kan vara himmelriket för en sån som Caddy. Såklart är det tomt efter honom nu hos Sandra och Andreas, och jag saknar honom också jättemycket, men jag tror det kommer att bli bra.

Man ska nog inte vara så rädd för att släppa på prestigen och omplacera vuxna hundar när saker inte fungerar riktigt som det är tänkt. Inte om man tror att det blir en bättre tillvaro för hunden. När jag tänker efter har flera av hundarna i mitt liv varit omplaceringar. Antingen har de kommit till mig som vuxna, permanent eller för en period, och ett par har lämnat mig som vuxna. Hundars (åtminstone välhållna och mentalt sunda hundars) anpassningsförmåga är större än man kan ana. Det är den som lämnar hunden ifrån sig som får det svårast, för visst blir saknaden stor.

Nu kan jag inte heller lÃ¥ta bli att se hur oerhört mycket lättare det kommer att bli för oss att hälsa pÃ¥ varandra. Vi behöver inte mer vara ständigt pÃ¥ vÃ¥r vakt, med stängda grindar och minst tvÃ¥ hundar instängda. I början var det bara Pepsi och Caddy, dÃ¥ var det enda problemet att Pepsi inte var kattanpassad, och Nalla är heller ingen katt som en vuxen hund kan “träna” sig pÃ¥. Mellan Caddy och Pepsi var det förstÃ¥s inga problem. Sen tillkom Dizzy, inte heller det var nÃ¥got problem sÃ¥ länge hon var liten. När däremot Silly om in i bilden uppstod vissa spänningar, tvÃ¥ vuxna tikar som bÃ¥da var vana att vara bossar över Caddy och Dizzy. Och sÃ¥ blev Dizzy kaxig unghund, samtidigt som Pepsi blev gammal, och sÃ¥ uppstod det en konflikt där. Och eftersom detta inträffade samtidigt som Carrey kom in i bilden, och han och Caddy inte heller ville vara vänner, sÃ¥ blev det lite jobbigt. Mycket grindar blev det…
Nu är det Silly, Dizzy och Carrey. Det enda vi behöver tänka på nu är att undvika löpperioder. Så himla skönt!

Jag har nästan bestämt mig för att anmäla oss till lägrespårtävling i slutet på november. Nästan. Jag har två veckor till (tror jag, för visst är det tre veckor innan anmälningstiden brukar gå ut?) på mig att bestämma mig. Under den tiden ska jag ändra vår spårträning. För det första ska jag så mycket som möjligt träna på Alvaret, eftersom jag hörde idag att Saxnäs alltid kör sina tävlingar där. Och så måste jag börja lägga längre spår, för att se om uthålligheten finns. Det tror jag den gör, och konditionen är det inget fel på nu, men spårkondition är ju en annan sak. Om jag efter dom här två veckorna ärligt kan säga att Carrey åtminstone har en högstanivå så att han i sina bästa stunder kan ta ett lägrespår - på Alvaret - utan att nolla det, ja då anmäler jag. Utan några som helst ambitioner. Som en träning med anmälningsavgift. Lydnadsdelen får bli som den blir, vi kommer att nolla krypet, och framförgåendet på den nivå det är just nu kan när det är som allra bäst möjligen bli en femma. Resten pendlar mellan bra och skapligt.

Jag kommer givetvis att fortsätta träna lydnaden också, men känner inget tvång att det måste vara klart till tävlingen, det är spårandet som får avgöra om jag ska anmäla eller inte. Som det såg ut förra söndagen var det hoppfullt. Sen har det av kända skäl inte blivit någon riktig träning alls under den här veckan, men idag var det dubbla kurser. Först var vi ute och spårade med lydnadskursen, och sen spårkursen på det. Första vändan la jag ett liknande spår som i söndags, och det kändes lika bra. Carrey visade stort självförtroende och målmedvetenhet och löste problem på egen hand. Den här gången hittade han dessutom alla apporterna, och är mycket väl medveten om att om han visar upp sina fynd så får han köttbulle. Det kändes ännu mera hoppfullt.

PÃ¥ eftermiddagen med spÃ¥rkursen skulle jag göra ytterligare ett liknande spÃ¥r, men jag hittade inte nÃ¥got underlag som var “lagom” hög- och tätbevuxet, sÃ¥ det vi hamnade i liknade närmast en djungel. Gräs som stundtals gick till midjan pÃ¥ mig, och tätt sÃ¥ det blev jobbigt att ta sig fram. Carrey gjorde sÃ¥ gott han kunde, men när han tappade spÃ¥ret fick han nästan lov att hoppa pÃ¥ bakbenen för att fÃ¥nga in det uppifrÃ¥n igen, sÃ¥ det blev helt galet. Jag följde iaf regeln att han inte ska fÃ¥ lov att hitta nÃ¥gon apport om han inte spÃ¥rar sig fram till den, sÃ¥ jag lät honom bara gÃ¥ framÃ¥t när jag kunde se att han verkligen spÃ¥rade, och de första apporterna hittades iaf. Men vi gav upp efter ungefär halva spÃ¥ret, det blev för konstigt alltihop, liksom. Och Kajsa som gransat oss frÃ¥n kanten av fältet sa att hon inte kunnat se att det var nÃ¥got spÃ¥rarbete alls, utan ett sökarbete… Där hÃ¥ller jag inte riktigt med, eftersom gräset var sÃ¥ högt och tjockt sÃ¥g hon ju inte de avsnitt han verkligen spÃ¥rade, bara när han var ovanför och hoppade. Men jag upplever inte att han letade apporter dÃ¥, utan efter spÃ¥ret. Och det mÃ¥ste han väl ändÃ¥ fÃ¥ göra?

Ett bra och ett mindre bra idag alltsÃ¥. Och det mindre bra skyller jag Ã¥tminstone till största delen pÃ¥ ganska omöjliga förhÃ¥llanden. Jag har iaf fortfarande känslan av att det skett nÃ¥gon sorts genombrott. Och sÃ¥ har jag av nÃ¥gon anledning fÃ¥tt för mig att Alvaret kommer att passa Carrey. FrÃ¥ga mig inte varför, alla säger ju att det är sÃ¥ svÃ¥rspÃ¥rat där. “Kan dom spÃ¥ra där sÃ¥ klarar dom vad som helst”, säger förstÃ¥sigpÃ¥arna. Men jag tror att det blir väldigt mycket roligare än dom uttjatade fotbollsplanerna. Vi fÃ¥r väl se, jag ska försöka hinna över redan imorgon och testa.

Efteråt, när vi lämnat djursjukhuset åkte vi hem, gjorde en termos kaffe och tog Carrey med oss ut till Värsnäs.

Det var grått, lite dimmigt och småkallt. Men alldeles vindstilla.

Va? Har ni fika med er? Jag då?

Som av en händelse råkade det ligga ett grisöra bakom en sten som man kunde hitta om man letade lite.

Att det råkar vara slutet på oktober är inget hinder för att ta ett dopp.

Dessutom blir man törstig av grisöra, så man kan passa på att dricka lite också.

Ärligt talat, vore det inte smartare att ruska sig när man klivit upp ur vattnet?

Efter ett uppfriskande dopp är det lämpligt med lek. Matte och husse behöver piggas upp lite.

Mycket Arg Och Farlig Hund försvarar sin pinne.

Jamen kom igen nu! Vi kan väl leka mera!

Det var rätt skönt att vara ute en stund. Bara sitta där i stillheten (nåja, det är ju ett relativt uttryck med en Carrey i närheten) och prata. Och det var väldigt välgörande i den stunden att bara se Carrey, glad och pigg och fullständigt sprittande av energi och livsglädje.

---

Dagen efter skrev jag pÃ¥ morgonen att det kändes bättre. Det var en lögn. Kanske inte just dÃ¥, men sedan drabbades jag av den stora saknaden och sorgen, och grät mig hejdlöst igenom dagen. Att saknaden efter den gamla ruggugglan skulle bli sÃ¥ svÃ¥r, det hade jag nog inte trott. Och egentligen var det Pepsi som hon var förut som jag tänkte pÃ¥ och saknade. När hon var valp, unghund, tiden vi delade i studentrummet hon och jag, och fram till… i vintras? vÃ¥ras? Inte den Pepsi som var pÃ¥ slutet.

Det gick så bra så. Väldigt lungt och fint och helt odramatiskt. Redan av den lugnande sprutan somnade Pepsi så djupt i husses knä, att det liksom kändes som om det var över redan då. Och när det sen väl är över så känns det lättare. Det är bara saknaden som finns kvar, och visst sköljer den över en ibland så tårarna skvalar, men den otäcka ångesten och panikkänslan man har innan är borta.

Jag tänker inte lägga in någon sista bild på Pepsi, och jag tänker inte skriva något om henne, inte nu. Kanske senare. Sandra la in en jättefin bild hos sig igår, och så klistrar jag in den fina dikten jag fick av Annelie. Tack alla ni därute för stödjande ord och tankar!

If it should be that I grow frail and weak,
And pain should keep me from my sleep.
Then you must do what must be done,
For this last battle can’t be won.
You will be sad, I understand,
Don’t let your grief then stay your hand.
For this day, more than all the rest,
Your love and friendship stand the test.
We’ve had so many happy years,
What is to come can hold no fears.
Would you want me to suffer? So,
When the time comes, please let me go.
Take me where my needs they’ll tend,
Only, stay with me until the end.
And hold me firm and speak to me,
Until my eyes no longer see.
It is a kindness that you do to me.
Although my tail its last has waved,
From pain and suffering I have been saved.
Do not grieve it should be you,
Who must decide this thing to do.
We’ve been so close, we two these years,
Don’t let your heart hold any tears.

Det är inte sÃ¥ uppÃ¥t härhemma nu precis. Att tänka pÃ¥ att imorgon… Fan. Som vanligt (usch, det där lÃ¥ter som om det är nÃ¥t jag gör varannan vecka eller sÃ¥, men jag har ju varit med om det nÃ¥gra gÃ¥nger nu) hjälper det inte att man har hur mÃ¥nga sakliga och rationella argument som helst för att det här är det bästa. När det kommer nära kommer panikkänslorna ändÃ¥. Är det verkligen rätt?

Och Anders är helt nerbruten. Det gör det hela ännu värre. Det känns som om jag gör honom illa också, genom att vara hård och kall och driva igenom beslutet. Jag vet att han inte ser det så, men ändå.

Fan.

Jag vill att det ska vara imorgon och vara över nu. Redan imorgon kväll kommer det att kännas lättare, det vet jag ju.

I morse när jag varit ut med hundarna hade jag bevisligen nyckelknippan med mig in. Eftersom jag kom in, menar jag. Jag har alltså inte tappat den ute. När jag skulle gå ut nu på dan var den borta. Puts jävla väck. Normalt sett finns det två alternativ där den kan vara. Antingen har jag stoppat ner den i fickan igen, eller också (och det är det vanligaste) hängt upp den på proppskåpet i klädkammaren. Eftersom hallen är under renovering (ja, den också) finns det inga möbler där, inga krokar eller hyllor på väggarna. Det har också hänt någon enstaka gång att jag haft nyckeln i samma hand som kopplet, och att jag därför släppt den på golvet innanför dörren ihop med kopplet. Det är dom normala ställena. Där finns den inte. Så finns det andra, mer udda alternativ. Jag har flera gånger tänkt igenom exakt vad jag hade för kläder på mig och gått igenom alla fickor. Jag har kollat klädhögen i fåtöljen där jag slängde av mig en tröja och bytte byxor. Golvet under proppskåpet ifall den ramlat ner. Nix. Och så har jag noga tänkt efter exakt vad jag gjorde och i vilken ordning när jag kommit in. Ibland kan det ju hända saker när man kommer innanför dörren som gör att nyckeln hamnar på märkliga ställen. Att man är extremt kissnödig, eller att telefonen ringer t ex. Men inget sånt hände. Jag gick in, tog av skor, jacka, byxor och fleecetröja. Drog på jeans och en annan tröja. Gick ut i köket och gav hundarna mat. Och med nästan 100%-ig säkerhet kan jag säga att redan när jag tog av skorna hade nycklarna lämnat mina händer.

Jaja, dom måste ju finnas härinne nånstans. Och vi har fler nycklar. Men på min knippa sitter den enda nyckeln vi har till tvättstugans bokningslås, och det känns lite krisigt.

Jag har funderat lite pÃ¥ det där med hur jag ska fÃ¥ Carrey att hÃ¥lla bättre kontakt. I lydnaden alltsÃ¥, inte i största allmänhet. Jag menar, det är ju en sak att fÃ¥ tips om hur man kan göra, men ibland kan det vara en helt annan sak hur man kan genomföra det i praktiken. Men ikväll pÃ¥ lÃ¥ngpromenaden insÃ¥g jag plötsligt att han bÃ¥de när han är kopplad och när han är lös, dÃ¥ och dÃ¥ kommer intill mig i en kanonposition och tittar sÃ¥där intensivt upp pÃ¥ mig, precis sÃ¥ som man vill att det ska se ut. Han gör mao det som i klickerboken benänms som “erbjuda ett frivilligt beteende”. Det vet han nog inte om själv, men ändÃ¥. Och enligt samma bok ska ju det vara det allra bästa. Och dÃ¥ mÃ¥ste jag ju belöna. Problemet är bara att om jag dÃ¥ sticker ner handen i godisfickan börjar han hoppa jämfota och istället titta pÃ¥ handen, vilket gör att kontakten släpper och positionen är knasig när belöningen kommer. AlltsÃ¥ ska jag alltid ha klickern med mig ut, sÃ¥ att jag kan utnyttja dom här guldlägena.

Det är sånt som kallas aha-upplevelse.

Andreas har bjudit på smörgåstårta till lunch idag, han börjar jobba redan imorgon. Han kommer nog nån dag ibland en period framöver, men för det mesta kommer jag alltså att sitta själv om dagarna. För att få ut något positivt av detta trista faktum, ska jag lägga om mitt schema. Eftersom både kvällar och morgnar är mörka nu, ska jag ta ett par timmar på dagen till hundaktiviteter, lydnadsträning (måste ta itu med framförgåendet nu, jag har ju t o m en riktig plan för hur jag ska göra där!), långpromenader och kanske spår. Istället får jag ta två-tre kvällar i veckan till plugg. Vilket kanske egentligen betyder att jag får plugga fem-sex kvällar i veckan, för ett par går det åt redan nu. Men det får jag väl ta då.

Nu ska jag plugga en timme till, sen är det sängdags. Så får vi se hur mitt schema håller imorgon. Självdisciplin är inte min största talang.

Tja, vad ska vi kalla det? 60-Ã¥rskris?