Lydnadskurs ikväll, hällande regn i två timmar. Men regnstället håller måttet, jag var väl klädd under och Carrey verkar inte bry sig, så det var ingen fara. Förra veckans mnusgrader och sorm var myyycket värre. Det största problemet är att kopplet blir slipprigt och halt och äckligt, jag ska nog skaffa nån sorts nylonkoppel att ha i regnväder.

Carrey skötte sig som vanligt utmärkt, vi körde bl a linförighet/fritt följ med kommendering idag och även jag skötte mig skapligt där… Kontakt och postion har blivit väldigt mycket bättre. När jag kommer ihÃ¥g att använda rätt ben i svängarna sÃ¥ blir det jättebra där med. Den riktigt stora stötestenen är framförgÃ¥endet. Jag hade ffektivt förträngt det momentet länge nu, men sÃ¥ tyckte instruktörerna att det var dags att vi visade upp hur lÃ¥ngt vi kommit sen vi tränade det pÃ¥ kursen sist… Haha. Inte kul alls.
Nu börjar jag bli ordentligt tävlingssugen. Jag satte mig och ringade in alla tävlingar i lägrespår och LklIII inom en radie av sisådär 15 mil under våren, det var många! Men när jag kom fram till maj månad stoppade jag, då planerar jag nämligen att vara klar för högre resp elit. Jorå. Hehe.

(Ursäkta ordvitsen, det gick liksom inte att lÃ¥ta bli…)

Den där intensivträningen jag tänkt mig pÃ¥ Alvaret fram till slutet pÃ¥ förra veckan för att jag skulle bestämma om det fanns anledning att anmäla till tävlng eller inte, den blev det ju av kända skäl inget av med. AlltsÃ¥ anmälde jag inte. När vi aldrig hade testat i “riktig” terräng, särskilt inte pÃ¥ det som alla säger extremt svÃ¥ra Alvaret, och framför allt var uthÃ¥lligheten hos Carrey helt oprövad, vÃ¥ra smÃ¥ apport-täta fotbollsplansspÃ¥r har ju inte alls handlat om uthÃ¥llighet, sÃ¥ kändes det ganska meningslöst. Men nu är sista spÃ¥rkurstillfället pÃ¥ lördag just pÃ¥ Alvaret, och vi hade inte spÃ¥rat en enda gÃ¥ng sen förra kurslördagen för drygt tvÃ¥ veckor sen, sÃ¥ igÃ¥r tog jag mig ledigt pÃ¥ eftermiddagen ch vi Ã¥kte över. Om vi nu inte tränar för en tävling, sÃ¥ mÃ¥ste vi ju iaf träna för kursen, att ha ett uppehÃ¥ll pÃ¥ tre veckor duger verkligen inte.

Alvaret är stort. Precis hur stort vet jag inte, jättestort är det. Det handlar om flera mil iaf. Men tamejtusan, det där som folk sagt om att man fÃ¥r stÃ¥ i kö för att spÃ¥ra där, det var endast lätt överdrivet. Jag fick köra rätt lÃ¥ngt innan jag hittade en plats att ställa bilen, där det inte redan stod en eller tvÃ¥ kombibilar med hundburar i. Detta en tisdagseftermiddag i november, i halv storm. DÃ¥ kan man gissa sig till hur det är en lördagförmiddag i nÃ¥got bättre väder… Och när jag väl hittade en ledig plats, sÃ¥ kunde man se övergivna snitslar vaja i enbuskarna här och var
Det blÃ¥ste alltsÃ¥. Det gjorde det redan hemma, men all blÃ¥st fÃ¥r liksom tredubblad kraft pÃ¥ Alvaret. Det var knappt jag fick pÃ¥ mig jackan när jag klev ur bilen, och jag Ã¥ngrade bittert att jag inte hade mössa med mig. Det var ju inte kallt, men det kändes som om tankarna blÃ¥ste ur huvudet pÃ¥ mig. Jag traskade iaf iväg, och la ett spÃ¥r pÃ¥ 600 meter. Det är väl ungefär 6 gÃ¥nger längre än vi provat pÃ¥ innan, sÃ¥ det var en chansning. Jag la det som ett appellspÃ¥r fast längre dÃ¥, och med en pinne extra. Bara pinnapporter, inga extra stimulansgrejer. Och sen la jag ett minispÃ¥r som vi skulle börja med, eftersom det var sÃ¥ länge sen sist tänkte jag att det kanske behövdes nÃ¥nting att “sätta igÃ¥ng” herrn med. Kanske 30-40 meter lÃ¥ngt, i svängar mellan ett par enesnÃ¥r och med tvÃ¥ leksaker i.

Sen skulle jag fika. Solen sken ju vackert, sÃ¥ jag hade packat redigt med termos och macka, det skulle bli sÃ¥ mysigt att sitta där mot en stenmur. Hade jag tänkt. Hemma i köket. Jomentjena. Jag satt i bilen, som skakade i stormbyarna. Inte hälften sÃ¥ mysigt, men inte mycket att göra Ã¥t. När minispÃ¥ret legat en dryg halvtimme gick vi ut och selade pÃ¥. Och jag insÃ¥g att jag gjort ett misstag… jag hade inte satt upp nÃ¥gon snitsel vid början. Det behövdes inte, jag visste ju vilket enesnÃ¥r det var hade jag tänkt. Och jo, det visste jag fortfarande. Men exakt var? Mellan exakt vilka buskar hade jag gÃ¥tt in? Carrey snodde runt runt och fram och tillbaka, sen hittade han kongen, som lÃ¥g som slut. Därefter vände han upp mot vinden och körde ett uppletande och hittade lejonet ocksÃ¥. Mina spÃ¥rinstruktörer hade väl grÃ¥tit om dom sett det… Det enda spÃ¥r av spÃ¥rande var väl möjligen selen och linan. NÃ¥ja, jag gjorde ingen big business av det hela, inget beröm och inga köttbullar, jag bara selade av.

Sen gick vi till bilen en stund igen, jag ville undvika den tidigare förvirringen som uppstått när vi tagit spår två för tätt efter spår ett. Och med den inledningen kändes det viktigt att det verkligen blev ett avbrott. Det riktiga spåret hade jag iaf markerat ordentligt var det började. Men efter det visste jag inte mycket mer än ett ungefärligt väderstreck. Det finns inte mycket att orientera sig efter på Alvaret, och inte mycket att sätta snitslar i heller om man vill ha dom över knähöjd. Så Carrey fick sköta jobbet på egen hand. Det enda jag gjorde var att stå still och hålla emot när han hade huvud och näsa högt, annars följde jag snällt med, även när jag var säker på att det var galet. Med den vinden som var låg nog spåret ändå inte där jag lagt det, tänkte jag.

Han hade lite problem i början innan han fäste i spÃ¥ret, men till slut drog han iväg. Och sen dök dom speciella Alvarsproblemen upp… Det är ett extremt tunt jordlager med väldigt lÃ¥g vegetation, alltsÃ¥ är det väldigt lite för vittringen att fästa i. Bitvis är det inget jordlager alls, utan kalkstenen ligger i dagen, där hade nog vittringen blÃ¥st bort helt och hÃ¥llet. PÃ¥ sommaren är det knastertorrt pÃ¥ Alvaret, dÃ¥ blir det svÃ¥rt pga det, övriga Ã¥rstider är det grunda men stora vattensamlingar, en annan svÃ¥righet. Carrey löste alla svÃ¥righeter. Det var väl inget skolboksexempel pÃ¥ spÃ¥rarbete precis, han tog god tid pÃ¥ sig, snurrade och slog, letade i vinden och backade tillbaka, men när han hittade spÃ¥ret igen Ã¥kte näsan ner och tempot kändes lagom och det var bra sug i linan. Tills nästa gÃ¥ng spÃ¥ret försvann. Det är möjligt att det hela skulle klassas som vad-som-helst-men-spÃ¥rarbete-var-det-inte. Men sÃ¥ inihelskotta bra pÃ¥ uppletande av föremÃ¥l kan han väl inte vara, sÃ¥ att han lyckas hitta 4 pinnar utspridda pÃ¥ ett sÃ¥pass stort omrÃ¥de, i stark medvind, och i rätt ordning, utan att pÃ¥ nÃ¥got sätt ha följt ett spÃ¥r? Det tror jag inte pÃ¥… Det roliga är att uthÃ¥lligheten verkar det absolut inte vara nÃ¥got fel pÃ¥. Trots alla problem, och trots att det var väldigt glest mellan apporterna och därmed mellan belöningarna jämfört med vad vi gjort tidigare, sÃ¥ gav han inte upp. Det verkar tvärtom som om svÃ¥righeter uppskattas, att det blir trÃ¥kigt om det är för lätt, det ska vara en utmaning för att han ska bli riktigt motiverad.

Jag hade tänkt träna spårupptag också, men jag är lite osäker på hur jag ska gå tillväga. Jag har fått lite olika tips som spretar åt olika håll, och jag behöver ta mig en funderare på vad som kan tänkas passa Carrey bäst.

Idag är det nästan vndstilla och så mulet så det känns mörkt, alltså helt andra förutsättningar. Jag är sugen på att åka över idag ockå, men det går minst tre timmar på det, och jag har bara inte tid. Dessutom är det lydnadskurs ikväll, det får väl räcka med det. Men imorgon får det nog bli. Och på fredag. Så kan jag iaf säga att jag spårat tre gånger på tre veckor när dom frågar på lördag.