lenas egna

Det var alltså medlemsmöte på min BK i söndags. Jag var där, och hade noga tänkt över vad jag ville ha sagt, och hur det skulle sägas. Så när de olika sektionerna haft sina genomgångar och de blev dags för “medlemmarnas frågor” räckte jag upp handen. Jag tog bakgrunden till att jag fanns där och var medlem öht lite kort, berättade att jag blivit med brukshund lite hastigt, att jag gått en spårkurs som var jättebra, att jag kom med på lydnadskursen för lkI och appell, vilket var långt under min hunds nivå, men att instruktörerna varit tålmodiga och hjälpt mig med treans moment trots att det låg utanför kursen. Och så frågade jag helt enkelt: “Vad gör jag nu då? Hur gör andra som kommit förbi lydnadsettan och appellen? Tränar alla bara var och en för sig?” Medvetet gjorde jag här en liten paus, och det kom ett mumlande “ja, så är det” från några håll. Så fortsatte jag: “Eller är det så att det bildas olika inofficiella träningsgäng, och hur hittar jag isf ett sådant där jag kan vara med och få inspiration och råd och hjälp?” Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte nog att några stycken skruvade lite på sig här…

Så fortsatte jag med att säga att jag självklart inte förväntade mig att det skulle stå folk vid grinden och ta emot, att ingen skulle hålla mig i handen ständigt, att det givetvis krävdes lite av mig själv. Att jag själv förmodligen måste söka upp ett passande träningsgäng, men när jag inte känner någon är det inte lätt att veta var man ska börja leta… Hur har andra gjort, nån gång måste ju vara den första för alla, då och då måste det väl komma nykomlingar? Och framför allt, vad gör klubben för att se till att fånga upp de som är tävlingsintresserade och har potential? För klubben vill väl ha tävlande ekipage på högre nivå än lkI?

Det blev faktiskt lite diskussion av detta. En bra diskussion. Många insåg nog att dom kanske var lite för mycket “en klubb i klubben”, en tjej, A (som nog också tillhör den klubben) sa att hon försökt ta upp detta några gånger, men inte fått gehör för saken och tyckte det var jättebra att jag tog upp det och frågade mig hur jag skulle vilja att det var. Jag sa att en sak att börja med vore kanske lite mer strukturerade öppna träningar, där det fanns en instruktör att tillgå. Då hade man dels den instruktören, dels skulle andra kanske “upptäcka mig”, se att jag finns och menar allvar och på vilken nivå jag är. Gemensamt fika även på dessa träningar, det är där kontakterna knyts. Och så träningstävlingar. Dels skulle dom vara nyttiga i sig, dels blir det också en kontaktyta. Kort sagt, att det helt enkelt skulle finnas tillfällen, ju fler desto bättre, att få kontakt med övriga medlemmar. Jag har försökt med vad som stått till buds, jag har hjälpt till på en spårtävling (våldsamt ösregn, inte en människa i sikte förutom de få tävlande, och eftersom det var appellspår var det inte många funktionärer heller), stått som åskådare en halv söndag på en lydnadstävling och jo, då pratade jag ju med ett par stycken, samt varit på ett par av de öppna träningarna, vilket jag inte tyckte gav ett dugg. Mycket glest med folk, helt ostrukturerat, om jag hade tur kanske jag hittade någon som jag visste var instruktör, men dom var ju där och tränade egna hundar…

Sen tog en styrelsemedlem till orda, sa att det faktiskt fanns hopp om bättring. Man ska försöka få ordning på tisdagsträningarna, försöka ha en tillgänglig instruktör där varje gång, och köket ska var öppet. Var fjärde tisdag är ambitionen att det ska vara träningstävling, vilket borde göra att fler kommer att närvara övriga tisdagar också. Så det låter ju himla bra, tycker jag. Jag blev visserligen inte på stört “inbjuden” i någon befintlig träningsgrupp, men det var inte det jag begärde precis heller.

Jag betonade också att jag självklart inte bara vill komma och ställa en massa krav på att bli omhändertagen, att jag är fullt medveten om att det krävs en massa ideellt arbete för att hålla verksamheten igång, och att jag mer än gärna ställer upp som funktionär på olika tävlingar t ex.

Jag nådde nog mitt mål, som främst var att göra mig själv synlig, så att folk kanske hejar och börjar prata med mig nästa gång. Att det inte måste vara jag som tränger mig på. Och på sikt, att verksamheten på klubben utförs på ett sådant sätt att det blir “öppnare” för nya förmågor. Man kan ju alltid hoppas.