Inte min dagsform då, alltså. Utan Carreys. Eller kanske Carreys och min, vår gemensamma tävlingslydnadsdagsform.

Jorå. Tackar som frågar (inte för att det var nån som frågade, men ändå). Jag var iväg till klubben i måndags och körde ett pass ihop med Petra, det är väl hon och jag som är dom som satsar seriöst av lydnadskursens deltagare. Och Petra tar också det här med avslutningstävlingen på stort allvar. Åtminstone såpass att ingen av oss vill komma oförberedd, vi vill verkligen visa upp att vi lärt oss nånting.

Det mesta kändes bra, kontakten är kanon och positionen för det mesta bra. Ibland blir Carrey lite väl ivrig, och hamnar för långt fram och det kan bli lite luftigt. Men eftersom hela hunden utstrålar glädje över att få jobba så vill jag inte peta för mycket i det, blir han det minsta osäker på vad jag vill så syns det också tydligt på honom. Och hellre då en glad hund som dansar lite före än en som sänker sig och i värsta fall släpar.

Förra veckan trodde jag att jag sabbat metallapporteringen. Efter som jag jobbat en hel del med - och lyckats! - att få upp tempot både på inkallningen och ingången i vanliga apporteringen, tänkte jag att jag skulle försöka med detsamma när det gällde metallen. Han har hela tiden utfört momentet utan protester, det har varit ganska raskt ut, ett mycket försiktigt gripande men ändå utan tvekan, och så ett lååångsamt trav tillbaka. Så jag slängde iväg apporten, skickade och är han gripit den började jag tjoa och hoppa baklänges och larva mig i största allmänhet. Något lite höjdes väl tempot. Så gjorde jag om det. Tvekan vid gripandet. Nytt försök, sämre resultat. På fjärde försöket blev det ett blankt nej från Carrey. No way att han tänkte springa efter den där äckliga grejen igen. Jag la ner projektet. Senare skulle jag göra en vanlig hopp-apport. Han hoppade, sprang fram till apportbocken, tittade på den, tittade på mig, och hoppade sen tillbaka. Utan apportbock. Jag trodde jag skulle börja gråta. Hade jag nu sabbat två moment på bara en liten stund? Men det här var inga problem att lösa, det räckte att ha en medhjälpare på andra sidan som triggade honom lite med apportbocken när han hoppat, sen satt åtminstone det momentet igen. Metallen vågade jag däremot inte testa igen, jag tänkte att det var bäst att låta den vila ett tag… Så i måndags tog jag fram den igen. Gjorde bara ett enda försök, helt tävlingsmässigt, och Carrey hämtade snällt. Ingen tvekan, men inte särskilt snabbt. Och nu tänker jag inte sträva efter att få det bättre än vad det är, hellre neddrag för tempo än att riskera en nolla.

Så har vi fått ett annat problem. Han har plötsligt börjat fuska med att sätta sig upp från liggande innan jag gett kommando! Både vid platsliggning och vid läggande under gång, sätter han sig upp direkt när jag kommer tillbaka. Det är förstås något jag gjort galet, men vad? Nu har jag varit jättenoga med att belöna när han ligger, och om han hinner resa sig ändå har jag lagt ner honom och gått ifrån igen. Jag vet inte om det där sista är rätt, men det verkar inte som om det räcker bara med att belöna när han ligger. Innan har jag ju haft problem med att inte få upp honom i sittande, nu har det slagit över åt andra hållet…

Annars är väl det moment som är sämst nu inkallning med ställande och läggande. Många extrasteg och ett ganska långsamt läggande. Eftersom jag prioriterat tempo ganska mycket nu så har jag undvikit det här medvetet. Så slog det mig idag, att han numera har Carrey en enorm förväntan på belöning hela tiden, klarar han att hålla kontakten om jag får göra alla moment (jag vet ju inte hur dom tänkt sig att lägga upp tävlingen riktigt)? För det har vi inte testat alls… Han har ju tävlat förr visserligen, men det är ju jättelänge sen, och han har kanske inte haft den här belöningsfrekvensen då, vad vet jag? Och vittringsprov (om jag nu kommer att få göra det) har jag inte testat sen vi gick igenom hans kunskaper i somras hos Sandra. Men det tvivlar jag eg inte alls på att han klarar med glans.

Men om inget oförutsett inträffar så ska vi iaf inte nolla något, och borde kamma in en och annan nia eller tia också. (Märks det att jag är supertaggad inför denna enormt prestigefyllda tävling? Carrey däremot tar det lungt än så länge. Han vilar sig i form…)

När vi hade tränat klart i måndags släppte vi hundarna på nedre plan så dom fick leka. Petra har en ung hoffetik som heter Wilsa, och dom lekte jättebra tillsammans. Carrey som är lite av mansgris och ser alla tjejer som sexobjekt och dessutom har inställningen att “ett nej behöver inte betyda nej, erkänn att du vill nog egentligen…” hade inte en chans att komma med några intima närmanden. Inte för att Wilsa röt ifrån precis, hon var bara inte stilla tillräckligt länge för att han skulle hinna ens lägga upp en tass. Och lukta henne i aktern hann han bara med i förbifarten. Efter ett tag gav han upp och tyckte det var lika bra att passa på och rejsa järnet istället. Det måste vi låta dom göra om, det är ont om bra lekkamrater och jag kom på att så har inte Carrey lekt sen Sandra och Andreas var här i somras och han lekte med sin odåga till dotter! Jag tror att det behövs sånt också i ett hundliv.