lenas egna

Jaja, jag vet. Jag borde uppdatera lite oftare. Borde verkligen. Både här och där. Men det är mycket nu. Mycket att uppdatera om egentligen, men ju mer det är i livet, desto mindre tid att uppdatera blir det liksom.

Renoveringen börjar bli klar. Faktiskt. Eller… blir den nånsin det. Det är självklart några större och mindre grejer kvar, men det är grejer som faktiskt får vänta tills senare nu. Vi ska ha en garderobsvägg i sovrummet t ex, men nu har det blivit lite bättre strukturerat i klädkammaren och annan förvaring har tillkommit så vi klarar oss med det så länge. Och sen är det ytterligare lite eljobb, men inget som egentligen har med funktion att göra, och så lite mer att fixa på balkongen och så taklister i köket. Inget som måste eller som kommer att ske nu.

Det enda som står kvar på listan över det som ska bli klart nu innan jul är det vi ska ha istället för hatthylla. “Istället för” låter kanske märkligt, men jag lovar på heder och samvete att det kommer bilder på det när det är klart sen. Tyvärr gjorde vi ett feltänk med måtten i hallen, vi hade sagt från allra första början att vi nog inte skulle ha en konventionell hatthylla, utan noga tänka efter precis vad just vi verkligen behövde, och så göra en konstruktion utifrån det. Men sen fastnade vi i nåt hatthylle-tänk iaf, konstaterade att 1 meter verkade vara nån sorts standardmått och utgick ifrån det. Och så blev det en meter där en hatthylla skulle sitta om det nu skulle varit en sån, vilket vi sen kom på att det skulle vi ju inte ha. Dumt, för när vi burit upp min gamla kista från källaren såg vi att det hade varit bra med nån decimeter till på andra sidan istället… Och eftersom det nu inte blir nån hatthylla så hade det funkat lika bra med 90 eller 80 centimeter på den sidan. Men det är som det är nu, inte mycket att göra åt.

Annars har vi kommit så långt att vi har börjat sätta upp tavlor och ta fram prydnadssaker nu… Och jag känner att det är nu det blir svårt. Det är nu konflikterna kommer att komma. Hittills har vi varit förvånansvärt överens om allting, färgval och tapeter och köksinredning och allt möjligt. Kompromisserna har varit få och lätta. Men nu… Anders vill ha mycket prylar, tycker att det ger en “ombonad” känsla, säger han. Jag vill hellre ha rena, tomma ytor. Det kan visst vara okej med prydnassaker, om dom pryder! Få saker, och fina. Fina är inte detsamma som dyra, men det ska vara saker som jag tycker om att se på, liksom. Här går alltså våra åsikter isär rätt rejält. Och eftersom det är Anders som har alla prylarna, så är det jag som får vara hård och lägga in veto hela tiden. Jag har inte så många grejer, så det finns inte så mycket som A ens kan överväga att rata för att få det hela att väga jämnt, så att säga. Men men, vi har aldrig varit ordentligt osams förut, så det kanske är på tiden att vi blir det?

Igår var vi och åt middag hos min pappa. Det var länge sen jag var där. Riktigt riktigt jävla längesen. Det var väldigt trevligt. Det trodde jag väl iofs inte att det inte skulle bli, möjligen att det skulle kännas stelt och lite konstlat. Men jag var faktiskt ändå inte rädd eller nervös innan, och stämningen kändes faktiskt riktigt avslappnad. Jag vill så väldigt gärna att vi ska hitta tillbaka till varandra igen, och det börjar kännas som om det är möjligt. Jag har Anders att tacka för det. Det var han som “tvingade” mig att ta första steget.