lenas egna

Jaja, jag vet. Jag borde uppdatera lite oftare. Borde verkligen. Både här och där. Men det är mycket nu. Mycket att uppdatera om egentligen, men ju mer det är i livet, desto mindre tid att uppdatera blir det liksom.

Renoveringen börjar bli klar. Faktiskt. Eller… blir den nånsin det. Det är självklart några större och mindre grejer kvar, men det är grejer som faktiskt får vänta tills senare nu. Vi ska ha en garderobsvägg i sovrummet t ex, men nu har det blivit lite bättre strukturerat i klädkammaren och annan förvaring har tillkommit så vi klarar oss med det så länge. Och sen är det ytterligare lite eljobb, men inget som egentligen har med funktion att göra, och så lite mer att fixa på balkongen och så taklister i köket. Inget som måste eller som kommer att ske nu.

Det enda som står kvar på listan över det som ska bli klart nu innan jul är det vi ska ha istället för hatthylla. ”Istället för” låter kanske märkligt, men jag lovar på heder och samvete att det kommer bilder på det när det är klart sen. Tyvärr gjorde vi ett feltänk med måtten i hallen, vi hade sagt från allra första början att vi nog inte skulle ha en konventionell hatthylla, utan noga tänka efter precis vad just vi verkligen behövde, och så göra en konstruktion utifrån det. Men sen fastnade vi i nåt hatthylle-tänk iaf, konstaterade att 1 meter verkade vara nån sorts standardmått och utgick ifrån det. Och så blev det en meter där en hatthylla skulle sitta om det nu skulle varit en sån, vilket vi sen kom på att det skulle vi ju inte ha. Dumt, för när vi burit upp min gamla kista från källaren såg vi att det hade varit bra med nån decimeter till på andra sidan istället… Och eftersom det nu inte blir nån hatthylla så hade det funkat lika bra med 90 eller 80 centimeter på den sidan. Men det är som det är nu, inte mycket att göra åt.

Annars har vi kommit så långt att vi har börjat sätta upp tavlor och ta fram prydnadssaker nu… Och jag känner att det är nu det blir svårt. Det är nu konflikterna kommer att komma. Hittills har vi varit förvånansvärt överens om allting, färgval och tapeter och köksinredning och allt möjligt. Kompromisserna har varit få och lätta. Men nu… Anders vill ha mycket prylar, tycker att det ger en ”ombonad” känsla, säger han. Jag vill hellre ha rena, tomma ytor. Det kan visst vara okej med prydnassaker, om dom pryder! Få saker, och fina. Fina är inte detsamma som dyra, men det ska vara saker som jag tycker om att se på, liksom. Här går alltså våra åsikter isär rätt rejält. Och eftersom det är Anders som har alla prylarna, så är det jag som får vara hård och lägga in veto hela tiden. Jag har inte så många grejer, så det finns inte så mycket som A ens kan överväga att rata för att få det hela att väga jämnt, så att säga. Men men, vi har aldrig varit ordentligt osams förut, så det kanske är på tiden att vi blir det?

Igår var vi och åt middag hos min pappa. Det var länge sen jag var där. Riktigt riktigt jävla längesen. Det var väldigt trevligt. Det trodde jag väl iofs inte att det inte skulle bli, möjligen att det skulle kännas stelt och lite konstlat. Men jag var faktiskt ändå inte rädd eller nervös innan, och stämningen kändes faktiskt riktigt avslappnad. Jag vill så väldigt gärna att vi ska hitta tillbaka till varandra igen, och det börjar kännas som om det är möjligt. Jag har Anders att tacka för det. Det var han som ”tvingade” mig att ta första steget.

Jag vann inte avslutningstävlingen som ambitionen var. Fast jag hänger inte läpp för det, nog för att jag har en tävlingsinstinkt som är nästan sjuklig, och vill vinna allt (nästan oavsett vad det gäller och jag tror dessutom på fullt allvar att jag ska göra det), men när jag sen inte gör det (vilket konstigt nog händer då och då) kan jag ta förlusten med jämnmod. Instruktörerna hade lagt upp tävlingen väldigt seriöst och helt enligt regelboken, och alla moment skulle räknas med. Och om man då har ett moment som man avstår (rutan, den har vi inte än), så blir det lite väl lite poäng om man nollar ytterligare två som normalt sitter som en smäck och borde kunnat ge åtminstone nior… Visserligen kan man ju säga att jag vann min klass, men det gills inte riktigt, man räknade istället procent av maxpoängen för att jag skulle vara med i samma tävling som resten, och då slutade jag på tredje plats (med sex deltagare).

Domaren hade blivit tillsagd att döma som om det vore riktig tävling, en del tyckte inte det var bra, men jag tyckte det var kanon att få veta hur bra eller dåliga vi egentligen är. Och hon lovade att hon verkligen inte dömt snällt, och särskilt inte när det gällde mig, för även det är som det brukar vara på tävling, trean och eliten bedöms oftast bra mycket hårdare än ettan och tvåan.

Och så här såg resultatet ut (vi tävlade enligt nya reglerna btw):

Sittande i grupp: 10

Platsliggande: 9½
(min kommentar: han vände på rumpan en gång…)

Fritt följ: 8½ (s sakta, ngt orolig t vä, ngt långt fram ibland)
(min kommentar: jag är helnöjd, framför allt att han behöll position (förutom att han alltså kom lite långt fram ett par gånger) i hela programmet, det är långt! Stegförflyttningarna och vändningarna på stället gick över förväntan)

Sättande: 0
(min kommentar: jag blev synnerligen förvånad när jag gjort halt och upptäckte att han stod! Visserligen har vi nyss lärt in momentet, men det verkade sitta säkert ändå…)

Inkallande med ställande och läggande: 7½ (ngt sakta läggande)
(min kommentar: en del extrasteg på ställandet också, jag antar att det inte blivit fullt så mycket neddrag annars? Men tempot var bra!)

Sändande med platsläggande och inkallande: avstår

Apportering och hopp över hinder: 0 (startar innan)
(min kommentar: jamen vaff… har aldrig tidigare hänt att han tjuvstartat! Domaren sa också att hon var förvånad att han gjorde det, det brukar synas på hunden om den är på väg att göra det, men Carrey hade suttit och tittat upp på mig med förväntansfull blick. Troligen hade jag gjort någon liten rörelse med knät, som han tog som signal. Surt när han gjorde momentet så snyggt fö att det skulle blivit en tia om han bara lugnat sig några sekunder…)

Apportering av metallföremål: 8½ (slö ingång)
(min kommentar: slö och slö… om man galopperar skallrar det ju mot tänderna! Jag är mycket nöjd med betyget och med utförandet i övrigt)

Vittringsprov och apportering: 7 (tuggar)
(min kommentar: hmm… jo, det kan man ju lungt säga. Han ville inte släppa den ifrån sig alls, knäpphunden. Det är väl resultatet av att vi kampat med spårapporterna, ska skälla på mina spårinstruktörer vid tillfälle)

Fjärrdirigering: 5½ (dk, flyttar sig framåt)
(min kommentar: jag vet inte vad problemet var, men jag fick säga varje kommando exakt två gånger! Jag har inte tränat på fullt avstånd på evigheter, kanske var det det, jag tror knappast att det hade betydelse att Lasse stod strax bakom honom. Men det ska i vilket fall som helst tränas mer, hög koefficient där ju!)

Detta gav 170 poäng och 53,13 %. Det hade inte ens varit ett tredjepris…

Men om inte om hade varit… Bortsett från rutan som alltså inte är klar än, så om man räknar om de moment som jag vet kan vara bra mycket bättre, vad skulle det ha kunnat ge då? Sättandet kan utan vidare ge en åtta (han får väl inte ner rumpan så snabbt som jag skulle önska, och jag räknar lite lågt nu), + 24 p. Hopp-apporten en tia när det är som bäst, men han sätter sig inte alltid 100%-igt, så en nia iaf, + 27 p. Fjärrdirigeringen, lite svårgissat, men jag ska iaf inte behöva dk normalt sett. Jag har försökt träna tempot, men då fick jag lite förflyttning istället, och det kommer nog att ta tid att komma tillrätta med båda delarna. En åtta kanske vi kan få, + 10 p. Och vittringsprovet… tja, det är ju ”bara” tuggandet som drar ner. Kan jag komma tillrätta med det ska vi ha en nia, + 8 p.

Det är 69 ”tappade” poäng. Skulle kunna bli 239 alltså. Hmm. Ett andrapris. Shit. Jag behöver 16 poäng till, var ska vi hämta in dom? Javisstja, rutan. Jamendåså. Saken är klar. Det kommer att gå så himla bra så. *fortfarande optimist*

Inte min dagsform då, alltså. Utan Carreys. Eller kanske Carreys och min, vår gemensamma tävlingslydnadsdagsform.

Jorå. Tackar som frågar (inte för att det var nån som frågade, men ändå). Jag var iväg till klubben i måndags och körde ett pass ihop med Petra, det är väl hon och jag som är dom som satsar seriöst av lydnadskursens deltagare. Och Petra tar också det här med avslutningstävlingen på stort allvar. Åtminstone såpass att ingen av oss vill komma oförberedd, vi vill verkligen visa upp att vi lärt oss nånting.

Det mesta kändes bra, kontakten är kanon och positionen för det mesta bra. Ibland blir Carrey lite väl ivrig, och hamnar för långt fram och det kan bli lite luftigt. Men eftersom hela hunden utstrålar glädje över att få jobba så vill jag inte peta för mycket i det, blir han det minsta osäker på vad jag vill så syns det också tydligt på honom. Och hellre då en glad hund som dansar lite före än en som sänker sig och i värsta fall släpar.

Förra veckan trodde jag att jag sabbat metallapporteringen. Efter som jag jobbat en hel del med – och lyckats! – att få upp tempot både på inkallningen och ingången i vanliga apporteringen, tänkte jag att jag skulle försöka med detsamma när det gällde metallen. Han har hela tiden utfört momentet utan protester, det har varit ganska raskt ut, ett mycket försiktigt gripande men ändå utan tvekan, och så ett lååångsamt trav tillbaka. Så jag slängde iväg apporten, skickade och är han gripit den började jag tjoa och hoppa baklänges och larva mig i största allmänhet. Något lite höjdes väl tempot. Så gjorde jag om det. Tvekan vid gripandet. Nytt försök, sämre resultat. På fjärde försöket blev det ett blankt nej från Carrey. No way att han tänkte springa efter den där äckliga grejen igen. Jag la ner projektet. Senare skulle jag göra en vanlig hopp-apport. Han hoppade, sprang fram till apportbocken, tittade på den, tittade på mig, och hoppade sen tillbaka. Utan apportbock. Jag trodde jag skulle börja gråta. Hade jag nu sabbat två moment på bara en liten stund? Men det här var inga problem att lösa, det räckte att ha en medhjälpare på andra sidan som triggade honom lite med apportbocken när han hoppat, sen satt åtminstone det momentet igen. Metallen vågade jag däremot inte testa igen, jag tänkte att det var bäst att låta den vila ett tag… Så i måndags tog jag fram den igen. Gjorde bara ett enda försök, helt tävlingsmässigt, och Carrey hämtade snällt. Ingen tvekan, men inte särskilt snabbt. Och nu tänker jag inte sträva efter att få det bättre än vad det är, hellre neddrag för tempo än att riskera en nolla.

Så har vi fått ett annat problem. Han har plötsligt börjat fuska med att sätta sig upp från liggande innan jag gett kommando! Både vid platsliggning och vid läggande under gång, sätter han sig upp direkt när jag kommer tillbaka. Det är förstås något jag gjort galet, men vad? Nu har jag varit jättenoga med att belöna när han ligger, och om han hinner resa sig ändå har jag lagt ner honom och gått ifrån igen. Jag vet inte om det där sista är rätt, men det verkar inte som om det räcker bara med att belöna när han ligger. Innan har jag ju haft problem med att inte få upp honom i sittande, nu har det slagit över åt andra hållet…

Annars är väl det moment som är sämst nu inkallning med ställande och läggande. Många extrasteg och ett ganska långsamt läggande. Eftersom jag prioriterat tempo ganska mycket nu så har jag undvikit det här medvetet. Så slog det mig idag, att han numera har Carrey en enorm förväntan på belöning hela tiden, klarar han att hålla kontakten om jag får göra alla moment (jag vet ju inte hur dom tänkt sig att lägga upp tävlingen riktigt)? För det har vi inte testat alls… Han har ju tävlat förr visserligen, men det är ju jättelänge sen, och han har kanske inte haft den här belöningsfrekvensen då, vad vet jag? Och vittringsprov (om jag nu kommer att få göra det) har jag inte testat sen vi gick igenom hans kunskaper i somras hos Sandra. Men det tvivlar jag eg inte alls på att han klarar med glans.

Men om inget oförutsett inträffar så ska vi iaf inte nolla något, och borde kamma in en och annan nia eller tia också. (Märks det att jag är supertaggad inför denna enormt prestigefyllda tävling? Carrey däremot tar det lungt än så länge. Han vilar sig i form…)

När vi hade tränat klart i måndags släppte vi hundarna på nedre plan så dom fick leka. Petra har en ung hoffetik som heter Wilsa, och dom lekte jättebra tillsammans. Carrey som är lite av mansgris och ser alla tjejer som sexobjekt och dessutom har inställningen att ”ett nej behöver inte betyda nej, erkänn att du vill nog egentligen…” hade inte en chans att komma med några intima närmanden. Inte för att Wilsa röt ifrån precis, hon var bara inte stilla tillräckligt länge för att han skulle hinna ens lägga upp en tass. Och lukta henne i aktern hann han bara med i förbifarten. Efter ett tag gav han upp och tyckte det var lika bra att passa på och rejsa järnet istället. Det måste vi låta dom göra om, det är ont om bra lekkamrater och jag kom på att så har inte Carrey lekt sen Sandra och Andreas var här i somras och han lekte med sin odåga till dotter! Jag tror att det behövs sånt också i ett hundliv.

Det var alltså medlemsmöte på min BK i söndags. Jag var där, och hade noga tänkt över vad jag ville ha sagt, och hur det skulle sägas. Så när de olika sektionerna haft sina genomgångar och de blev dags för ”medlemmarnas frågor” räckte jag upp handen. Jag tog bakgrunden till att jag fanns där och var medlem öht lite kort, berättade att jag blivit med brukshund lite hastigt, att jag gått en spårkurs som var jättebra, att jag kom med på lydnadskursen för lkI och appell, vilket var långt under min hunds nivå, men att instruktörerna varit tålmodiga och hjälpt mig med treans moment trots att det låg utanför kursen. Och så frågade jag helt enkelt: ”Vad gör jag nu då? Hur gör andra som kommit förbi lydnadsettan och appellen? Tränar alla bara var och en för sig?” Medvetet gjorde jag här en liten paus, och det kom ett mumlande ”ja, så är det” från några håll. Så fortsatte jag: ”Eller är det så att det bildas olika inofficiella träningsgäng, och hur hittar jag isf ett sådant där jag kan vara med och få inspiration och råd och hjälp?” Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte nog att några stycken skruvade lite på sig här…

Så fortsatte jag med att säga att jag självklart inte förväntade mig att det skulle stå folk vid grinden och ta emot, att ingen skulle hålla mig i handen ständigt, att det givetvis krävdes lite av mig själv. Att jag själv förmodligen måste söka upp ett passande träningsgäng, men när jag inte känner någon är det inte lätt att veta var man ska börja leta… Hur har andra gjort, nån gång måste ju vara den första för alla, då och då måste det väl komma nykomlingar? Och framför allt, vad gör klubben för att se till att fånga upp de som är tävlingsintresserade och har potential? För klubben vill väl ha tävlande ekipage på högre nivå än lkI?

Det blev faktiskt lite diskussion av detta. En bra diskussion. Många insåg nog att dom kanske var lite för mycket ”en klubb i klubben”, en tjej, A (som nog också tillhör den klubben) sa att hon försökt ta upp detta några gånger, men inte fått gehör för saken och tyckte det var jättebra att jag tog upp det och frågade mig hur jag skulle vilja att det var. Jag sa att en sak att börja med vore kanske lite mer strukturerade öppna träningar, där det fanns en instruktör att tillgå. Då hade man dels den instruktören, dels skulle andra kanske ”upptäcka mig”, se att jag finns och menar allvar och på vilken nivå jag är. Gemensamt fika även på dessa träningar, det är där kontakterna knyts. Och så träningstävlingar. Dels skulle dom vara nyttiga i sig, dels blir det också en kontaktyta. Kort sagt, att det helt enkelt skulle finnas tillfällen, ju fler desto bättre, att få kontakt med övriga medlemmar. Jag har försökt med vad som stått till buds, jag har hjälpt till på en spårtävling (våldsamt ösregn, inte en människa i sikte förutom de få tävlande, och eftersom det var appellspår var det inte många funktionärer heller), stått som åskådare en halv söndag på en lydnadstävling och jo, då pratade jag ju med ett par stycken, samt varit på ett par av de öppna träningarna, vilket jag inte tyckte gav ett dugg. Mycket glest med folk, helt ostrukturerat, om jag hade tur kanske jag hittade någon som jag visste var instruktör, men dom var ju där och tränade egna hundar…

Sen tog en styrelsemedlem till orda, sa att det faktiskt fanns hopp om bättring. Man ska försöka få ordning på tisdagsträningarna, försöka ha en tillgänglig instruktör där varje gång, och köket ska var öppet. Var fjärde tisdag är ambitionen att det ska vara träningstävling, vilket borde göra att fler kommer att närvara övriga tisdagar också. Så det låter ju himla bra, tycker jag. Jag blev visserligen inte på stört ”inbjuden” i någon befintlig träningsgrupp, men det var inte det jag begärde precis heller.

Jag betonade också att jag självklart inte bara vill komma och ställa en massa krav på att bli omhändertagen, att jag är fullt medveten om att det krävs en massa ideellt arbete för att hålla verksamheten igång, och att jag mer än gärna ställer upp som funktionär på olika tävlingar t ex.

Jag nådde nog mitt mål, som främst var att göra mig själv synlig, så att folk kanske hejar och börjar prata med mig nästa gång. Att det inte måste vara jag som tränger mig på. Och på sikt, att verksamheten på klubben utförs på ett sådant sätt att det blir ”öppnare” för nya förmågor. Man kan ju alltid hoppas.

… I’m back.

Jag mår inte sådär helt bra just nu. Jag ska inte överdriva, men pluggandet är ganska ångestladdat, vilket inte gör att det går bättre. Samtidigt som dagen när jag helst ska vara försedd med en anställning närmar sig snabbt, vilket ger ångest det också. Två saker intimt förknippade med datorn alltså, vilket gör att jag får olustkänslor bara av att slå på den, och avviker från den så fort jag anser att jag har något viktigare att göra. Det anser jag ganska ofta… Och visst har jag andra viktiga saker att göra, men en hel del av det borde egentligen prioriteras liiiite lägre.

Nu har det gått så lång tid sen jag senast uppdaterade att det blir svårt att veta i vilken ände jag ska börja. Och vad är egentligen viktigt att berätta här? Det här med adventspyntet är förstås viktigt, hur blev det egentligen i det Thörning-Andrénska hushållet? Anders höll sig i år till de två trrrt-trrrrt-ar han förhandlat sig till, på balkongen. Visserligen fuskade han och tände dom redan på fredagskvällen, men när jag påpekade denna förseelse lät han som värsta femåringen och sa att ”alla andra får ju”, så jag lät saken bero. Den nya, fina adventsljusstaken i glas fylldes med polkagrisar. Skitsnyggt! Och så var det det här med julgardinerna jag köpte. Det är första gången i mitt liv jag äger såna, alltså hade jag ingen regel för när dom ska sättas upp. Men eftersom köksfönstret ändå var i behov av tvätt före bytet, och det är många plusgrader nu och et vet man aldrig hur det är med den saken till jul, så bestämde jag att julgardiner få sättas upp till advent. Det blev så himla fint så! Och så en stjärna också, icke att förglömma.

Ännu finare blev min fina kök när huselektrikern Janne var här i söndags och slutförde det mesta av eljobbet. Vilket lyft det var att få bänkbelysning! Och innan dess, redan förra lördagen, var vardagsrummet klart, vi kunde slänga ut golvpappen, dammsuga och bära in möblerna. Vilken känsla! Inte förrän man levt utan ett vardagsrum i ett halvår fattar man hur skönt det är att ha ett…

Ja. Renoveringsbloggen väntar alltså på en uppdatering, likaså julsidan. Kanske senare ikväll, kanske inte. Så skulle jag berätta om medlemsmötet på klubben, det gör jag troligen ikväll iaf. Och imorgon är det avslutningstävling, så ni måste få aktuell träningsstatus. Sen.

Nejdå, det har inte varit avslutningstävling än, som Sandra trodde. Inte förrän nästnästa vecka, och då är vi inne i både december och advent. Hoppas snön håller sig undan tills dess. För den tävlingen ska jag vinna! Hehe. Nu vet jag ju inte hur instruktörerna tänkt räkna, jag tävlar med treans moment och de övriga med ettans, och sen räknar procent av maxpoäng, eller om vi räknar det som olika klasser som på en vanlig tävling. Då blir ju vi utan konkurrens, och det känns inte fullt lika kul att vinna på det viset.

Träningen i onsdags gick kanon, trots att vi inte tränat ett enda dugg sen förra veckan. T o m det nya momentet sättande under gång sitter som en smäck nu, helt utan dubbelkommando! Däremot har nu viss förvirring uppstått mellan ställande, sättande och läggande. Jag tror att jag inte får ta någondera mer än en gång i taget, utan att skifta hela tiden, så att inte Carrey tror att han vet vad som ska komma. Fria följet känns kanonbra, men skiter sig när jag tappar koncentrationen. Om jag inte använder rätt ”stödben” i svängarna, och om jag inte saktar in en aning före halter och helomvändningar, då ger jag inte Carrey chansen att följa mig ordentligt. Och då blir det fel. Gör jag rätt så blir det rätt. Det är så enkelt så.

Vi körde en platsliggning med störning också (instruktören som gick slalom mellan hundarna, och så är det alltid ett par hundar vars ägare överskattar deras förmåga till självbehärskning… för att uttrycka sig milt), där Carrey fick sitta istället. Det verkar inte vara några som helst problem för honom det heller. För hans del kan det ju knappast spela någon roll om de andra undarna sitter eller ligger.

Söndag nästa helg är det julbord på klubben. Jag har anmält mig, det är aldrig fel med nya kontakter om det kan resultera i det. Jag behöver fortsatt träningsstöd, men på en högre nivå! Före julbordet är det medlemsmöte, det ska jag också gå på. Jag har ett och annat att fråga om verksamheten… Det skadar nog inte att röra om i grytan lite, hehe.

De nya bruksreglerna landade nyss i min brevlåda. Efter en snabb titt kan jag konstatera ett par ändringar som berör mig: Det blir direktpåsläpp på spåret även i lägre. Braför min del, vi har inte tränat upptag alls, och risken för bakspår är borta. Och så står det att domarna ska kunna följa de första 125 meterna vilka helst ska innefatta en vinkel men ingen apport, vilket väl i praktiken kommer att betyda att man försöker lägga spåren så att terrängen är tillräckligt öppen det avsnittet. Skulle det innebära att domarna går med i början, så kanske man ska träna det nån gång, men jag tror inte det spelar så stor roll för Carreys del. I lydnadsdelen hittar jag iaf vid första anblicken inget nytt.

Jaja, jag får väl förklara för er vad en trrrt-trrrt är för nåt då. För mig är det så självklart att jag inte förstår att inte andra förstår… Å andra sidan är det ett visuellt uttryck, ett sånt där som uppkommer är man pratar om något och sen är det ett ord man inte kommer på och då gör man en beskrivande gest och ett tillhörande ljud. Såna situationer upstår ganska ofta när Sandra och jag pratar, vi pratar båda två väldigt mycket och intensivt och avbryter varandra (hon värst!) och har inte alltid tid att tänka efter vad saker och ting heter, och då kommer ett sånt uttryck och vi fattar alltid direkt vad det betyder. Alltså: Om man med pekfingret ritar ett upp-och-ner-vänt och ganska stort V i luften, samtidigt som man säger ”trrrrt” på första linjen, och sen ”trrrrt” igen på nervägen…. Nå? Nu fattar ni väl? Inte? Ett par ledtrådar då: Det kommer fram i adventstid ungefär. I mängder. Kan ses i de flesta fönster i de flesta hem. (Och på arbetsplatser och vårdinrättningar och lite varstans för den delen.) Och så lyser dom.

Nu. Nu har alla fattat. Mitt förhållande till dessa tingestar är speciellt. Jag vill inte ha! Jag håller helt och hållet med om att utifrån, när det är mörkt ute, kan det vara mysigt att se dom lysa i fönstren. Men inte inifrån! Jag har väldigt svårt för saker som ska låtsas vara nånting annat än dom är, och vad är det för vits med att ha lampor som försöker se ut som stearinljus? Man kan väl ha riktiga stearinljus? Eller lampor som är snygga? Nu finns det modernare varianter av trrrt-trrrt:ar, som faktiskt inte försöker härma stearinljuslooken, och en sån skulle jag kunna tänka mig.

I många år, så länge jag har haft ett eget hem, har jag levt mitt liv och firat mina jular utan dessa. Och jag trodde väl att jag skulle klara mig i framtiden också. Men så flyttade jag ihop med Anders. Och det visade sig att han hade flera stycken i bohaget! Och ville dessutom promt sätta fram dom! Det blev en förhandlingsfråga, det fanns nämligen en sjungande och dansande tomte också, och den ville jag till varje pris undvika. Förhandlingen slutade med att två stycken trrrr-trrrt:ar fick sättas på balkongen. Inga fler och bara där. Och ingen sjungande tomte. (På nåt sätt lyckades A ändå prångla dit en i sovrumsfönstret också, innan jag hann se. Men det ska han banne mig inte lyckas med i år!)

Så. Då är den saken utredd. Sen tänkte jag utreda vissa andra saker när jag ändå är i farten, inspirerad av att Bettan skrev sina julregler för ett tag sen, ville jag redogöra för de lagar och förordningar som gäller här.

* Adventspynt: En (endast en!) adventsljusstake, och då menar jag alltså en sån med fyra levande ljus som tänds ett och ett. Det är noga med att man måste börja på det nya ljuset på söndan (absolut ingen tjuvstart lördag kväll!), och så måste det (eller de som nu är påbörjade) brännas precis lagom långt under veckan så att man när fjärde advent kommer har en snygg diagonal linje. Man får inte bränna för långt så att man måste sätta i nya ljus! Stjärna fönstret är inte ett måste, men fint. Det är okej att ha i mer än ett rum. That’s it. Och det tas inte fram förrän lördag kväll före första advent!
* Julpynt: Tas fram dagen före julafton, med undantag möjligen för julspecifika blommor (som isf helst inte är julstjärnor, jag vill ha hyacinter, azaleor och cyklamen!) som får bli den dag man har tid att köpa dom. Tas bort tjugondag knut, varken förr eller senare. Består – förutom granen och nämnda blommor – av juliga dukar, många ljusstakar, diverse tomtar av mindre modell (och som inte sjunger och har sig), inget blinkande och blippande. En krans på dörren och apelsiner med nejlikor i köksfönstret. En ljuskrona över köksbordet (jag har haft en en gång i tiden, nu håller A på att tillverka en liknande efter min beskrivning), klädd med enris och upphängd i röda band.

* Julgran: Ska vara äkta gran från skogen, ingen plastgran kommer över min tröskel! Hellre är jag då utan. Även den ska in dagen före julafton och ut tjugondag Knut, om den så är barrlös vid det laget.

* Julgranspynt: Här är jag lite kinkig. Mina barn kommer antagligen i framtiden att berätta för någon lätt chockad terapeut om det trauma det innebar när deras hemska mamma vägrade att hänga upp de med möda dekorerade flirtkulorna dom stolt burit hem från lekis… Hur denna mamma med diktatoriska tendenser bestämde hur och med vad granen skulle kläs. Grundregeln är bara röda och naturfärgade (t ex saker av halm och trä) saker. Inget glitter! Och så ljusen, där är det eg det där problemet med glödlampor som försöker se ut som stearinlus igen… Dom är fula! Helst skulle jag vilja ha levande ljus, men avstår. Där kompromissar jag med mig själv så det får bli elektrisk julgransbelysning. Men nu finns det ju andra varianter även där, såna där ljusslingor med pyttelampor är fint. (Visst hade ni en sån förra året, Sandra? Eller har jag drömt det?) Det kanske får bli en sån.

* Julmaten: Av min julsida skulle man kunna förledas att tro att jag tycker att ett överlastat julbord där allting är hemlagat är superviktigt, men det är eg fel. Det där har varierat väldeliga från år till år. Jag gör det jag känner att jag vill och tycker är roligt. Och för det mesta råkar det vara så att jag känner för att göra rätt mycket. Och tycker det är roligt. Det har funnits flera jular när jag både stoppat korv, bakat leverpastej och kokat ett grishuvud till sylta också… Det viktigaste är att julbordet består av det som var och en i familjen tycker är viktigast och godast, om det sen är hemlagat eller inte.
Har jag glömt nån viktig regel nu tro?

(Det där om julpyntet är nog inte riktigt sant. Det är mer än beskrivning av hur jag skulle vilja ha det, än hur det verkligen varit. Hur det blir i år vet jag inte riktigt än. Kanske enligt beskrivningen.)

(Barnen fick ha en egen gran, som dom kunde klä bäst dom ville. Så himla synd om dom var det faktiskt inte.)

Hittills:

* Omplanering i köksskåpen… igen.
* Maskat glaset i balkongdörren.
* Hjälpt till att lyfta ur vardagsrumsfönstren.
* Fotograferat till och uppdaterat renoveringsbloggen(!).
* En snabb utryckning till Konsum för en påse bikarbonat.
* Gjort två kakdegar att baka ut när andan faller på.

Nu:

* Ett glas vin och stickning en stund.

Sen:

* Steka en kyckling i ungen. Ska serveras på gammaldags vis, med kokt potatis, gräddsås och gelé. Borde nästan haft kokta ärter och morötter också… såna där på burk.
* Kanske lite mer vin och mera stickning.

Mailsvar från SBK, angående mina frågor om när de nya bruksprovsreglerna kommer att finnas tillgängliga, om det öht blir några regeländringar eller om det bara är ett rykte, och varför informationen varit så dålig:

”De nya reglerna i bruks och IPO/BHP finns nu på SBK kansliet. Dessa kommer också att läggas ut på SBK hemsida men det är oklart när detta kommer att ske. I ”Brukshunden” nr 8 kommer en stor artikel att beskriva dom ändringar som skett. Beställ via orderavdelningen, ring: 08 505 875 40 eller maila: order@brukshundklubben.se Lydnadsprovsbestämmelserna finns färdiga att beställa hos SKK (Svenska Kennelklubben)”

Se där ja! Det tar sig… Jag undrar bara lite över meningen ”Dessa kommer också att läggas ut på SBK hemsida men det är oklart när detta kommer att ske”. Öh… hur svårt kan det vara egentligen?
(Å andra sidan finns det ju fler än SBK som är dåliga på att uppdatera med utlovade och viktiga saker. Jag skrev i förrgår morse att när jag tar rast ska jag skriva om jul-regler och trrrt-trrrt:ar. Att jag ännu inte gjort det kan ni tolka som att jag ännu inte tagit rast. Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande, men en snäll tolkning.)

Uppdaterat: Exakt en timme och tolv minuter efter att mailet skickades till mig, fanns även detta på SBK:s hemsida. Rätt ska vara rätt.

Hurra vad det gick bra på kursen ikväll! Jag började med att träna sättande under gång, och från att inte kunna momentet alls, blev det enorma framsteg. Jag behöver göra en liten knix samtidigt som jag ger kommandot bara, men det är inga problem med att fortsätta gå utan att han reser sig. När de andra gjorde platsliggning fick Carrey sitta, han såg lite förvånad ut men rörde sig inte ur fläcken. Instruktören gick slalom mellan hundarna, men det var inga problem det heller. Så tränade vi hopp, och när det blev min tur sa Lasse högt till alla deltagarna att dom nu skulle få se en demonstration av hur treans hopp-apport ser ut. Tack för den, det var ju första gången vi testade, jag hade ingen aning om hur det skulle gå! Men det var klockrent, det hade gett åtminstone 9,5 i betyg! Det är tydligt att Carrey redan kunde det momentet, vi hade bara aldrig testat. Men ändå, det måste ju vara rätt länge sen sist, och det var så himla perfekt!

Då är det rutan kvar bara, så har vi alla momenten. Nu måste jag ta mig i kragen och sätta igång med targetträningen!

Vi blev kommenderade en och en i linförighet också. Fast jag fick ta fritt följ istället. Jag ansträngde mig verkligen att undvika alla tänkbara dubbelkommandon och att använda rätt ben i svängarna, och det såg mycket bra ut, enligt Lasse. Det enda som inte var bra var en helomvändning, där jag snurrade runt lite väl snabbt. När vi gjorde om det blev det mycket bättre, hur det fria följet ska bli hänger helt och hållet på mig. Carrey kan.

Sista gången ska vi ha avslutningstävling som sig bör. I ettans moment. Först tänkte jag ”yes, den vinner vi lätt!” (ja, jag har lite väl mycket tävlingsinstinkt ibland), men så sansade jag mig och sa att det blir lite väl orättvist om jag ska köra ettans moment också, dessutom skulle jag tycka att det var roligare att få ta sånt som vi håller på och tränar nu. Så det ska jag få göra. Ändå sitter det en liten tävlingsdjävul i mig och viskar att vi ska nog vinna ändå!