lenas egna

Man får tacka för alla julhälsningar, både här och i mail. Det är ju bara dom som tagit sig hit som nåtts av min god jul-hälsning, det är tur att det finns åtminstone några trogna kvar… Nu kör jag gott nytt-hälsningen med samma begränsade metod, ni får allt komma hit om ni ska få den!

Jag blev ”beskylld” för att ha latat mig hela julen, hahahaha säger jag bara! Jag har jobbat flitig som en myra hela julen, det är vad jag gjort. Utom julafton då. Och inte i fredags, där försvann ett drygt dygn i migrändimma. Men annars så. Och många sena nätter har det blivit. Jag undrar varför jag tänker som bäst och är mest kreativ då? Nu har jag iaf jobbat mig framåt såpass att det börjar kännas som om jag har hyggliga marginaler fram till första deadline nästa måndag, så nu ska jag lägga energin på projektet ”göra-om-sask-sidan” istället några dagar framöver.

Monster har varit ganska odräglig ett tag. Eller också är det bara så att han blivit så stor att det börjar bli svårt att se charmen i söndertuggade köksstolar? Samtidigt så har jag haft sanningen gnagande i bakhuvudet… Det där med att man säger en ”snäll” valp, ni vet. En som inte stäler till med en massa ofog hela tiden, som mest tar det lugnt inomhus. Är inte det lika befängt som att säga ”ett snällt barn” om en bebis som sällan skriker, som är glad och nöjd för det mesta. För vad skulle isf motsatsen vara, ett barn som skriker ofta och länge och mycket? Ett elakt barn? Det handlar väl bara om uppfyllda behov, eller hur?

Och samma sak när det gäller valpar… En ”snäll” valp har väl antagligen fått sina behov uppfyllda, och behöver inte på egen hand hitta på lämpliga verksamheter. För det är nog mycket det Monster gör. Jag tror inte han lider, för hans del är det förmodligen helt okej att ägna sig åt att förvandla en köksstol till flisor när han känner att han behöver något att göra, lika okej som om jag skulle erbjuda en mycket större träningsdos än han fått på sista tiden. Uppfyller inte jag hans behov av sysselsättning så ser han till att göra det själv. Är det inte världsomvälvande sanningar jag kommer med, så säg? *ironi*

Hursom, jag har haft den här sanningen gnagande i bakhuvudet ett tag, och nu har den gnagt sig framåt pannloben, typ. Så nu skulle det ske bot och bättring. I förrgår planerade jag jätteseriöst en träningsstund utomhus. Det har blivit nästan ingen utomhusträning alls den senaste tiden, på dagen tar jag i regel ut båda hundarna tillsammans och på kvällen är det ju mörkt (det finns alltid nåt att skylla på). Men nu jädrar. Döm om min förvåning när Monster inte hade en tanke på att samarbeta med mig! Va, nu när jag äntligen erbjöd mig, otacksamma jycke! En aussie ska tycka att det är roligt att träna ju! Men han tyckte att jag var rätt tråkig, tror jag. Ingen bra leksak med (missade det i min seriösa planering) och förtorkade minibitar av Frolic som funkar fint hemma i köket är ju blaha utomhus. Nytt försök igår. Repboll i fickan, och Frolicarna utbytta mot Felix delikatessköttbullar. Jodå, nu gick det bättre. Mycket bättre.

Men jag måste säga att dom där jädra smällarna gör att Monster får svåra koncentrationsproblem. Inte det att dom smäller, det har han knappt visat att han hört ens, men alla dom där tomhylsorna eller vad man ska kalla det som ligger överallt… Dom är ju vansinnigt kul! Tycker inte jag då. Det rasar ofta en massa ”pulver” ur dom, vad är det? Nåt kemiskt antar jag som förmodligen inte kan klassas som hälsosamt. Så vår träning övergick efter en stund till att bli förbudsträning gällande smällare. Och gällande typ allting som man hittar på marken. Och eftersom han faktiskt verkade lära sig vad som gällde, ungefär på sjuttonde försöket så räckte det med att jag röt som ett lejon och jag behövde inte hindra honom fysiskt, så började jag fundera… Det kanske är dags (eller snarare hög tid) för lite strängare regler och förordningar öht? Han är faktiskt ingen bebis längre. Sandra brukar säga att jag är alldeles för mesig, men jag tror inte att det är det som är problemet. Jag kan nog säga ifrån tillräckligt tydligt (och med Monster krävs rejäl övertydlighet för att han ska bry sig), och jag kan vara både konsekvent och envis när det gäller. Problemet är att jag sätter ribban för lågt.

Så nu gäller helt andra tag här: No more dra i kopplet (iaf absolut inga såna där idiotryck åt sidan), no more äta suspekta upphittade saker, no more hoppa på folk (inkl husse), no more bita i kläder, händer och annat otillåtet. Och lite mer no more. Det här innebär att jag går omkring och ryter som ett lejon mest hela tiden (ja, övertydligheten behövs sa jag ju!), och riskerar att tappa rösten. Jag försöker också uppfostra hussen att följa mina nya metoder. Han begriper vad jag menar och tror på det, men hur han än försöker själv blir det galet. Oftast glömmer han den viktiga beröm-biten, när han kommer ihåg det blir det i samma djupa tonläge som innan, och nästan alltid har han för sena reaktioner, så både tillsägelsen och berömmet hamnar precis där det inte ska hamna. Kanske bättre att han inte gör nånting?

Idag har det snöat. Inte mycket, men det är iaf lite vitt på gräsmattorna. Tillräckligt för att hundarna ska tycka det är lajbans. Så det blir nog en gemensam middagstur idag, så får dom rejsa sig trötta. Monsterträningen förläggs inomhus tillsvidare.

Midnatt råder. Eller rådde, för drygt två och en halv timme sen. Vadå vänt på dygnet? Jag?

 Efter att julafton blev precis sådär slapp och vilsam och behaglig som jag tänkt mig (vilsam och slapp innebär att jag sovit soffa i flera omgångar, började redan efter frukost, sen en vända till under Kalle Anka och sen en längre stund på kvällen tills Sandra ringde och väckte mig) är jag förstås pigg när människor med normala sovrutiner tycker att det är läggdags. A, som även han tagit flera tupplurar under dagen, var vaken ända till halv tolv, han som annars är det mest kvällströtta som gått i ett par skor och somnar utan saga vid 21.

 Själv satte jag mig vid datorn då. Jag har inte gjort något produktivt, men jag har läst en del jobbrelaterat, om design patterns och funderat lite om jag ska tillämpa det och i så fall vilket. För sådär en timme sen blev jag kaffesugen, och gjorde ett stort glas med latte. Det var gott. Fast jag blev förstås inte mera mogen för sängen av det. Känner mig fortfarande inte sömnig. Frågan är om jag ska försöka göra något produktivt när jag ändå sitter här?

Eller kanske inte. Jag är nog rätt trött ändå. För jag har för mig att det var nåt särskilt jag skulle skriva om när jag började, och det har jag glömt nu. Kan det vara så att jag är övertrött?

Oj, nu gäspade jag faktiskt. Ska nog ge sängen en chans ändå.

Nu har det varit julafton i snart två timmar. Borde väl gå och sova antar jag…

Det har blivit lite mer juligt här iaf. Städat och fint och julejus och glögg och apelsiner och skinka och nötter. Men inga kakor! Inte en endaste kaka har jag bakat i år, inte rullat en endaste köttbulle, inte lagt in så mycket som en sillstjärt. Allt är färdigköpt. Utom gravlaxen.

Jag har jobbat mycket, kanske en hel del mer än jag måste, men jag vill komma dithän att jag känner att jag har god marginal inför första deadlinen. Och att jag får lite sammanhängande tid över så att jag kan få klart det nya systemet för SASK-sidan. Det fick jag ju lov att lägga on hold ett tag när jag började jobba.

Eftersom det länge efterlysts Monster-bilder, så tog jag äntligen med mig kameran ut idag. Släppte hundarna lösa, och knäppte många och långa sekvenser. Resultatet blev en massa bilder, precis alla med en massa oskärpa, men också med en massa action. Jag har faktiskt inte orkat sortera så noga, utan slängde ut de flesta i albumet bara. (Använd länken däruppe till höger eller klicka på bilden i högerspalten.)

Ha nu en himla god jul allihopa! (Meddelas endast på detta sätt, jag orkar inte gå runt och skriva hos alla jag vill säga det till, jag är en lat och dålig människa…)

Det var väl för väl att jag inte planerat och börjat förbereda en sån där überambitiös jul som jag gjorde förra året. Nu är det nämligen slut på lyxhustrutillvaron. Sedan idag är jag yrkesarbetande. (Det var svaret på Lisas projektfråga. Eller åtminstone halva svaret.)

Jo, jag har alltså fått ett jobb, tro’t eller ej. Och det är så jädrans bra så man tror knappt att det är sant. För det första är min utbildning helt relevant, jag ska inte steka hamburgare eller skura trappuppgångar. För det andra är det ändå lite vid sidan av min utbildning, så att det landar på precis det roligaste jag vet: webbapplikationer. Att programmera för webben. Ja, jädrar. Visserligen är det en projektanställning som sträcker sig (enligt min noggranna tidsplanering) tre månader framåt, men blir det bra så finns det stora förhoppningar till fler projekt.

En annan fördel som minsann inte är fy skam: Jag jobbar hemifrån för det mesta. Jag behöver inte ordna hundpassning, inte ha dåligt samvete för att hundarna får vara för mycket ensamma. Jag kan styra min arbetstid som jag vill, det är helt okej att bryta ett par timmar eller så mitt på dagen och åka till skogen eller klubben om jag vill, den tiden kan jag lägga på kvällen eller helgen istället. Visserligen är det väl högst troligt att jag kommer att jobba rätt många timmar om dagen för det mesta om min tidsplanering (som trots noggrannheten förmodligen är optimistisk) ska hålla, så det där med att åka till skogen eller klubben lär väl inte bli alltför frekvent, men ändå.

Tänka sig, jag ska få lön!

Men o-juligt är det. Oavsett jobb tror jag. Jag har ingen känsla alls för att det snart är jul. Det är mest bara datumet på morgontidningen som påminner mig. Och då har jag ändå lyckats få upp både julgardiner och adventsstjärna. I år ska vi i vilket fall ha en mycket lugn jul. Alla barn firar på andra håll, och vi ser faktiskt båda två fram emot att bara ta det lugnt och fira utan några som helst pretentioner eller ambitioner. A behöver nog en andhämtning några dagar där, och själv kommer jag nog att smygjobba lite…

När man ger sig in i projekt som är enbart hobbyprojekt behöver man aldrig göra någon tidsplanering. Det blir som det blir, och det blir klart när det blir klart. Om det nånsin blir klart.

Ideella projekt som man åtar sig åt någon annan ställer lite större krav. Åtminstone krävs det att det blir klart. Nån gång. Helst nyss, men ändå kan man knappast göra någon tidsplanering, eftersom arbetet sker på fritid, på fritiden har man även annat att göra och det är oftast omöjligt att på förhand avgöra hur mycket tid man kan lägga på projektet. Åtminstone när det gäller lite större saker, som inte blir klara på en kväll eller så. Alltså tänker man inte så mycket på tidsplanering där heller, även det blir klart när det blir klart.

Men projekt som man får betalt för… det är en annan femma. Då krävs det en tidsplanering, redan från start. Även om den kommer att revideras under tiden bör man kunna tala om för sin uppdragsgivare när man räknar med att projektet ska vara klart. Ruggigt svårt om ni frågar mig. Jag inser att jag för att det ska bli någorlunda realistiskt måste sätta några punkter i min tidsplan, där den fortsatta tidsplanen ska revideras.

Just den här delen av ett projekt är inte den roligaste. Just nu känns det också som den svåraste, fast det kanske jag inte tycker sen…

Monster har börjat lyfta på benet. Lille plutten.

(Och varför tycker jag att det är så himla gulligt?) 

Det är möjligt att det är en slump, men det har hänt lite för ofta för att jag ska tro det längre. När Monster provocerar katten, och om han håller på för länge, så händer det att Carrey går och tar en leksak som han skuttar omkring med och larvar sig. Då måste ju Monster vara med och släpper katten. Oftast släpper Carrey leksaken och går och lägger sig igen, precis som om han uppnått sitt syfte, att få bort Monster från Kneben. (Enligt Carrey är Kneben nämligen rätt farlig, en åsikt som Monster inte alls delar. Monster är den första hunden, inklusive terriertanten och Sandras alla hundar, som fått Kneben att fly istället för att bara sitta still och stirra ut hundarna. Han struntar fullständigt i Knebens hotljud eller om han skulle få en eller annan dask av honom, det har blivit åtskilliga klösmärken över nosen utan effekt.)

När jag går ut på balkongen och röker följer båda hundarna med varje gång. När jag går in säger jag ”kom nu så går vi in” och Carrey följer omedelbart. Oftast inte Monster. Oftast ligger han platt som en pannkaka, och är plötsligt väldigt trött och sömnig och orkar inte alls resa på sig och ta ett par steg. Nyss gjorde Carrey samma sak igen. Han tog en leksak och ställde sig innanför balkongdörren och lekmorrade och slängde lite halvengagerat med huvudet, varpå Monster genast studsade upp och ville ha leksaken. Carrey lät honom få den utan vidare och gick och la sig… Visst är han väl världens klokaste?

Jag har varit på kurs idag. Tävlingssekreterarkurs. Kursen är på sammanlagt arton timmar, jag tyckte på förhand att det lät mycket, ringsekreterarkursen klarar man av på en helg, och hur svårt kan det här vara egentligen? Visserligen tillkom lite småsysslor som jag inte visste ingick i uppgiften, men jag har fortfarande samma intryck: hur svårt kan det vara egentligen? Jämfört med ringsekreterarsysslan verkar det ganska simpelt. Visserligen är det förstås noga att listor fylls i korrekt, men det är det med ringsekreterarjobbet också, och där ska man dessutom hålla reda på bedömningsordningen åt både sig själv, utställare och ibland domaren. Och man är liksom mitt i händelsernas centrum samtidigt som man ska utföra jobbet, man sitter inte inne i ett sekretariat där man kan stänga dörren om sig och åtminstone stundtals kan jobba mer koncentrerat. Nej, det här blir nog en rätt enkel match.

Till sist:
1: Ja, jag lovar, jag SKA försöka ta lite Monster-bilder. ”Det är ett löfte att det är en målsättning”, som Mona Sahlin så bra uttryckte det en gång.
2: Bygget A spenderar all sin lediga tid på (inklusive två veckors semester och en veckas tjänstledighet tidigare i höst) är huset som hans dotter och måg håller på att bygga. Han säger att det är tur att han bara har ett barn, sen tillägger han att så har han ju Sandra och Kristoffer också förstås…

Lördag förmiddag. Det är mörkt, kallt och regnigt ute. A är på bygget som han varit varje ledig dag sen mitten på september. Jag ska gå till tvättstugan.

Vad farao ska man med lördagar till? Hur kul är dom?

Dags att gå ut. Jag är väldigt osugen på det, dels vill jag inte släppa det jag håller på med, dels (och mest därför) är det riktigt ordentligt pissväder.

Jag hade tänkt mig ett extra äventyr med Monster idag. Men det får bli en annan dag. Av båda ovanstående anledningar.

Ibland fastnar jag länge i funderingar som inte alltid är helt viktiga. Just nu funderar jag mycket över hur relevant i sammanhanget det är att Krav-bonden Elin väntar sitt andra barn. Hur är det tänkt att det ska få mig att välja Krav-mjölk? Bönder har fått barn i alla tider, med eller utan Krav-märkning.

I somras fastnade jag i en annan mjölkfundering. Allting innehållsdeklareras på mjölkförpackningarna,  man får veta att mjölken är homogeniserad och pastöriserad, vilken mängd det är och väldigt precisa halter av alla närings- och spårämnen. Men vi får inte veta det viktigaste: Vad är det för mjölk? Från vilket djur? Vi bara antar att det är från ko, men teoretiskt sett kan det banne mig vara från vilket däggdjur som helst.

Nej, dags att låta hjärnan arbeta med mera väsentliga ting kanske. Tröttheten igår tog till slut ut sin rätt, och jag somnade ifrån allting i fåtöljen före tio igår kväll. Och vaknade inte förrän A steg upp, och det var morgon. Så nu är jag ganska utsövd, om än något stel i kroppen.