Senare igår städade vi ut julen. Några dagar före Knut, men eftersom vi i vår nya, mer jämlika arbetsfördelning gällande hushållsarbete (så länge A ägnade sig åt renovering i stort sett varje kväll tyckte jag att det inte var mer än rätt att jag tog i stort sett hela ansvaret) har bestämt att torsdagskvällar viks till gemensam veckostädning fick det bli så. Det var som vanligt rätt skönt att få ut den barrande granen. Julgardinerna får hänga med ett tag till, dom är inte mer juliga än att dom kan gälla för vintergardiner.

Carrey är just nu enormt träningsmotiverad, han svarar kanonbra pÃ¥ allt jag försöker med, och vill bara göra mer och mer. Han signalerar tydligt att han har trÃ¥kigt om han fÃ¥r för lite att göra. LÃ¥ngpromenader och klickerträning i köket är absolut inte tillräckligt just nu. Idag stoppade jag diverse prylar lämpliga för uppletande i jackfickorna innan promenaden. Uppletande är verkligen roligt, det tycker vi bÃ¥da tvÃ¥, men ack sÃ¥ trÃ¥kigt att valla ruta när man är ensam! Därför blir det ganska slarvigt gjort… Men det verkar inte spela sÃ¥ stor roll, Carrey arbetar som bekant helst med näsan högt i vilket fall, och han ser ut att ha ganska god koll pÃ¥ när han kommer utanför rutan och vänder in i självmant.

Terrängen i rutan var inte helt lätt, ganska risig och ett par nerfallna granar, dessutom lät jag rutan fortsätta ca fem meter bortom ett rätt så djupt dike, men han är helt suverän på det här, min goding! Det föremålet som jag trodde skulle vara svårast, en hårsnodd, blev första nappet. Sen hämtade han i rask takt in en liten pappbit och tennisbollen. En badanka i miniformat fick han jobba lite mer för. Så återstod en scotch-brite-svamp, som jag medvetet lag ut extra svårt, precis i bakkanten av diket, om han skulle råka hoppa över diket precis där svampen låg skulle han alltså passera den i hoppet. Efter ett par msslyckade slag bestämde jag mig för att gå ut och hjälpa honom, så att jag kunde skicka honom i en annan vinkel. Precis när han fått svampen i näsan och letade intensivt knakade det till i buskarna och en hund av obestämd shäferblandning dök upp, tvärnitade 15-20 meter ifrån och vrålskällde samtidigt som jag hörde en ropande matte i fjärran. Just då var jag glad att jag följt med Carrey in i skogen, men han visade återigen att det är skillnad på arbete och fritid. Jobbar man så jobbar man, då spelar det ingen roll om andra hundar står och skäller. Jag har hittills inte sett något som stört honom när han jobbar, det skulle inte förvåna mig om han även ignorerar rådjur om det skulle råka passera ett genom rutan.

Efter uppletandet var jag tydligen den mest beundransvärda personen pÃ¥ jorden, för Carrey tyckte att han kunde gÃ¥ fritt följ hela vägen hem och släppte mig i stort sett inte med blicken pÃ¥ en halvtimme… Nu verkar han faktiskt lite trött.