Idag vaknade jag med huvudvärk, det var länge sen sist. Jag steg inte upp innan A gick som jag brukar, utan sov ett par timmar till. Fortfarande tung i huvudet, och med ett lätt illamÃ¥ende. IllamÃ¥endet gav väl med sig, men jag har frusit och känt mig eländig hela dagen. Vid fyra bestämde jag mig för att det fick vara nog med ynk, lite frisk luft skulle nog göra mig gott och jag gav mig ut pÃ¥ lÃ¥ngpromenad. Det gick bra till att börja med… halvvägs pÃ¥ rundan som normalt tar 45 minuter började jag kallsvettas och känna mig knäsvag. Sista biten gick pÃ¥ ren viljestyrka.

Jag har i säkert en vecka nu känt det som om en förkylning vill ta mig i besittning, till och från kliar det i näsan och jag nyser, och det känns tjockt i halsen, men det blir liksom inte mer. Men nu skulle jag inte bli ett dugg förvånad om jag blir sjuk ordentligt, med en fullbokad helg framför mig. Det är väl det som kallas lagen om alltings djävlighet, eller hur?

Fast det kanske inte blir mer än så här heller. Jag häller i mig extra c-vitamin och bestämmer att jag inte är sjuk. Och om jag nu måste bli sjuk, så får jag väl vara det imorgon, sen får det räcka.