Två morgnar i rad har jag varit extremt duktig och tagit dagens långa promenad redan tidigt på morgonen. Det har flera fördelar, dels är det ganska folktomt så dags, dels slipper jag ha dåligt samvete om det av en eller annan anledning bara blir korta eller halvlånga rundor resten av dagen. Och så är det rätt så trevligt att komma tillbaka hem redan runt sjusnåret och kunna känna sig lite nöjd med sig själv. Att redan så dags känna att man uträttat något, det är bra för resten av dagen.

Föresatsen var densamma idag, men det visade sig vara snorhalt ute, och jag har blivit lite feg efter mitt fall, så det blev en ganska minimal runda. Halkan har nog försvunnit nu, istället regn-snö-regnar det. Ordentligt. Imorgon är det mars. Det betyder vår i min värld. Vår! Fågelsång, krokusar, ljumma vindar. Och gatsopmaskiner. I min nya brukshundägarvärld ska det väl också betyda torra apellplaner och spårvänliga skogar.

PÃ¥ tal om brukshund ja… Jag skrev visst i en svag stund för bara nÃ¥gra dagar sen att jag tänkte mig att tävla i april-maj. Det var bara en liten faktor jag förbisÃ¥g där. Nämligen att det i stort sett är mars nu. AlltsÃ¥ april alldeles strax. Det hade jag verkligen inte räknat med. Jag trodde det var låååångt kvar…

Det finns dock visst hopp om att jag ska kunna fÃ¥ lite eld i baken (ofta är det det som krävs för att jag ska komma igÃ¥ng ordentligt med saker och ting) även när det gäller träningen, jag hittade mycket glädjande nyheter pÃ¥ Kalmar BK:s hemsida. Det blir träningstävlingar en gÃ¥ng i mÃ¥naden (den första redan pÃ¥ tisdag!), skotträning varje tisdag och dessutom finns det numera en mailinglista för de som tränar för tävling, sÃ¥ man kan samordna med andra när man vill träna med sällskap. Om det är min “kritik” och mina frÃ¥gor pÃ¥ medlemsmötet i höstas som gjorde susen ska jag lÃ¥ta vara osagt, en del var nog planerat redan innan.

Så, nu har jag skjutit på slaskpromenaden en hel kvart genom att skriva detta, och det blev inte ett dugg mindre snö-regnande för det. Tvärtom.

Jaja, flytet jag tyckte att jag hade i förmiddags blev strax därefter väldigt trögt. Som melass i minusgrader typ. I säkert tre timmar har jag brottats med ett ynkligt problem, innan jag hittade felet. Som sÃ¥klart var av löjligaste sort. Inte ett programmeringsfel, men jag hade lagt upp en mapp pÃ¥ servern i en annan mapp med samma namn, och kunde bara inte fatta varför inte filerna hittades… *grr*

Men kanske är även såna idiotiska misstag kompetenshöjande, eller vad tror du E?

Undrar om det blir en ketchupeffekt i flytet nu? Det skulle behövas, jag hade räknat med att vara klar med hela projektet imorgon,  men blev tre timmar back nu.

Jag grejar och ligger i. Mitt i det allmäna fixandet av smuligt-bloggarna fick jag väldigt akut sätta igång med ett annat webbprojekt, ett som utlovats, påbörjats och lagts på is jag vet inte hur många gånger. Nu blev det väldigt akut och jag fick eld i baken. Sandra (och jag) får vänta på uppgraderingar och uppfräschningar några dagar. Det jag håller på med känns just nu iaf väldigt roligt, jag inser att jag lärt mig nya grejer sen jag la det på is senast (och ännu mer lär jag mig vartefter) och det verkar banne mig som om jag får till det som jag vill ha det.

Samtidigt som jag hÃ¥ller pÃ¥ med det flyger designidéer genom huvudet pÃ¥ mig… Hur jag vill ha min egen blogg, och hur jag ska göra med Sandras (där jag bestämt att hon inte fÃ¥r bestämma själv fullt sÃ¥ mycket den här gÃ¥ngen, hihi). Jag verkar vara inne i ett kreativitetsrus av nÃ¥got slag. En skön känsla.

Ibland får man vara glad och tacksam för det lilla. T ex idag är jag väldigt tacksam för att jag faktiskt gick en ordentlig långpromenad redan tidigt (mycket tidigt!) i morse, när det var ny och fluffig snö, istället för det decimeterlager med slask som fluffet nu har förvandlats till.

Nästan omärkligt har förändringen smugit sig över mig. Det är konstigt att jag inte märkt det, för det är ändå väldigt påtagligt. Igår som först slog det mig, att det varit helt annorlunda de sista två dagarna. Och idag är förändringen verkligen total.

Jag har inte ont i ryggen längre! Jag kan plötsligt röra mig obehindrat igen, jag kan gå i rask takt och med långa steg,* jag kan böja mig ochjag kan knyt skorna utan att grimasera. Jag kan göra det man gör på toa, och jag kan stå emot Carrey-ryck i kopplet utan att knivar skär i ryggen. Lovely!

Imorgon ska jag minsann ta en ordentlig långpromenad, även om jag kommer att få köldskador på kuppen.

* Sandra kommer att hävda att jag aldrig tar långa steg, men det beror på att mina ben är ungefärsom taxben jämfört med hennes älgdito.

Jag har väldigt lätt till tårar. Och det handlar inte bara om att jag är ganska känslosam, det dessutom ett rent fysiskt fenomen. Tårarna trillar gärna både när jag hostar och nyser, och särskilt när jag gäspar. För att inte tala om när det är kallt ute, eller blåser. I rådande väderlek, kallt OCH blåst, blir effekten dubbel. Och när det nu är så inhelsike kallt som det är, så ljuger jag bara lite när jag säger att jag har istappar på kinderna efter en meddellång hundpromenad.

En annan grej som jag tycker illa om apropÃ¥ hundpromenader är andra hundägare. En del av dom, alltsÃ¥. Som idag t ex. En karl klev ut pÃ¥ cykelvägen frÃ¥n en sidostig bara en liten bit framför oss. Med sig hade han tvÃ¥ golden av jakttyp. Fördomsfullt eller inte, men jag tänkte “jakttyp, dÃ¥ är det en som jobbar med sina hundar och dÃ¥ tänker han som jag när det gäller hundmöten”. Men inte dÃ¥… Carrey som gillar golden överlag bev givetvis lycklig och ivrig och ville fram, jag gjorde som jag brukar: helt om halt för att fÃ¥ hans uppmärksamhet, för att sen kunna fortsätta pÃ¥ ett städat sätt. Det fungerar oftast bra. Men när jag vänder mig igen har karln stannat, och sÃ¥ ropar han “det är ingen fara”. Va!? Vad det han om det? Han vet väl inte hur min hund fungerar? Jag trodde väl inte heller att det var nÃ¥n fara men det är ju inte det det handlar om. Tydligen tänkte han inte som jag när det gällde hundmöten dvs hunden kan inte fÃ¥ kasta sig fram till andra hundar bara för att den vill. Men det mÃ¥ste väl ha varit ganska tydligt med mitt agerande att jag inte ville ha ett hundmöte där och dÃ¥, och oavsett vad han trodde om anledningen till detta kan man väl respektera det?

Det finns gott om hundägare som inte verkar tänka längre än näsan räcker. SÃ¥nt här händer ganska ofta. Jag funderar pÃ¥ om jag ska börja ropa tillbaka “det är bäst du gÃ¥r din väg, jag orkar inte hÃ¥lla min hund och vi har glömt munkorgen hemma”.

Det är lite kul att somliga tycker att jag är sÃ¥ duktig som gör träningsplaner och tävlingsplaner och kalkyler hit och dit. Jag tycker inte det är sÃ¥ himla duktigt… Det är tvärtom ganska enkelt att sitta i soffan och fundera och planera. Och ibland ocksÃ¥ att skriva ner planerna. Det är sen svÃ¥righeterna kommer. Att genomföra planerna. Jag är specialist pÃ¥ att använda ord som “sen”, “snart”, “imorgon”. Och mina planer spricker ganska ofta.

Man kan alltsÃ¥ undra hur pass flitig jag varit med targetträningen som ska bli en ruta, sen jag skrev om detta sist? Det kan man verkligen undra…

Och sÃ¥ över till nÃ¥nting helt annat: Om jag kommer att fÃ¥ gÃ¥ pÃ¥ Rod Stewart-konsert i sommar Ã¥terstÃ¥r att se, jag är högst osäker pÃ¥ att den som jag riktade min fina fint emot verkligen uppfattat den. Däremot fÃ¥r jag en annan fin födelsedagspresent av mina barn, och den har jag inte hintat ett dugg om, nämligen en plats pÃ¥ aussieklubbens riksläger i sommar! Jag fÃ¥r bara innerligt hoppas att jag om jag nu kommer att fÃ¥ nÃ¥got jobb till dess (och det mÃ¥ste jag!) kommer att kunna ta ledigt tvÃ¥ dagar… Men den dagen den sorgen.

Ja, man kanske skulle skriva nÃ¥gra rader här ocksÃ¥ dÃ¥… Dagarna rasslar iväg fort, för tillfället hÃ¥ller jag pÃ¥ med en rätt rolig systemintegration i en släpande uppgift, och jag har blivit ganska uppslukad. Det var länge sen jag hade den känslan. Rolighetsfaktorn har ökat avsevärt när jag märkte att jag faktiskt kunde utgÃ¥ frÃ¥n en Wordpressinstallation, det gör att jag kan experimentera med grejer som jag kan använda själv sen. Jag fÃ¥r väl erkänna att experimenterandet stundtals gÃ¥r lite (nÃ¥ja, ganska mycket dÃ¥) utanför själva uppgiften, och jag fastnar i detaljer som jag ger mig tusan pÃ¥ ska fungera som jag vill, men som inte alls behövs enligt problembeskrivningen.

Ã… andra sidan kan det t ex resultera i att Sandra förhoppningsvis kommer att fÃ¥ det där fotoalbumet hon tjatat om sÃ¥ länge. Hon tycker att det hon hade förut duger, men det tycker inte jag. Jag har gett mig tusan pÃ¥ att jag ska ha ett system som är integrerat med Wordpress, och dom jag tittat pÃ¥ tidigare har inte dugt Ã¥t mig…;-)

Det är riktigt ordentligt skitkallt igen, och bara för att bättra pÃ¥ kyla blÃ¥ser det duktigt ocksÃ¥. Helst vill jag inte gÃ¥ utanför dörren alls, undrar om det är nÃ¥n som vill hyra en hund ett tag? Det var ju vÃ¥rkänning för bara nÃ¥gra dagar sen, nu är det arktiskt vinter. Och jag har slitit ut mina vantar, högra pekfingret är ett minne blott, det är mitt “hÃ¥lla-emot-i-kopplet-finger”. Jag undrar om jag nÃ¥gonsin slitit ut nÃ¥gra vantar tidigare? Inte sen jag blev vuxen iaf…

För att nånsin komma igång med tävlandet måste jag träna mer och bättre. Genast. För att komma igång att träna mer och bättre bör jag börja sikta på ett bestämt tävlingsdatum. För att kunna sikta på ett bestämt tävlingsdatum gjorde jag en poängkalkyl igen. För lydnadstrean är det just nu ett enda moment som vi inte har alls, och det är rutan. Jag gjorde alltså en kalkyl för de övriga momenten, räknade inte alls särskilt optimistiska poäng, utan vad som verkligen bör klaras. Jag räknade t ex ganska lågt på såna saker som fjärrdirigering och inkallningen, moment som sitter säkert men kan bli ganska slarvigt utförda. Optimistiskt var det väl iofs att räkna med poäng öht i alla moment, men nollor tänker jag inte kalkylera med, då kommer vi väl aldrig till start. Hursom, med dessa poäng skulle det fattas 21 poäng för ett första pris, poäng som alltså ska kammas in på rutan. Och med koeff 4 så krävs det ingen precision precis, det kan väl inte vara så förbaskat omöjligt att nå dit?

SÃ¥ nu har jag gjort en mjukstart med träningen igen. Lite fritt följ, inkallning och sättande under gÃ¥ng ute (som följdes av att jag kastade upp kongen pÃ¥ garagetaket som belöning… fin belöning va?), och sÃ¥ targetträning i köket. Carrey är laddad som en tok efter en lÃ¥ng period som soffhund, och vill mycket pÃ¥ en gÃ¥ng, men skärper sig ganska snabbt. Om jag nu bara kan vara flitig och köra mÃ¥nga smÃ¥ pass med targetträningen, sÃ¥ borde vi kunna fÃ¥ till en acceptabel ruta ganska snart. Det hänger pÃ¥ mig, inte pÃ¥ hunden. NÃ¥got jag borde skriva pÃ¥ 20 post-it-lappar och sätta upp överallt…

Spårtävlande ska det ju också bli så småningom. För det behövs det eländiga framförgåendet, men med bara koeff 2 så kan man ju faktiskt nolla det om spåret och resten av lydnaden går bra. Krypet fattas också än så länge, men det känns just nu mera lättränat än framförgåendet, och med koeff 5 finns det ju mycket poäng att vinna där. Men framför allt krävs en ordentlig spårrutin, så där gäller mängdträning. Och det är bara att erkänna, jag tycker inte att det är hur kul som helst att träna spår den här årstiden, med sällskap kan det väl gå an, men inte ensam. Och jag tror faktiskt det är viktigt att även jag tycker det är roligt. Alltså får spårtävlandet vänta till längre fram på säsongen.

Men lydnad - tja, april eller maj har jag tänkt mig. Nu var det sagt, nu har jag svårt att dra mig ur va?

Ibland - men bara ibland - känner jag att jag bor fel. Idag är en sån dag. Idag hade varit en bra dag att bo lite närmare Trollhättan. Å andra sidan kanske det är Sandra och Agnetha som bor fel? Om dom hade bott här i närheten hade aussieträffen dom ordnat idag varit inom räckhåll även för mig. En grym uppslutning har dom iaf fått på denna helt inofficiella tillställning - runt 35 hundar ryktas det om. Det hade varit sååå roligt att vara med. Jag hoppas det blev lyckat och att vädret var åtminstone skapligt, och nu inväntar jag spänt rapporter och mycket bilder!

Vädret här har nu gått från rejäl vinter till vårkänning. Och ur den synpunkten känner jag att jag bor rätt. Ett par dagars mildväder i kombination med ordentlig blåst har inte bara smält undan den mesta snön, utan också torkat upp vartefter, så cykel- och gångvägarna är i stort sett övrallt torra och fina nu. Och idag har jag äntligen lyckats gå en promenad med någorlunda distans. På Pepsis tid hade det kallats en långpromenad, det gör det väl inte nu precis, men det går åt rätt håll och jag tror rentav att jag börjar känna lite träningslust igen bara för det.