Nästan omärkligt har förändringen smugit sig över mig. Det är konstigt att jag inte märkt det, för det är ändå väldigt påtagligt. Igår som först slog det mig, att det varit helt annorlunda de sista två dagarna. Och idag är förändringen verkligen total.

Jag har inte ont i ryggen längre! Jag kan plötsligt röra mig obehindrat igen, jag kan gå i rask takt och med långa steg,* jag kan böja mig ochjag kan knyt skorna utan att grimasera. Jag kan göra det man gör på toa, och jag kan stå emot Carrey-ryck i kopplet utan att knivar skär i ryggen. Lovely!

Imorgon ska jag minsann ta en ordentlig långpromenad, även om jag kommer att få köldskador på kuppen.

* Sandra kommer att hävda att jag aldrig tar långa steg, men det beror på att mina ben är ungefärsom taxben jämfört med hennes älgdito.

Jag har väldigt lätt till tårar. Och det handlar inte bara om att jag är ganska känslosam, det dessutom ett rent fysiskt fenomen. Tårarna trillar gärna både när jag hostar och nyser, och särskilt när jag gäspar. För att inte tala om när det är kallt ute, eller blåser. I rådande väderlek, kallt OCH blåst, blir effekten dubbel. Och när det nu är så inhelsike kallt som det är, så ljuger jag bara lite när jag säger att jag har istappar på kinderna efter en meddellång hundpromenad.

En annan grej som jag tycker illa om apropÃ¥ hundpromenader är andra hundägare. En del av dom, alltsÃ¥. Som idag t ex. En karl klev ut pÃ¥ cykelvägen frÃ¥n en sidostig bara en liten bit framför oss. Med sig hade han tvÃ¥ golden av jakttyp. Fördomsfullt eller inte, men jag tänkte “jakttyp, dÃ¥ är det en som jobbar med sina hundar och dÃ¥ tänker han som jag när det gäller hundmöten”. Men inte dÃ¥… Carrey som gillar golden överlag bev givetvis lycklig och ivrig och ville fram, jag gjorde som jag brukar: helt om halt för att fÃ¥ hans uppmärksamhet, för att sen kunna fortsätta pÃ¥ ett städat sätt. Det fungerar oftast bra. Men när jag vänder mig igen har karln stannat, och sÃ¥ ropar han “det är ingen fara”. Va!? Vad det han om det? Han vet väl inte hur min hund fungerar? Jag trodde väl inte heller att det var nÃ¥n fara men det är ju inte det det handlar om. Tydligen tänkte han inte som jag när det gällde hundmöten dvs hunden kan inte fÃ¥ kasta sig fram till andra hundar bara för att den vill. Men det mÃ¥ste väl ha varit ganska tydligt med mitt agerande att jag inte ville ha ett hundmöte där och dÃ¥, och oavsett vad han trodde om anledningen till detta kan man väl respektera det?

Det finns gott om hundägare som inte verkar tänka längre än näsan räcker. SÃ¥nt här händer ganska ofta. Jag funderar pÃ¥ om jag ska börja ropa tillbaka “det är bäst du gÃ¥r din väg, jag orkar inte hÃ¥lla min hund och vi har glömt munkorgen hemma”.