Jag har väldigt lätt till tårar. Och det handlar inte bara om att jag är ganska känslosam, det dessutom ett rent fysiskt fenomen. Tårarna trillar gärna både när jag hostar och nyser, och särskilt när jag gäspar. För att inte tala om när det är kallt ute, eller blåser. I rådande väderlek, kallt OCH blåst, blir effekten dubbel. Och när det nu är så inhelsike kallt som det är, så ljuger jag bara lite när jag säger att jag har istappar på kinderna efter en meddellång hundpromenad.
En annan grej som jag tycker illa om apropÃ¥ hundpromenader är andra hundägare. En del av dom, alltsÃ¥. Som idag t ex. En karl klev ut pÃ¥ cykelvägen frÃ¥n en sidostig bara en liten bit framför oss. Med sig hade han tvÃ¥ golden av jakttyp. Fördomsfullt eller inte, men jag tänkte “jakttyp, dÃ¥ är det en som jobbar med sina hundar och dÃ¥ tänker han som jag när det gäller hundmöten”. Men inte dÃ¥… Carrey som gillar golden överlag bev givetvis lycklig och ivrig och ville fram, jag gjorde som jag brukar: helt om halt för att fÃ¥ hans uppmärksamhet, för att sen kunna fortsätta pÃ¥ ett städat sätt. Det fungerar oftast bra. Men när jag vänder mig igen har karln stannat, och sÃ¥ ropar han “det är ingen fara”. Va!? Vad det han om det? Han vet väl inte hur min hund fungerar? Jag trodde väl inte heller att det var nÃ¥n fara men det är ju inte det det handlar om. Tydligen tänkte han inte som jag när det gällde hundmöten dvs hunden kan inte fÃ¥ kasta sig fram till andra hundar bara för att den vill. Men det mÃ¥ste väl ha varit ganska tydligt med mitt agerande att jag inte ville ha ett hundmöte där och dÃ¥, och oavsett vad han trodde om anledningen till detta kan man väl respektera det?
Det finns gott om hundägare som inte verkar tänka längre än näsan räcker. SÃ¥nt här händer ganska ofta. Jag funderar pÃ¥ om jag ska börja ropa tillbaka “det är bäst du gÃ¥r din väg, jag orkar inte hÃ¥lla min hund och vi har glömt munkorgen hemma”.
Sagt av C — 23 februari 2007 @ 8:30
När jag bodde i tätort ogillade jag ocksÃ¥ hundmöten, din lösning tycker jag är bra. En träningskompis till mig som bor “i byn” blev nyligen uppringd av en granne, samtalet gick i korthet ut pÃ¥ att grannen ville att kompisen skulle anpassa sin promenader efter hennes sÃ¥ att de inte möttes i skogen eftersom tanten inte har pli pÃ¥ sin hund…
Sagt av E — 23 februari 2007 @ 9:16
*fnissar jättemycket*
TACK för den tjusiga sidan! Måste kolla på jobbet också.
Sagt av Sandra — 23 februari 2007 @ 12:48
Det är skillnad pÃ¥ “folk som har hund” och “hundfolk” helt enkelt…
Idioter som lÃ¥ter sina mer eller mindre välvilliga hundar springa fram finns det gott om, men det senaste jag stör mig pÃ¥ är folk med sina smÃ¥hundar som antingen tar upp dem i famnen eller springandes drar iväg med dem i kopplet när jag kommer med mina… HallÃ¥ eller? De äter inte smÃ¥hundar… T o m Dizzy har ju lärt sig att hÃ¥lla käften och vara lugn vid hundmöten sÃ¥ jag ser inte ens hur vi kan se skrämmande ut där vi kommer…
Sagt av Ã…sa — 24 februari 2007 @ 9:45
Här hemma finns det sällan hundmöten att orda om. Fast jag vet hur olika det är pÃ¥ folk och folk. Mer tydligt än vad du gjorde kan man ju inte göra. SÃ¥ uppenbarligen hade han nollkoll, trots sina “jaktgolden”
Ha en härig helg!