Projekt fönsterbyten pågår i vår brf. Idag var turen kommen till oss. Eftersom det innebar att jag var tvungen att vara uppstigen och påklädd klockan sju, och eftersom det kändes som om jag inte riktigt hade någonstans att ta vägen i mitt eget hem medan arbetet pågick, rymde jag hemifrån. Jag packade ner spårgrejerna och gav mig av. Kå, som varit här ett par dagar (han har varit sjuk och haft hög feber och behövde mammas omsorger) skulle skjutsas hem, men han fick först åka med och visa mig en bra skog inom rimligt avstånd. Man ska väl ha nån nytta av att ha en skogsutbildad son med god lokalkännedom! Och en bra skog fick jag, riktigt bra. Jag kan lägga spår där med ganska varierande svårighetsgrad, det är framkomligt med bil långt in, och det ska visst dessutom finnas ett vindskydd med grillplats längre in! Och det är inte ens något känt strövområde nära stan, som Värsnäs där man får ta kölapp för att spåra…

Jag la iaf ett “lagom” svårt spår, med tre vinklar och fem apporter, bara vanliga spårapporter. Det får vara slut med leksaker och godis och trams i spåret nu, det finns ingen anledning. Jag ger förstås extragod belöning när han hittar apporter, men det räcker med det. Och kattmat eller annat smaskens (människomat!) på slutet för att öka suget och viljan att verkligen ta sig dit. Vi behöver inte träna särskilt med apporterna, Carrey hittar dom och plockar upp utan problem. Vi behöver nog inte ens träna spårteknik, han vet nu vad han ska göra och han gör det. Motivationen finns också. Det som behövs är mängdträning för att han ska få rutin och självförtroende att lösa svårigheter. Och mer rutin för mig, så att jag ska bli bättre på att läsa min hund. Det här är vad jag tror just nu iaf.

När jag lagt spåret åkte jag hem med Kå, och stannade där en stund så att spåret nog legat en och en halv timme eller lite mer när jag kom tillbaka. Carrey spårade hela vägen från bilen, men jag visade honom ändå min övertydliga påsläppspunkt. Det gick väl sådär… Ömsom riktigt riktigt bra, ömsom en hel del vimsande, särskilt i vinklarna. Men alla apporterna hittades, och han fick sluta att vimsa och komma rätt igen på egen hand, utan att jag gjorde annat än stod still och väntade. Men tanke på att det är pinsamt länge sen vi spårade sist, är jag nöjd.

Tillbaka vid bilen hade klockan inte ens hunnit bli tio, så det var för tidigt att åka hem. Jag bestämde mig för lite uppletande också. Jag stoppade in Carrey i bilen, för jag ville inte ge honom hälp av synintryck den här gången. Han är såpass duktig på uppletande så det är på tiden att jag börjar ställa lite krav på hur det ska utföras nu. Jag vallade ganska noggrant av en ruta på…. hrm… jag och avståndsbedömning! Den var stor. Rätt stor iaf. Och djupare än bred.

Med tanke på att inte bara jag utan också Carrey tappat en del kondition under min ont-i-ryggen-period, och med tanke på att hans spårkondition troligen är ganska nära botten nu, var det väl inte så smart att lägga ut hela sju föremål i rutan. Det spelar ingen roll hur bra han är på uppletande, att tro att han skulle fixa det direkt efter ett ganska långt spår med dom förutsättningarna var inte snällt. Han försökte verkligen, hittade två föremål snabbt, fick kämpa och skickas om ett par gånger för det tredje, hittade sedan en kaffesked som han dock vägrade att bära in och sen syntes det att det tog slut i knoppen och vi fick hjälpas åt att hitta resten av grejerna. Möjligen (men jag tror inte det) kan det ha sänkt motivationen att vi inte lekte med grejerna han kom in med som vi brukar. Jag hade nämligen bestämt att vi ska börja träna avlämnandet, så det blir istället godisbelöning, men inte förrän han sitter i position och håller fast föremålet. Det är väl antagligen inte fullt lika kul, men jag tror ändå det var helt och hållet trötthet.

Och nu har jag en MYCKET trött hund, som sover djupt i hallen. Jag hade egentligen planerat att åka till klubben och ta ett rejält lydnadspass också, när fönstergubbarna återkommer efter lunch, men vi får nog hoppa över det. Det är nog smartare att öka träningsmängden lite succesivt, och inte chocka både Carrey och mig själv med att från ingenting ta allting på en gång.

Dessutom har fönstergubbarna blivit klara redan före lunch, så jag får väl ta itu med att dammsuga efter dom då… (haha, precis som om det inte hade behövts ändå!) Och sen ska jag nog baka nåt, det är faktiskt födelsedag här idag också.