Upplivad efter min träningsrivstart och fyndet av en fina spårskogen i onsdags, la jag ut ett bete till hussen: Du kan väl följa med ut i skogen i helgen om du får köra motorcykel? Han nappade utan vidare. Så blev jag ju sjuk och tänkte att det var tveksamt om det skulle bli av, vi får se. Fredag kväll kände jag mig bättre och tänkte jomen, det ska nog gå. Men så aviserades det storm och oväder till helgen så jag tänkte att inte om jag både mår halvrisigt och det är skitväder. Lördag förmiddag kom det ett mail från en i träningsgänget som tänkte spåra söndag förmiddag och efterlyste sällskap, men jag var fortfarande velig och om det nu skulle bli av så hade jag ju redan avtalat med hussen så jag svarade inte på det.
Söndag morgon. Vädret var inte så farligt illa. Inte jag heller. Men det kändes motigt, och jag kunde fortfarande skylla på att jag inte var helt frisk, så jag tänkte faktiskt stanna hemma. Men hussen manade på mig, så jag tog mig samman och packade spårgrejerna och drog på mig hundkläderna. Carrey studsade lycklig omkring och var i vägen, och hussen drog på sig mc-kläder. Då började det regna.
Hussen deppade ihop och ville verkligen inte ge sig ut, men nu var jag på G och tänkte inte backa för lite regn. Hussen följde motvilligt med i bilen istället. På väg till skogen, en resa på 18 minuter, slutade det regna och solen bröt igenom. Vi var hemma igen två immar senare och ca en kvart efter det, från ingenstans, kom en snöstorm! Nästan tio grader varmt och snön vräker sig fram sidledes i sjok. Det såg ut som hagel på håll, men det var faktiskt snö. Blåsten ökade på nolltid från nästan ingen alls till att de stackare som var ute knappt kunde gå upprätt. Man kan säga att vi prickade rätt tidpunkt att vara ute!
Spåret var nog det längsta Carrey fått hittills. Och svåraste. Fler vinklar, längre mellan apporterna, tvärsöver en lerig skogsväg och på slutet ganska snårigt. Det gick ok, men jag funderar en del över hur vi ska gå vidare. Det känns som om det är långt kvar tills vi kan ta spår som jag inte vet vart dom går. När Carrey kommer fel stoppar jag och väntar ut honom tills han hittat rätt igen, och det funkar så långt. Men jag fick en känsla av nu, att det är när jag stoppar som han inser att han är fel, och börjar leta efter spåret igen (och det är inte så att jag stoppar honom i onödan, bara för att han går på fel sida om en buske eller så). Jag vet inte hur långt han skulle fortsätta om han fick sköta sig helt själv, innan han skulle fatta att han tappat spåret. Men tänk om han liksom blir beroende av att det är jag som talar om när det är fel? Jag kanske skulle låta honom dra iväg åt galet håll, även om det isf innebär att han inte hittar tillbaka? Han kanske skulle koppla ihop att det gäller att hålla fast i spåret om man ska hitta fler pinnar och få godis och framför allt hitta det smaskiga slutet? Att han faktiskt inte får nån hjälp, måste klara sig själv. Nån som har nån åsikt?
(Rubriken är ett försök till fonetiskt dalmÃ¥l, och betyder “Ska vi, eller ska vi inte?”)
