Mera listor! (Undrar om vi ska utnämna 22/3 till Listans dag?)

Först en årtalslista, jag vet inte riktigt reglerna, får man börja på vilket årtionde man vill? Jag gör det iaf:

1972 - familjen flyttar från Västerås till Öland vid årsskiftet, ett drygt halvår innan Ölandsbron är klar. Jag bor kvar hos farmor läsåret ut, börjar nian i Borgholm på hösten. Det mesta är väldigt annorlunda, på gott och ont. Det viktigaste i livet är killar.

1977 - jag jobbar som djurskötare på en stor gård. I augusti åker jag på min första riktiga utlandsresa, träffar han som ska bli mina barns far. Börjar en påbyggnadskurs i animalieproduktion på hösten.

1982 - bor jag i Falun. Jag har gift mig, mist min mamma och fått Sandra som är ett år. Jobbar som avbytare.

1987 - har även Kristoffer anlänt och är numera tre år. Jobbar fortfarande som avbytare.

1992 - har vi bott i Småland sedan några år. Jag jobbar som ladugårdsförman och sliter ganska ont. Jag har skilt mig och träffat S. Inbillar mig att livet är bra, för det är annorlunda mot det som var tidigare och inte var bra.

1997 - livet är ganska kaotiskt, inte bra. Jag kämpar på, håller näsan ovanför vattenytan och visar upp en glad fasad. Ändå skulle följande år bli än värre.

2002 - raden av uppbrott har inletts. Jag har sagt upp mig och flyttat in till stan. Det var bra. Men istället för uppbrott har jag gift mig med S, frågar någon varför har jag verkligen inget bra svar. Det går äntligen bra för Kå, det gör att livet känns bra mycket bättre. Men det inte bra. Alls. Jag har börjat plugga. DET är bra!

2007 - så mycket som har förändrats de sista åren! Förhållandet med S är bara ett suddigt minne, jag lever ihop med Anders i en harmoni som jag inte känt i tidigare förhållanden. Kanske är det för att det är han som är “den rätte”, eller för att jag själv förändrats, det vet jag inte. Mitt förhållande till Kristoffer är numera också väldigt bra, vi har tagit igen åren vi förlorade. Jag har en alldeles underbar hund, Carrey har verkligen tagit en plats i mitt hjärta. Det enda jag ytterligare önskar av livet just nu är faktiskt ett jobb…

———————-

Hjälp, vad det här blev privat nu då! Jag blev alldeles slut… Den där kökslistan får vänta lite.

Skit också. Nu har jag ägnat HELA förmiddagen och lite till att försöka lösa en layoutgrej. Jag vill ha en layout som:
- stretchar ut över hela sidan, oavsett skärmupplösning
- den ska ha en bredare och två smalare kolumner, med fasta mått (inte procent!) för de två smalare så den breda får det som blir över
- jag vill inte lösa det med hjälp av javascript, det känns som fusk
- tables = big no-no

Ärligt talat så vet jag inte om det går att göra med enbart css, utan varken javascript eller procentangivelser. Ändå försöker jag och försöker, letar information och försöker igen, med en dåres envishet. Det här är ett problem jag ständigt har, att jag ger mig fanken på att lösa en sak på mitt sätt, även om jag vet att det finns flera andra sätt att nå samma eller åtminstone liknande resultat.

Är det nån som sitter inne med “min” lösning, så ge mig den snabbt. Jag ska bra gå ut med hunden en kortis.

(Nu fick jag lov att göra en ny kategori, det här hör knappast hemma under programmering. Nån dag ska jag göra om hela kategorilistan, den känns så… fel.)

Edit: Jamen jag är ju bara så jädra bra… Den här gången behöva jag inte sova på saken, lite iskalla stormvindar genom hjärnan funkar också.

Jag ska försöka göra min plikt och ta mig an en utmaning från Mimo som blivit liggande. Den har noggranna regler beskrivna minsann.

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

(Tja, det var väl ungefär som alla andra utmaningar och listor som far runt i bloggvärlden. Med den skillnaden att det var ovanligt många att skicka vidare till, det som är det svåraste av allt…)

Ok.

1. När jag äter matjessill med tillbehör har jag socker i gräddfilen.

2. Jag gillar inte tuggummi, för det kliar i öronen när jag tuggar.

3. På en skala från 1-10 ligger mitt lokalsinne på -5. Ungefär. Hurra för GPS-tekniken!

4. Jag är en hejare på huvudräkning.

5. Jag är fullständigt orädd för fet mat, grädde och smör. Brer tjockt med bregott på mackan (då behöver man inget pålägg), och kan utan vidare dricka en slurp grädde direkt ur packningen (fast bara när ingen ser). Skulle aldrig skära bort fettranden på julskinkan.

6. Jag är som en 10-åring när det gäller att gå och lägga mig på kvällarna. Vill inte, fast jag är trött.

Och så var det sex nya då: Sandra, Bettan, Nickenyfiken, Agnetha, Tytti…. och Lisa (som är en ny “bekantskap”, trots att jag vetat om henne rätt länge).

Nu ska jag fundera vidare över vad jag ska göra med min blogg medan jag rastar dammsugaren. Ute stormar det, är iskallt och mörkt. För andra dagen i rad. Det blir inga utomhusaktiviteter utöver det nödvändiga i dag heller. Bättre väder är utlovat till helgen, jag avvaktar.

Jag ville bara annonsera att smuligt.com har fått en ny gemensam förstasida. (Ja Sandra, den SKA ha den färgen! Ett tag iaf.)  Efter en hel del knåpande har jag fått ihop en egen rss-plugin, ingen av alla de jag hittade gjorde exakt det jag ville. Lite halvmallig är jag allt. För er som inte brukar använda startsidan (troligen nästan alla utom C), så kan den faktiskt vara användbar för den som brukar läsa åtminstone två av bloggarna här. Testa!

Därmed kan jag nu ge mig själv tillåtelse att sätta igång med min egen blogg. Eftersom jag ägnat många nattliga timmar åt detta på sistone känner jag mig rätt så nördig, så kanske min blogg ska få ett nördstuk den här gången…

Tack för alla krya-på-dig-tillrop. Idag nyser och snorar jag inte hela tiden, bara periodvis. Men då är det desto intensivare. I morse nös jag så tt jag slog pannan i toadörren. Det blev en bula. I pannan, inte i dörren.

Influensa light, part II.

Den slog till idag. Så sent som igår trodde jag att jag tillfrisknat, men icke då. Idag gör halsen ont igen. Och så är det snorigt. Väldigt snorigt.  Jag gjorde slut på tre paket näsdukar på en dryg timme (nej, jag överdriver inte!), bara för att beskriva hur snorigt det är. För det antar jag att ni är intresserade av. Trots att det är ett ihärdigt flöde, så spränger det i bihålorna också.

Men annars mår jag bara bra.

(Jag är övertygad om att det är om inte enbart, så åtminstone en del hjärnsubstans som rinner ut, för man blir liksom dum också.)

Prosit.

… att träna sånt som fjärrdirigering, rutan och kryp, lär vi in momentet “städa”. Det går rätt så fort framåt. Åminstone ankan kan nu hämtas och släppas i korgen. När Carrey lärt sig att samma grej gäller för alla leksaker kan vi utvidga momentet till att lägga tidningar i tidningskorgen och tvätt i smutskorgen. Diskmaskinen har han nämligen redan lärt sig att sköta. (Om jag bara hade haft den minsta aning om var kamerasladden befinner sig skulle ni fått se bildbevis på det.)

Det är så himla mycket roligare att träna på sånt som inte behöver bli så perfekt, och där det faktiskt inte gör nåt ens om det blir helt fel, där huvudsaken är just att man har roligt.

Upplivad efter min träningsrivstart och fyndet av en fina spårskogen i onsdags, la jag ut ett bete till hussen: Du kan väl följa med ut i skogen i helgen om du får köra motorcykel? Han nappade utan vidare. Så blev jag ju sjuk och tänkte att det var tveksamt om det skulle bli av, vi får se. Fredag kväll kände jag mig bättre och tänkte jomen, det ska nog gå. Men så aviserades det storm och oväder till helgen så jag tänkte att inte om jag både mår halvrisigt och det är skitväder. Lördag förmiddag kom det ett mail från en i träningsgänget som tänkte spåra söndag förmiddag och efterlyste sällskap, men jag var fortfarande velig och om det nu skulle bli av så hade jag ju redan avtalat med hussen så jag svarade inte på det.

Söndag morgon. Vädret var inte så farligt illa. Inte jag heller. Men det kändes motigt, och jag kunde fortfarande skylla på att jag inte var helt frisk, så jag tänkte faktiskt stanna hemma. Men hussen manade på mig, så jag tog mig samman och packade spårgrejerna och drog på mig hundkläderna. Carrey studsade lycklig omkring och var i vägen, och hussen drog på sig mc-kläder. Då började det regna.

Hussen deppade ihop och ville verkligen inte ge sig ut, men nu var jag på G och tänkte inte backa för lite regn. Hussen följde motvilligt med i bilen istället. På väg till skogen, en resa på 18 minuter, slutade det regna och solen bröt igenom. Vi var hemma igen två immar senare och ca en kvart efter det, från ingenstans, kom en snöstorm! Nästan tio grader varmt och snön vräker sig fram sidledes i sjok. Det såg ut som hagel på håll, men det var faktiskt snö. Blåsten ökade på nolltid från nästan ingen alls till att de stackare som var ute knappt kunde gå upprätt. Man kan säga att vi prickade rätt tidpunkt att vara ute!

Spåret var nog det längsta Carrey fått hittills. Och svåraste. Fler vinklar, längre mellan apporterna, tvärsöver en lerig skogsväg och på slutet ganska snårigt. Det gick ok, men jag funderar en del över hur vi ska gå vidare. Det känns som om det är långt kvar tills vi kan ta spår som jag inte vet vart dom går. När Carrey kommer fel stoppar jag och väntar ut honom tills han hittat rätt igen, och det funkar så långt. Men jag fick en känsla av nu, att det är när jag stoppar som han inser att han är fel, och börjar leta efter spåret igen (och det är inte så att jag stoppar honom i onödan, bara för att han går på fel sida om en buske eller så). Jag vet inte hur långt han skulle fortsätta om han fick sköta sig helt själv, innan han skulle fatta att han tappat spåret. Men tänk om han liksom blir beroende av att det är jag som talar om när det är fel? Jag kanske skulle låta honom dra iväg åt galet håll, även om det isf innebär att han inte hittar tillbaka? Han kanske skulle koppla ihop att det gäller att hålla fast i spåret om man ska hitta fler pinnar och få godis och framför allt hitta det smaskiga slutet? Att han faktiskt inte får nån hjälp, måste klara sig själv. Nån som har nån åsikt?

(Rubriken är ett försök till fonetiskt dalmål, och betyder “Ska vi, eller ska vi inte?”)

I en funktion skriver jag en alldeles vanlig ganska enkel sql-fråga. En inner-join-fråga där “WHERE category-id = 3″ är den springande punkten. Det fungerar utmärkt, jag får ut förväntat resultat. Men att hårdkoda trean är givetvis ingen bra lösning, den vill jag ha in som en variabel. Så jag använder mig istället av variabeln $cat_id som tilldelats värdet 3. Då möts jag av det käcka meddelandet att jag har fel i min sql-syntax. Om jag byter namn på variabeln till $id får jag inget felmeddelande, men heller inget resultat.

Man kan få myror i huvudet för mindre. Iaf hade jag mycket myror i huvudet inatt pga detta. Nu i mera utsövt tillstånd kan jag tänka mig ett par möjliga orsaker. Eftersom min kod passerar en massa annan kod innan den når databasen händer förmodligen någonting med mina variabler på vägen. Allting har alltid en förklaring, nu hoppas jag bara att jag hittar förklaringen på just detta.

Senare idag ska vi ut och spåra. Faktiskt.

(Edit 11:21) Ha! Självklart. Det hjälpte att sova på saken. Raskt över på nästa problem…

Sviterna efter gårdagens skogsluft-och-träningschock blev två. Den ena var en fästing. Det var nästan märkligt, jag kastade en snabb blick på Östrans framsida när jag kom ut i köket i morse, där var en artikel om fästingar, och jag tänkte att det är nog hög tid att skaffa fästingmedel och skrev genast upp det på komihåg-tavlan. Så satte jag mig med kaffekoppen på balkongen tomt stirrande framför mig. En aktiv tanke och en aktiv handling redan före kaffet tar på krafterna… Carrey kom och la huvudet i mitt knä, och där, i vänstra ögonbrynet, satt årets första fästing.

Den andra sviten (vad konstigt det ser ut att skriva “svit” i singular, det bli liksom inte samma betydelse då?) är att jag inte bara blev extremtrött, jag har fått ont i halsen också, huvudet bultar så fort jag rör mig och näsan kliar. Fast det kanske vi inte ska skylla på skogen, det är nog troligare så att Kå smittat mig. Det är tacken det, för att jag tog hand om honom när han var febrig!

Jag ska nog ta det lungt idag. Himla lungt.

Och till alla nyfikna: Det var världens bästa A som fyllde år igår. Himla gammal blev han.

Projekt fönsterbyten pågår i vår brf. Idag var turen kommen till oss. Eftersom det innebar att jag var tvungen att vara uppstigen och påklädd klockan sju, och eftersom det kändes som om jag inte riktigt hade någonstans att ta vägen i mitt eget hem medan arbetet pågick, rymde jag hemifrån. Jag packade ner spårgrejerna och gav mig av. Kå, som varit här ett par dagar (han har varit sjuk och haft hög feber och behövde mammas omsorger) skulle skjutsas hem, men han fick först åka med och visa mig en bra skog inom rimligt avstånd. Man ska väl ha nån nytta av att ha en skogsutbildad son med god lokalkännedom! Och en bra skog fick jag, riktigt bra. Jag kan lägga spår där med ganska varierande svårighetsgrad, det är framkomligt med bil långt in, och det ska visst dessutom finnas ett vindskydd med grillplats längre in! Och det är inte ens något känt strövområde nära stan, som Värsnäs där man får ta kölapp för att spåra…

Jag la iaf ett “lagom” svårt spår, med tre vinklar och fem apporter, bara vanliga spårapporter. Det får vara slut med leksaker och godis och trams i spåret nu, det finns ingen anledning. Jag ger förstås extragod belöning när han hittar apporter, men det räcker med det. Och kattmat eller annat smaskens (människomat!) på slutet för att öka suget och viljan att verkligen ta sig dit. Vi behöver inte träna särskilt med apporterna, Carrey hittar dom och plockar upp utan problem. Vi behöver nog inte ens träna spårteknik, han vet nu vad han ska göra och han gör det. Motivationen finns också. Det som behövs är mängdträning för att han ska få rutin och självförtroende att lösa svårigheter. Och mer rutin för mig, så att jag ska bli bättre på att läsa min hund. Det här är vad jag tror just nu iaf.

När jag lagt spåret åkte jag hem med Kå, och stannade där en stund så att spåret nog legat en och en halv timme eller lite mer när jag kom tillbaka. Carrey spårade hela vägen från bilen, men jag visade honom ändå min övertydliga påsläppspunkt. Det gick väl sådär… Ömsom riktigt riktigt bra, ömsom en hel del vimsande, särskilt i vinklarna. Men alla apporterna hittades, och han fick sluta att vimsa och komma rätt igen på egen hand, utan att jag gjorde annat än stod still och väntade. Men tanke på att det är pinsamt länge sen vi spårade sist, är jag nöjd.

Tillbaka vid bilen hade klockan inte ens hunnit bli tio, så det var för tidigt att åka hem. Jag bestämde mig för lite uppletande också. Jag stoppade in Carrey i bilen, för jag ville inte ge honom hälp av synintryck den här gången. Han är såpass duktig på uppletande så det är på tiden att jag börjar ställa lite krav på hur det ska utföras nu. Jag vallade ganska noggrant av en ruta på…. hrm… jag och avståndsbedömning! Den var stor. Rätt stor iaf. Och djupare än bred.

Med tanke på att inte bara jag utan också Carrey tappat en del kondition under min ont-i-ryggen-period, och med tanke på att hans spårkondition troligen är ganska nära botten nu, var det väl inte så smart att lägga ut hela sju föremål i rutan. Det spelar ingen roll hur bra han är på uppletande, att tro att han skulle fixa det direkt efter ett ganska långt spår med dom förutsättningarna var inte snällt. Han försökte verkligen, hittade två föremål snabbt, fick kämpa och skickas om ett par gånger för det tredje, hittade sedan en kaffesked som han dock vägrade att bära in och sen syntes det att det tog slut i knoppen och vi fick hjälpas åt att hitta resten av grejerna. Möjligen (men jag tror inte det) kan det ha sänkt motivationen att vi inte lekte med grejerna han kom in med som vi brukar. Jag hade nämligen bestämt att vi ska börja träna avlämnandet, så det blir istället godisbelöning, men inte förrän han sitter i position och håller fast föremålet. Det är väl antagligen inte fullt lika kul, men jag tror ändå det var helt och hållet trötthet.

Och nu har jag en MYCKET trött hund, som sover djupt i hallen. Jag hade egentligen planerat att åka till klubben och ta ett rejält lydnadspass också, när fönstergubbarna återkommer efter lunch, men vi får nog hoppa över det. Det är nog smartare att öka träningsmängden lite succesivt, och inte chocka både Carrey och mig själv med att från ingenting ta allting på en gång.

Dessutom har fönstergubbarna blivit klara redan före lunch, så jag får väl ta itu med att dammsuga efter dom då… (haha, precis som om det inte hade behövts ändå!) Och sen ska jag nog baka nåt, det är faktiskt födelsedag här idag också.