Jag webbar intensivt den här pÃ¥skhelgen. Väldigt intensivt. Precis som vanligt med ett nytt projekt, sÃ¥ gÃ¥r jag in i det sÃ¥ fullständigt att jag glömmer bort allt annat. Men idag tyckte A att det var dags för ett break, och bestämde att bÃ¥de jag och Carrey behövde komma ut i skogen. Det hade han visserligen rätt i, men jag var ändÃ¥ ganska motvillig till att börja med. SvÃ¥rt att släppa tankarna pÃ¥ databasstrukturer och sÃ¥nt… Men vi kom iväg, och tur var väl det!
Vi la varsitt spÃ¥r, ganska raka och runt 300 meter vardera. Tätt med apporter och nästan överdrivet snitslade, det skulle inte finnas minsta tvekan om var spÃ¥ren gick var min tanke. Medan spÃ¥ren lÃ¥g till sig lite tränade jag lite ruta. Jag hade tagit med bÃ¥de targetmatta och koner, men började med enbart targeten. Jag har testat med den utomhus en gÃ¥ng tidigare, och det verkar som om Carrey av nÃ¥gon anledning är mer motiverad att välja just att springa till den när vi är ute än inne i köket, han klarar längre avstÃ¥nd och tvekar mindre. (Öht gÃ¥r det ofta bättre utomhus med honom, just dom där raderna “i läroboken” om att man ska börja inne utan störning tror jag inte han har läst). Det gick jättebra nu ocksÃ¥. Jag belönade med leksak istället för godis för första gÃ¥ngen, kanske även det gjorde att jag kunde fÃ¥ ut avstÃ¥ndet, kongen kan jag slänga över huvudet pÃ¥ honom, godis mÃ¥ste han komma och hämta. (Här är förresten min usla kastteknik kanske en fördel, han kan aldrig vara säker pÃ¥ var kongen hamnar, sÃ¥ det är lika bra att stÃ¥ still och vänta…).
Efter lite fika tog vi mitt spår. Det gick faktiskt riktigt skapligt. Under en sträcka på kanske 30-40 meter var Carrey ordentligt ur spår och missade därmed en pinne, men jag tänkte att jag ska bete mig som om jag inte visste var spåret gick och se vad som hände, så jag följde snällt med så länge han såg ut som om han spårade. När Carrey till slut insåg att han inte hade något spår i näsan och lyfte på huvudet, vinklade han av och kaske av en ren händelse kom han rätt nästan på en gång igen. Sedan var han ordentligt koncenterad, slog visserligen en hel del, men med tanke på att spåret inte legat mer än kanske en dryg halvtimme, och det var riktigt spraktorrt på marken där var det kanske naturligt. Han höll iaf spåret och tog alla återstående pinnar, och jag var helnöjd.
Tillbaka vid bilen tränade vi mer ruta. Carrey har ju enligt uppgift kunnat det här momentet tidigare, men verkade ha tappat det mesta av det, han visade bara att han möjligen hade en svag aning om vad det gällde är jag tog över honom. Pga av det, och pga momentet ändrats lite, har jag tränat det frÃ¥n allra första grunden. Nu tog jag fram konerna för första gÃ¥ngen och la targetmattan i mitten. Och tamejtusan, det verkar som om kombinationen av min kanske inte allför flitiga, men ändÃ¥ nÃ¥gorlunda ihärdiga springa-till-musmatta-träning, och Ã¥synen av konerna gjorde att nÃ¥got klickade till därinne i det rödvita huvuet. Efter tvÃ¥ skall (frustration över att jag bara stÃ¥r där med kongen och inte gör nÃ¥got) och nÃ¥gra sekunders funderande satte han iväg till rutan. Den gamla inlärningen satt tydligen i muskelminnet, för han rundade den vänstra konen som om rutan legat pÃ¥ diagonalen, hamnade i rutan och vände sig om. Klockrent! Vi upprepade nÃ¥gra gÃ¥nger och det gick bättre och bättre, jag kunde kommendera bÃ¥de “stanna” och “ligg” och alltihop bara funkar! Han envisas med att runda konen, men det verkar som om han tar den vänstra konen frÃ¥n vänster (utifrÃ¥n alltsÃ¥) varje gÃ¥ng, och dÃ¥ tänker jag inte försöka göra nÃ¥got Ã¥t det. SÃ¥ länge han inte tar den högra hamnar han perfekt ändÃ¥. Targetmattan kan jag antagligen ta bort, jag tror han glömde bort den när han kom pÃ¥ vad konerna är till för.
I min senaste tävlingskalkyl räknade jag ut att det skulle räcka med en femma pÃ¥ rutan för ett förstapris, sÃ¥…. Tja, nu har vi ju en teoretisk chans! Det kräver dock att vi inte nollar ett enda moment, sÃ¥ teoretiskt är det i allra högsta grad. Men det kändes som en verklig milstolpe att nÃ¥ den där teoretiska gränsen.
Lite mera kaffe, sÃ¥ tog vi hussespÃ¥ret. Och det gick alldeles strÃ¥lande! Carrey var mycket koncentrerad och motiverad att hÃ¥lla spÃ¥ret och ta sig fram. Särskilt positivt var det att han faktiskt direkt var medveten om när han tappat spÃ¥ret, och visade det. Tvärnit och sÃ¥ en liten lov, tills spÃ¥ret fanns i näsan igen och sÃ¥ vidare med full fart. Vid ett tillfälle vid en sÃ¥n här lov blev linan insnodd i en buske, sÃ¥ jag fick lov att ta loss linan frÃ¥n selen och dra den genom busken, och dÃ¥ var det knappt jag klarade av att hÃ¥lla Carrey, dÃ¥ hade han ju hittat spÃ¥ret igen och hade brÃ¥ttom att komma vidare… Det här spÃ¥ret hade legat bra mycket längre, och var i ganska blöt (bitvis väldigt blöt!) terräng, och förutom de smÃ¥ tappterna där han alltsÃ¥ helt pÃ¥ egen hand hittade rätt igen precis pÃ¥ en gÃ¥ng, gick han helt perfekt och plockade varenda pinne! Jag är sååå nöjd även med spÃ¥ren idag. Det kanske inte var nÃ¥gon milstolpe lika mycket som att det var ett kvitto pÃ¥ att jag ökat svÃ¥righetsgrad för fort tidigare och gjort rätt i att backa tillbaka. Och jag tror att Carreys största svÃ¥righeter ligger i vinklarna, varken knepig terräng och olika sorters underlag verkar han lösa. UthÃ¥lligheten för längre spÃ¥r är nog inte heller nÃ¥got problem. Det är vinklarna. SÃ¥ det fÃ¥r jag fundera vidare pÃ¥ hur jag ska träna.
Vilken tur att Anders fick ut mig i skogen, en sån himla bra dag det blev! Nu kan jag dessutom ägna mig åt webberiet utan dålig samvete.
