lenas egna

Jag webbar intensivt den här påskhelgen. Väldigt intensivt. Precis som vanligt med ett nytt projekt, så går jag in i det så fullständigt att jag glömmer bort allt annat. Men idag tyckte A att det var dags för ett break, och bestämde att både jag och Carrey behövde komma ut i skogen. Det hade han visserligen  rätt i, men jag var ändå ganska motvillig till att börja med. Svårt att släppa tankarna på databasstrukturer och sånt… Men vi kom iväg, och tur var väl det!

Vi la varsitt spår, ganska raka och runt 300 meter vardera. Tätt med apporter och nästan  överdrivet snitslade,  det skulle inte finnas minsta tvekan om var spåren gick var min tanke. Medan spåren låg till sig lite tränade jag lite ruta. Jag hade tagit med både targetmatta och koner, men började med enbart targeten. Jag har testat med den utomhus en gång tidigare, och det verkar som om Carrey av någon anledning är mer motiverad att välja just att springa till den när vi är ute än inne i köket, han klarar längre avstånd och tvekar mindre. (Öht går det ofta bättre utomhus med honom, just dom där raderna “i läroboken” om att man ska börja inne utan störning tror jag inte han har läst). Det gick jättebra nu också. Jag belönade med leksak istället för godis för första gången, kanske även det gjorde att jag kunde få ut avståndet, kongen kan jag slänga över huvudet på honom, godis måste han komma och hämta. (Här är förresten min usla kastteknik kanske en fördel, han kan aldrig vara säker på var kongen hamnar, så det är lika bra att stå still och vänta…).

Efter lite fika tog vi mitt spår. Det gick faktiskt riktigt skapligt. Under en sträcka på kanske 30-40 meter var Carrey ordentligt ur spår och missade därmed en pinne, men jag tänkte att jag ska bete mig som om jag inte visste var spåret gick och se vad som hände, så jag följde snällt med så länge han såg ut som om han spårade. När Carrey till slut insåg att han inte hade något spår i näsan och lyfte på huvudet, vinklade han av och kaske av en ren händelse kom han rätt nästan på en gång igen. Sedan var han ordentligt koncenterad, slog visserligen en hel del, men med tanke på att spåret inte legat mer än kanske en dryg halvtimme, och det var riktigt spraktorrt på marken där var det kanske naturligt. Han höll iaf spåret och tog alla återstående pinnar, och jag var helnöjd.

Tillbaka vid bilen tränade vi mer ruta. Carrey har ju enligt uppgift kunnat det här momentet tidigare, men verkade ha tappat det mesta av det, han visade bara att han möjligen hade en svag aning om vad det gällde är jag tog över honom. Pga av det, och pga momentet ändrats lite, har jag tränat det från allra första grunden. Nu tog jag fram konerna för första gången och la targetmattan i mitten. Och tamejtusan, det verkar som om kombinationen av min kanske inte allför flitiga, men ändå någorlunda ihärdiga springa-till-musmatta-träning, och åsynen av konerna gjorde att något klickade till därinne i det rödvita huvuet. Efter två skall (frustration över att jag bara står där med kongen och inte gör något) och några sekunders funderande satte han iväg till rutan. Den gamla inlärningen satt tydligen i muskelminnet, för han rundade den vänstra konen som om rutan legat på diagonalen, hamnade i rutan och vände sig om. Klockrent! Vi upprepade några gånger och det gick bättre och bättre, jag kunde kommendera både “stanna” och “ligg” och alltihop bara funkar! Han envisas med att runda konen, men det verkar som om han tar den vänstra konen från vänster (utifrån alltså) varje gång, och då tänker jag inte försöka göra något åt det. Så länge han inte tar den högra hamnar han perfekt ändå. Targetmattan kan jag antagligen ta bort, jag tror han glömde bort den när han kom på vad konerna är till för.

I min senaste tävlingskalkyl räknade jag ut att det skulle räcka med en femma på rutan för ett förstapris, så…. Tja, nu har vi ju en teoretisk chans! Det kräver dock att vi inte nollar ett enda moment, så teoretiskt är det i allra högsta grad. Men det kändes som en verklig milstolpe att nå den där teoretiska gränsen.

Lite mera kaffe, så tog vi hussespåret. Och det gick alldeles strålande! Carrey var mycket koncentrerad och motiverad att hålla spåret och ta sig fram. Särskilt positivt var det att han faktiskt direkt var medveten om när han tappat spåret, och visade det. Tvärnit och så en liten lov, tills spåret fanns i näsan igen och så vidare med full fart. Vid ett tillfälle vid en sån här lov blev linan insnodd i en buske, så jag fick lov att ta loss linan från selen och dra den genom busken, och då var det knappt jag klarade av att hålla Carrey, då hade han ju hittat spåret igen och hade bråttom att komma vidare… Det här spåret hade legat bra mycket längre, och var i ganska blöt (bitvis väldigt blöt!) terräng, och förutom de små tappterna där han alltså helt på egen hand hittade rätt igen precis på en gång, gick han helt perfekt och plockade varenda pinne! Jag är sååå nöjd även med spåren idag. Det kanske inte var någon milstolpe lika mycket som att det var ett kvitto på att jag ökat svårighetsgrad för fort tidigare och gjort rätt i att backa tillbaka. Och jag tror att Carreys största svårigheter ligger i vinklarna, varken knepig terräng och olika sorters underlag verkar han lösa. Uthålligheten för längre spår är nog inte heller något problem. Det är vinklarna. Så det får jag fundera vidare på hur jag ska träna.

Vilken tur att Anders fick ut mig i skogen, en sån himla bra dag det blev! Nu kan jag dessutom ägna mig åt webberiet utan dålig samvete.