Ska det regna eller ska det inte? Det liksom hänger strax ovanför hustaken, men ibland blir det ljusare och ser nästan ut som om det skulle bli sol. Temperaturen följer med i dessa skiftningar, och varierar snabbt mellan knappt 15 och drygt 20 grader. Blir det sol på riktigt är bortåt 25 grader utlovat. Det här opålitliga vädret ställer till problem när man ska ut, hur ska man klä sig? Fleecetröja när det är 15 grader är inte alls fel, och regnjacka på det är inte heller direkt i vägen, om det nu blir regn är den ju rätt bra att ha. Men om det skiftar åt andra hållet när man redan är ute, så är bara en tunn tröja redan i mesta laget. Jaja, det lyxproblem, men likförbannat problem.
Framför allt skulle jag säkert vilja veta att det inte kommer att regna inom den närmaste timmen. Jag har en lånad (begagnad, men mycket fin och bra och dyr) kamera hemma för påseende och provkörning, eventuellt kommer den att omvandlas till födelsedagspresent sen. Jag vill testa nuuuuu!
Jag har visst en blogg. Som man kanske ska skriva i nån gång ibland. Vad ska man annars ha den till?
Det händer inte så himla mycket här. Eller gör det kanske det? Jag vet inte… Jag känner mig lite håg- och inspirationslös. Fast egentligen är livet helt okej. Om det inte vore för det där med bristen på jobb förstås. Eller snarare bristen på inkomst. Fylla dagarna kan jag lätt göra utan jobb, det är värre med plånboken liksom. Men för varje sökt jobb utan svar öht, eller möjligen med ett automatsvar, sjunker självförtroendet och därmed nivån på jobben jag söker. Igår var jag dock på en faktiskt ganska givande information på AF som gav lite nya infallsvinklar och lite ny pepp. Och nån gång ska det väl lossna på den punkten också.
På tal om blogg ser jag att det är dags, har faktiskt varit dags ett par veckor nu, för en versionsuppdatering av WordPress igen. Och nu har jag…. *räknar på fingrarna* 5 stycken att uppdatera. Men jag börjar få rutin på det nu, och nu vet jag med säkerhet att jag inte varit och kluddat i filer som inte ska kluddas i, så det bör gå smidigt när jag väl tar itu med det.
Men dagen idag ska i första hand ägnas åt SASK-sidan. Och en lång-långpromenad senare.
Idag är det huvudvärk som gäller. Åskhuvudvärk. Den känns som en alldeles för trång hjälm ungefär. Inte riktigt ont egentligen, bara trångt. Om det betyder att det verkligen blir åska återstår att se. Helt omöjligt är det dock inte, varmt och blåsigt och blå himmel med disslöjor brukar kunna betyda samma sak.
Jag ville ju grilla ikväll, men vi kanske ska satsa på mat som inte är helt väderberoende ändå.
Detta kan sorteras under avdelningen Fullständigt Oviktigt Bloggande. Men jag bloggar ändå.
… vi är inte bästa vänner just nu, jag och min dator.
Först tog jag alltså lite frivillig internetvila. Ibland är det rätt skönt, och jag kände dessutom att jag levt så väldigt intensivt med aussieklubbsidan en rätt lång period att det antagligen var nyttigt att liksom ta några steg bakåt och ge det lite eftertanke innan jag jobbade vidare med den. Efter ett par dagar tyckte jag att internetvilan räckte. Min dator var av annan åsikt. Den hade synpunkter på att det inte fanns någon nätverkskabel ansluten, vilket den visserligen hade rätt i, men det trådlösa nätverkskortet som ersätter denna nätverkskabel och gjort så väldigt länge dög visst inte plötsligt. Så småningom kom vi dock överens om att det visst dög. Det tog nån dag till att nå denna överenskommelse. Sen var jag online igen. Därmed inte sagt att jag kunde ta hem mail. Ibland gick det, ibland inte. Och när det gick, så var det märkligt få mail.
Idag lossnade proppen. Nånting mellan 250-300 mail började laddas hem. Jag satt och såg på när dom filtrerades in i sina olika mappar och allt verkade helt normalt. Ack vad jag bedrog mig. Om ni tänker er att man delar upp varje mail i rubrik, avsändare och innehåll, häller alla delar i en tombola och sen sätter ihop nya mail av dessa lösa rubrikrader, avsändare och innehåll, för att därefter sortera alltihop lite slumpmässigt i vilka mappar som helst, så har ni resultatet. Nästan. För många, väldigt många mail blev helt utan både innehåll och avsändare och fick nöja sig med rubriken. Så var t ex fallet med ett mail som var ett svar på en jobbansökan. Man kan bli upprörd för mindre…
Mellan allt datorstrul har jag tillbringat rätt mycket tid utomhus. Det är min årstid nu. Grönt grönt grönt, sooool och ljumma vindar. Me like. Carrey får finna sig i att bli motionerad i värme, och det verkar han ta ganska bra. För motion behövs. Konditionen behöver nog förbättras (vi har fuskat ganska ordentligt med långpromenaderna på sista tiden) om han ska klara långa intensiva lägerdagar, dessutom måste jag erkänna att det möjligen kan finnas en liten aning onödigt hull… På både hunden och matten (jag räknar dock inte med att hinna åtgärda det som sitter på matten på samma tid). Vi tar duktiga långpromenader, spårar och cyklar. Fast cyklingen får ske på kvällen, nån måtta får det vara pådjurplågeriet.
För er som inte redan vet, kolla här får ni se nåt spännande. (Klicka på länken Planerade valpar.)
Jag hade väldigt mycket hellre packat shorts, nån jeanskjol och ett par linnen, kanske en tröja också, och vetat att det räckt med det. Men väderprognosen verkar väldigt svävande, så jag måste nog packa regnkläder, fleecetröjor, rejäla skor och extra strumpombyten. Också. För det kan fortfarande vara läge för den lättklädda varianten. Man vet aldrig.
Det är alltid knöligt att packa för första ringsekreterarresan för säsongen. Innan man fått rutin på det. Nu snurrar huvuvdet av ”måste komma ihåg det” (nyinköpta pennan och blocket, magnecyl, sittpläden) och ”får inte glömma det” (glasögon, tandborste, snygga skor till middagen) och jag vankar fram och tillbaka och får liksom inget packat ändå. Framåt agusti går det bättre. Inte tar man lika allvarligt på om något skulle vara glömt heller. Det löser sig alltid.
Avfärd mot Hässleholm om några timmar. Åter lördag kväll. Och oavsett om jag kommer ihåg att packa precis rätt saker och kläder för alla väder, så önskar jag mig vackert väder. Det blir så himla mycket trevligare och mera lättjobbat då.
Jag gjorde ett vetenskapligt sömnexperiment i helgen, som kan utvärderas nu. Det började med att jag sent i fredags eftermiddag var såpass klar med aussieklubbsidan att jag bestämde mig för att den skulle läggas ut samma kväll, kosta vad det ville. Det verkar dock vara en naturlag, att när man känner sig klar hittar man minst tretton detaljer av olika komplicerat slag som man antingen glömt att genomföra helt och hållet, eller glömt att testa tillräckligt. När klockan började närma sig midnatt var jag ordentligt trött, men då var ju de flesta av dom där tretton eller sjutton detaljerna genomgångna, och jag tänkte inte ge upp. Och eftersom Carrey ännu inte fått sin nattkissning passade det ju bra med en uppiggande promenad efter att jag satt på en kanna kaffe (till).
Kombinatinen nattlig promend och kaffe fungerade som tänkt, och jag gjorde backup på allt gammalt ifall det skulle gå åt skogen nånstans, och fick sedan ut det nya. Ett tag fick jag lite magknip eftersom databasexporten inte gick lika smidigt som det brukar göra, men det löste sig. Strax efter tre hade jag provklickat på alla länkar och kontrollerat än en gång att allting uppförde sig som förväntat. Man skulle ju kunna tänka sig att jag gick och la mig då… Men då var jag inte ett dugg sömnig. Dessutom hade jag tvättstugan bokad klockan sex, och det kändes meningslöst att gå och lägga sig då.
Så jag stannade uppe. Sista timmen före tvättstugan var jobbig, och att sedan vänta först tills tvättmaskinerna var klara, sedan torktumlaren, var väääldigt segt… Vid nio la jag mig coh somnade tvärt, men vaknade faktiskt redan efter ett par timmar. Sedan sov jag två-tre timmar till på eftermiddagen, innan det var dags för kvällens övning: barnkalas. Ett barnkalas av det mer ambitiösa slaget, innebärande släktmidag för 15-20 personer. Hemma nån gång efter 22, somnade väl runt 23 och så upp i ottan för ringsekreterarjobb på söndagen.
Idag kan man beskriva läget som att luften har gått ur mig. Jag har en hel del kvar att göra med aussiesidan, varav en del ganska akuta tekniska grejer, innan jag kan luta mig tillbaka och låta den sköta sig själv. Men det känns lite trögt just idag…
Slutsats: Det där med sömn är väl kanske inte helt överskattat ändå.
Man kan inte precis säga att jag blev inspirerad eller peppad till lydnadsträning efter vår tävlingsdebut. Snarare tvärtom. Jag känner mig så osäker på mig själv, tycker att det mest blir fel. Precis som om Carrey känner det på sig, och försöker uppmuntra mig, går han frivilligt fot med alldeles utmärkt kontakt och position jätteofta och långa sträckor nu. Han blir förstås belönad för det, men det är allt som varit i träningsväg.
Spårträningen har ju också legat nere sen jag började ”hårdsatsningen” på lydnaden. Men det är tur att vi har en husse i huset som driver på oss (läs: mig) ibland. I måndags sa han att vi kunde åka ut direkt när han kom från jobbet nästa kväll (igår alltså). Lite halvhjärtat svarade jag ja. Sen när vädret var som det var igår, med ideliga och plötsliga regnskurar, ringde jag honom på eftermiddagen och försökte avstyra det hela. Han svarade bara att ”vi får se när jag kommer hem hur vi gör”. När han kom var en regnskur just avklarad, och det ljusnade lite, så jag hade inte en chans att spjärna emot längre. A kastade i sig en kopp kaffe, drog på mc-kläderna och gav sig väg, försedd med snitslar, spårpinnar och ett grisöra.
Så det var bara för mig att lasta ryggsäcken med sele och lina, vatten och senap. Och sen tog jag svängen förbi Konsum och köpte en engångsgrill, korv och bröd. Ute i skogen hann jag precis tända grillen tills A kom tillbaka från spåret, och så var det lagom att grilla korvar och äta medan det fick ligga till sig. Carrey tyckte nog det var mycket dumt med korvar som låg nästan på marken, och som inte fick ta. Han fick inte ens smaka! Han skulle ju få jobba sig till sin korv, men förklara det för en sugen aussie, som blivit van vid att husse delar med sig av i stort sett allting! Eftersom han är en både fräck och förslagen tjuv, bevakade vi korvarna väldigt noga, vilket han insåg och snabbt som ögat snodde ett korvbröd istället!
Spåret gick som en dans. Första pinnen missade han, men den hade visst legat mitt i en vinkel, och där tar vi som bekant oftast genvägar… Men resten gick kanon, raskt tempo och ordentligt drag i linan. Sådär så att jag faktiskt kunde känna när han var säker på spåret och när han tillfälligtvis var lite lost. Ett par gånger hann han springa förbi pinnarna innan han fick vittring på dom, men stannade då tvärt upp och letade intensivt tills han hittade dom. Och när han kom utanför spåret bromsade han och letade sig rätt igen, helt på egen hand utan att jag hjälpte till ett dugg! Så himla skönt, nu kanske jag kan bli lite inspirerad till det åtminstone! Tack och lov för A, som sparkar mig i baken ibland!
Jag tog ett par bilder också som jag tror blev ganska bra (man kan posera snyggt om man bevakar husses grillkorvsätande). Men kameran blev visst kvar i bilen och den har A till jobbet idag.
Idag regnar det. Dvs det gjorde nyss. När jag var ute. Det var väl märkligt vilken förmåga jag har att pricka in regnskurarna! Det regnade inte när jag gick ut, för då hade jag ju åtminstone varit klädd för det. Men sen regnade det. Och sen regnade det lite mer. Och sen ännu mer. Väldigt mycket. Jag blev väldigt mycket blöt… Sen hade vi väl inte varit inne mer än fem minuter så tvärslutade regnandet.
Igår kväll hände det som jag väntat på…. Aussiesidan börjar närma sig ganska färdigt skick, och jag veeeet att jag borde kollat den i IE oftare under arbetets gång men… Nu gjorde jag det iaf. Jag behöver inte säga så mycket mer va? Kan man inte bestämma att alla medlemmar måste använda Firefox?
Att poängen blev i nivå med fotknölarna spelar ingen roll, det var ju inte det det handlade om. Att det blev flera nollor spelade heller ingen roll, inte med den målsättningen jag hade. På sätt och vis kan man väl säga att jag klarade målsättningen, Carrey var nog lika glad när vi gick ut som när vi kom in på planen, det var bara det att han var inte speciellt glad ens vid start. Den obefintliga svansen var inte alls i topp.
Det jag är riktigt missnöjd med är mig själv. Jag gjorde flera stora misstag, men jag får väl se det som nyttiga erfarenheter och veta bättre till nästa gång…
Vi kom dit i extremt god tid. Inte ens kökspersonalen var på plats, och Anders undrade om det verkligen var rätt dag? Vi började med att sätta ut våra koner och köra ”skojrutan” två gånger, en gång med tom ruta på ganska nära håll där jag kastade kongen över huvudet på honom, en gång på lite längre håll med kongen liggande i rutan. Det gick helt okej och Carrey var glad och på hugget. Sen plockade vi ihop konerna, och som vanligt såg han ut som om han ville mer. Vi tog istället en sväng upp i skogen. Carrey sprang lös och är det något han verkligen älskar, så är det att springa lös i skogen. Han drabbades av värsta busrycket, och for runt och fram och tillbaka som en galning och gjorde sitt bästa för att möblera om bland varenda någorlunda lös pinne och gren. Först tänkte jag det det kanske är dumt att han gör av med en massa energi men nästa tanke var att orken är det nog ingen fara med, och det är ju bra att han är på gott humör… Så fel jag hade.
För sen, när han legat i bilen och väntat en dryg timme, och jag kommer och hämtar honom, vad hade han för förväntan då? Mera skogsbus eller lydnadstävling? Förmodligen det förstnämnda. Och hur kul på en skala är en lydnadstävling om man jämför med skogsrejs? Det var väl dagens första stora misstag. Givetvis ska det vara såpass tråkigt innan tävling, att det blir jättelajbans att få gå in på appellplanen. Ändå var det inget som märktes särskilt mycket på honom då, vi hade bra kontakt och han kändes följsam. Så gjorde vi oss klara för sittade i grupp. När jag skulle lämna Carrey blixtrade en snabb tanke genom huvudet på mig – han har ju ett par gånger lagt sig ner efter en stund, jag kanske skulle förtydliga att det var ”sitt” som gäller? Så istället för att säga bara ”stanna” som jag använder för både sittande och platsliggningen, sa jag ”sitt – stanna”. Trots att han redan satt.Troligen missuppfattade han mig där och trodde att jag menade ligg, för samtigt som jag tog första steget la han sig ner, raskt och fint. (Om jag nu någonstans innerst inne ändå hade haft några förhoppningar på att vi skulle kunna skrapa ihop poäng som blev något att skryta med, så försvann dom där, nu behövde jag verkligen inte tänka på annat än att vi skulle genomföra tävlingen på vårt sätt.) Jag backade tillbaka och sa ”sitt”.Carrey sneglade på mig som om han tänkte att jag hade lite svårt att bestämma mig, han hade minsann bestämt sig. Sen gjorde jag dagens andra stora misstag. Vilket jag inte ens tänkte på som ett misstag förrän Sandra sa det åt mig vid kvällen långa telefongenomgång av våra respektive tävlingar. Jag tog tag i Carrey. För att ännu tydligare visa att det var sitt som gällde tog jag tag i kragen och försökte hjälpa till lite… Inte hårt eller våldsamt eller argt eller så, bara för att göra saker och ting lite tydligare. Vilket var meningslöst, Carrey låg lika stadigt och tungt i backen som en ko med kalvförlamning.
Jag gav upp och lämnade honom, och ja.. en 10-poängsmässig Lkl-I- platsliggning blev det ju. Så var det platsliggning på riktigt, den gick precis så bra som jag kan förvänta mig. Eller lite bättre, Carrey brukar faktiskt dels vända ner sig på ena skinkan efter en stund, dels nosa lite i gräset, inte så mycket så att han srtäcker på sig , men ändå. Men det blev faktiskt en 10.
Jag hade dragit startnummer 1, så efter platsliggningen var det bara att gå upp på parkeringen och försöka dra igång lite energi och jävlar-anamma, och där kändes allt helt ok, Carrey kampade glatt och energiskt och jag gjorde några vändningar på stället för att prova kontakten och ja, det kändes bra. Inte super, men bra.
Men i samma stund som vi kom ner på plan hände något. Det var liksom inte samma hund jag hade med mig längre. Både energin, jävlar-anamman och kontaken verkade vi ha lämnat på parkeringen. De moment Carrey kan väl genomförde han, men inte mer, de svåra grejerna fjärrdirigering och rutan ville han knappt ens försöka. Jag gjorde mitt bästa för att peppa och få honom med mig tyckte jag, men jag hade hela tiden känslan av att han upplevde hela tävlingssituationen som olustig. I efterhand insåg jag att där var mitt tredje misstag. Jag gjorde inte alls mitt bästa. Om det nu inte handlar om poäng, varför försöker jag då få ihop så höga poäng som möjligt i de lätta momenten genom att undvika dubbelkommandon och hjälper där? Varför inte ”leka” oss igenom hela programmet om jag känner att han inte är med mig riktigt, vad gör det om det blir nollor på allting när vi nu är i det läget vi är? Och jag kan faktiskt vara väldigt mycket roligare och busigare mellan momenten än jag var. Delen av min målsättning att han skulle lyckas med varje moment höll iaf, där det inte gick hjälpte jag till tills han lyckats. Och berömde mycket. Fast kan förmodligen berömma änu mer.
Det jag tänker nu är att jag på något sätt ska få Carrey att tycka att tävling är kul. Så nu är min plan att anmäla till fler tävlingar, att se till att han har tråkigt när vi kommer fram, bara nödvändig koppelrastning och så vänta, helst i bilen. Under själva tävlingen ska det vara så roligt som det bara är möjligt utan leksaker och godis. Grisöra eller annan utlovad favorit ska han bli medeten om var det finns (i för ändamålet speciell ryggsäck/väska strax utanför tävlingsplanen) och om när det fås (så fort fjärrdirigeringen är genomförd).
Dagens riktiga höjdpunkt och det jag är riktigt nöjd och glad över, kom redan när vi var på väg tillbaka till klubbstugan efter skogsvändan på morgonen. Jag hann knappt tänka tanken ”det är nog dags att koppla honom nu, det har nog börjat komma folk och antagligen går fler ut i skogen och rastar sina hundar”) färdigt, förrän det på stigen framför Carrey dök upp en karl med en ganska ung schäfer. Carrey hade schäfern på sin höjd tio meter framför sig, vi befann oss betydligt längre bakom honom. Men när jag kallade in vände han och kom omedelbart! Och när man tänker efter, att få hunden att springa till en ruta markerad av koner är ju ett synnerligen konstruerat påhitt, men att få honom att tvärvända i skogen, när han mitt inne i ett riktigt bus-rus och dessutom just upptäckt en pontentiell lekkamrat/slagsmålspartner/älskarinna framför sig, och snabbt springa till matte istället, det har stor betydelse i det verkliga livet!
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.