Ska det regna eller ska det inte? Det liksom hänger strax ovanför hustaken, men ibland blir det ljusare och ser nästan ut som om det skulle bli sol. Temperaturen följer med i dessa skiftningar, och varierar snabbt mellan knappt 15 och drygt 20 grader. Blir det sol på riktigt är bortåt 25 grader utlovat. Det här opålitliga vädret ställer till problem när man ska ut, hur ska man klä sig? Fleecetröja när det är 15 grader är inte alls fel, och regnjacka på det är inte heller direkt i vägen, om det nu blir regn är den ju rätt bra att ha. Men om det skiftar åt andra hållet när man redan är ute, så är bara en tunn tröja redan i mesta laget. Jaja, det  lyxproblem, men likförbannat problem.

Framför allt skulle jag säkert vilja veta att det inte kommer att regna inom den närmaste timmen.  Jag har en lånad (begagnad, men mycket fin och bra och dyr) kamera hemma för påseende och provkörning, eventuellt kommer den att omvandlas till födelsedagspresent sen. Jag vill testa nuuuuu!

Jag har visst en blogg. Som man kanske ska skriva i nån gång ibland. Vad ska man annars ha den till?

Det händer inte sÃ¥ himla mycket här. Eller gör det kanske det? Jag vet inte… Jag känner mig lite hÃ¥g- och inspirationslös. Fast egentligen är livet helt okej. Om det inte vore för det där med bristen pÃ¥ jobb förstÃ¥s. Eller snarare bristen pÃ¥ inkomst. Fylla dagarna kan jag lätt göra utan jobb, det är värre med plÃ¥nboken liksom. Men för varje sökt jobb utan svar öht, eller möjligen med ett automatsvar, sjunker självförtroendet och därmed nivÃ¥n pÃ¥ jobben jag söker. IgÃ¥r var jag dock pÃ¥ en faktiskt ganska givande information pÃ¥ AF som gav lite nya infallsvinklar och lite ny pepp. Och nÃ¥n gÃ¥ng ska det väl lossna pÃ¥ den punkten ocksÃ¥.

PÃ¥ tal om blogg ser jag att det är dags, har faktiskt varit dags ett par veckor nu, för en versionsuppdatering av Wordpress igen. Och nu har jag…. *räknar pÃ¥ fingrarna* 5 stycken att uppdatera. Men jag börjar fÃ¥ rutin pÃ¥ det nu, och nu vet jag med säkerhet att jag inte varit och kluddat i filer som inte ska kluddas i, sÃ¥ det bör gÃ¥ smidigt när jag väl tar itu med det.

Men dagen idag ska i första hand ägnas åt SASK-sidan. Och en lång-långpromenad senare.

Idag är det huvudvärk som gäller. Åskhuvudvärk. Den känns som en alldeles för trång hjälm ungefär. Inte riktigt ont egentligen, bara trångt.  Om det betyder att det verkligen blir åska återstår att se. Helt omöjligt är det dock inte, varmt och blåsigt och blå himmel med disslöjor brukar kunna betyda samma sak.

Jag ville ju grilla ikväll, men vi kanske ska satsa på mat som inte är helt väderberoende ändå.

Detta kan sorteras under avdelningen Fullständigt Oviktigt Bloggande. Men jag bloggar ändå.

… vi är inte bästa vänner just nu, jag och min dator.

Först tog jag alltså lite frivillig internetvila. Ibland är det rätt skönt, och jag kände dessutom att jag levt så väldigt intensivt med aussieklubbsidan en rätt lång period att det antagligen var nyttigt att liksom ta några steg bakåt och ge det lite eftertanke innan jag jobbade vidare med den. Efter ett par dagar tyckte jag att internetvilan räckte. Min dator var av annan åsikt. Den hade synpunkter på att det inte fanns någon nätverkskabel ansluten, vilket den visserligen hade rätt i, men det trådlösa nätverkskortet som ersätter denna nätverkskabel och gjort så väldigt länge dög visst inte plötsligt. Så småningom kom vi dock överens om att det visst dög. Det tog nån dag till att nå denna överenskommelse. Sen var jag online igen. Därmed inte sagt att jag kunde ta hem mail. Ibland gick det, ibland inte. Och när det gick, så var det märkligt få mail.

Idag lossnade proppen. NÃ¥nting mellan 250-300 mail började laddas hem. Jag satt och sÃ¥g  pÃ¥ när dom filtrerades in i sina olika mappar och allt verkade helt normalt. Ack vad jag bedrog mig. Om ni tänker er att man delar upp varje mail i rubrik, avsändare och innehÃ¥ll, häller alla delar i en tombola och sen sätter ihop nya mail av dessa lösa rubrikrader, avsändare och innehÃ¥ll, för att därefter sortera alltihop lite slumpmässigt i vilka mappar som helst, sÃ¥ har ni resultatet. Nästan. För mÃ¥nga, väldigt mÃ¥nga mail blev helt utan bÃ¥de innehÃ¥ll och avsändare och fick nöja sig med rubriken. SÃ¥ var t ex fallet med ett mail som var ett svar pÃ¥ en jobbansökan. Man kan bli upprörd för mindre…

Mellan allt datorstrul har jag tillbringat rätt mycket tid utomhus. Det är min Ã¥rstid nu. Grönt grönt grönt, sooool och ljumma vindar. Me like. Carrey fÃ¥r finna sig i att bli motionerad i värme, och det verkar han ta ganska bra. För motion behövs. Konditionen behöver nog förbättras (vi har fuskat ganska ordentligt med lÃ¥ngpromenaderna pÃ¥ sista tiden) om han ska klara lÃ¥nga intensiva lägerdagar, dessutom mÃ¥ste jag erkänna att det möjligen kan finnas en liten aning onödigt hull… PÃ¥ bÃ¥de hunden och matten (jag räknar dock inte med att hinna Ã¥tgärda det som sitter pÃ¥ matten pÃ¥ samma tid). Vi tar duktiga lÃ¥ngpromenader, spÃ¥rar och cyklar. Fast cyklingen fÃ¥r ske pÃ¥ kvällen, nÃ¥n mÃ¥tta fÃ¥r det vara pÃ¥djurplÃ¥geriet.

För er som inte redan vet, kolla här får ni se nåt spännande. (Klicka på länken Planerade valpar.)

Tog lite internetsemester bara. Först frivilligt, sedan mer och mer ofrivilligt. Jag är inte bästa kompis med min dator för tillfället.

Ã…terkommer.

Jag hade väldigt mycket hellre packat shorts, nån jeanskjol och ett par linnen, kanske en tröja också, och vetat att det räckt med det. Men väderprognosen verkar väldigt svävande, så jag måste nog packa regnkläder, fleecetröjor, rejäla skor och extra strumpombyten. Också. För det kan fortfarande vara läge för den lättklädda varianten. Man vet aldrig.

Det är alltid knöligt att packa för första ringsekreterarresan för säsongen. Innan man fÃ¥tt rutin pÃ¥ det. Nu snurrar huvuvdet av “mÃ¥ste komma ihÃ¥g det” (nyinköpta pennan och blocket, magnecyl, sittpläden) och “fÃ¥r inte glömma det” (glasögon, tandborste, snygga skor till middagen) och jag vankar fram och tillbaka och fÃ¥r liksom inget packat ändÃ¥. FramÃ¥t agusti gÃ¥r det bättre. Inte tar man lika allvarligt pÃ¥ om nÃ¥got skulle vara glömt heller. Det löser sig alltid.

Avfärd mot Hässleholm om några timmar. Åter lördag kväll. Och oavsett om jag kommer ihåg att packa precis rätt saker och kläder för alla väder, så önskar jag mig vackert väder. Det blir så himla mycket trevligare och mera lättjobbat då.

Ha en braig helg!

PMS = PÃ¥tagligt Mens-Sur. Anders tolkning.

Ja. Just det.

Jag gjorde ett vetenskapligt sömnexperiment i helgen, som kan utvärderas nu. Det började med att jag sent i fredags eftermiddag var såpass klar med aussieklubbsidan att jag bestämde mig för att den skulle läggas ut samma kväll, kosta vad det ville. Det verkar dock vara en naturlag, att när man känner sig klar hittar man minst tretton detaljer av olika komplicerat slag som man antingen glömt att genomföra helt och hållet, eller glömt att testa tillräckligt. När klockan började närma sig midnatt var jag ordentligt trött, men då var ju de flesta av dom där tretton eller sjutton detaljerna genomgångna, och jag tänkte inte ge upp. Och eftersom Carrey ännu inte fått sin nattkissning passade det ju bra med en uppiggande promenad efter att jag satt på en kanna kaffe (till).

Kombinatinen nattlig promend och kaffe fungerade som tänkt, och jag gjorde backup pÃ¥ allt gammalt ifall det skulle gÃ¥ Ã¥t skogen nÃ¥nstans, och fick sedan ut det nya. Ett tag fick jag lite magknip eftersom databasexporten inte gick lika smidigt som det brukar göra, men det löste sig. Strax efter tre hade jag provklickat pÃ¥ alla länkar och kontrollerat än en gÃ¥ng att allting uppförde sig som förväntat. Man skulle ju kunna tänka sig att jag gick och la mig dÃ¥… Men dÃ¥ var jag inte ett dugg sömnig. Dessutom hade jag tvättstugan bokad klockan sex, och det kändes meningslöst att gÃ¥ och lägga sig dÃ¥.

SÃ¥ jag stannade uppe. Sista timmen före tvättstugan var jobbig, och att sedan vänta först tills tvättmaskinerna var klara, sedan torktumlaren, var väääldigt segt… Vid nio la jag mig coh somnade tvärt, men vaknade faktiskt redan efter ett par timmar. Sedan sov jag tvÃ¥-tre timmar till pÃ¥ eftermiddagen, innan det var dags för kvällens övning: barnkalas. Ett barnkalas av det mer ambitiösa slaget, innebärande släktmidag för 15-20 personer. Hemma nÃ¥n gÃ¥ng efter 22, somnade väl runt 23 och sÃ¥ upp i ottan för ringsekreterarjobb pÃ¥ söndagen.

Idag kan man beskriva läget som att luften har gÃ¥tt ur mig. Jag har en hel del kvar att göra med aussiesidan, varav en del ganska akuta tekniska grejer, innan jag kan luta mig tillbaka och lÃ¥ta den sköta sig själv. Men det känns lite trögt just idag…

Slutsats: Det där med sömn är väl kanske inte helt överskattat ändå.

Man kan inte precis säga att jag blev inspirerad eller peppad till lydnadsträning efter vår tävlingsdebut. Snarare tvärtom. Jag känner mig så osäker på mig själv, tycker att det mest blir fel. Precis som om Carrey känner det på sig, och försöker uppmuntra mig, går han frivilligt fot med alldeles utmärkt kontakt och position jätteofta och långa sträckor nu. Han blir förstås belönad för det, men det är allt som varit i träningsväg.

SpÃ¥rträningen har ju ocksÃ¥ legat nere sen jag började “hÃ¥rdsatsningen” pÃ¥ lydnaden. Men det är tur att vi har en husse i huset som driver pÃ¥ oss (läs: mig) ibland. I mÃ¥ndags sa han att vi kunde Ã¥ka ut direkt när han kom frÃ¥n jobbet nästa kväll (igÃ¥r alltsÃ¥). Lite halvhjärtat svarade jag ja. Sen när vädret var som det var igÃ¥r, med ideliga och plötsliga regnskurar, ringde jag honom pÃ¥ eftermiddagen och försökte avstyra det hela. Han svarade bara att “vi fÃ¥r se när jag kommer hem hur vi gör”. När han kom var en regnskur just avklarad, och det ljusnade lite, sÃ¥ jag hade inte en chans att spjärna emot längre. A kastade i sig en kopp kaffe, drog pÃ¥ mc-kläderna och gav sig väg, försedd med snitslar, spÃ¥rpinnar och ett grisöra.

Så det var bara för mig att lasta ryggsäcken med sele och lina, vatten och senap. Och sen tog jag svängen förbi Konsum och köpte en engångsgrill, korv och bröd. Ute i skogen hann jag precis tända grillen tills A kom tillbaka från spåret, och så var det lagom att grilla korvar och äta medan det fick ligga till sig. Carrey tyckte nog det var mycket dumt med korvar som låg nästan på marken, och som  inte fick ta. Han fick inte ens smaka! Han skulle ju få jobba sig till sin korv, men förklara det för en sugen aussie, som blivit van vid att husse delar med sig av i stort sett allting! Eftersom han är en både fräck och förslagen tjuv, bevakade vi korvarna väldigt noga, vilket han insåg och snabbt som ögat snodde ett korvbröd istället!

SpÃ¥ret gick som en dans. Första pinnen missade han, men den hade visst legat mitt i en vinkel, och där tar vi som bekant oftast genvägar… Men resten gick kanon, raskt tempo och ordentligt drag i linan. SÃ¥där sÃ¥ att jag faktiskt kunde känna när han var säker pÃ¥ spÃ¥ret och när han tillfälligtvis var lite lost. Ett par gÃ¥nger hann han springa förbi pinnarna innan han fick vittring pÃ¥ dom, men stannade dÃ¥ tvärt upp och letade intensivt tills han hittade dom. Och när han kom utanför spÃ¥ret bromsade han och letade sig rätt igen, helt pÃ¥ egen hand utan att jag hjälpte till ett dugg! SÃ¥ himla skönt, nu kanske jag kan bli lite inspirerad till det Ã¥tminstone! Tack och lov för A, som sparkar mig i baken ibland!

Jag tog ett par bilder också som jag tror blev ganska bra (man kan posera snyggt om man bevakar husses grillkorvsätande). Men kameran blev visst kvar i bilen och den har A till jobbet idag.

Idag regnar det. Dvs det gjorde nyss. När jag var ute. Det var väl märkligt vilken förmÃ¥ga jag har att pricka in regnskurarna! Det regnade inte när jag gick ut, för dÃ¥ hade jag ju Ã¥tminstone varit klädd för det. Men sen regnade det. Och sen regnade det lite mer. Och sen ännu mer. Väldigt mycket. Jag blev väldigt mycket blöt… Sen hade vi väl inte varit inne mer än fem minuter sÃ¥ tvärslutade regnandet.

IgÃ¥r kväll hände det som jag väntat pÃ¥…. Aussiesidan börjar närma sig ganska färdigt skick, och jag veeeet att jag borde kollat den i IE oftare under arbetets gÃ¥ng men… Nu gjorde jag det iaf. Jag behöver inte säga sÃ¥ mycket mer va? Kan man inte bestämma att alla medlemmar mÃ¥ste använda Firefox?

Att poängen blev i nivå med fotknölarna spelar ingen roll, det var ju inte det det handlade om. Att det blev flera nollor spelade heller ingen roll, inte med den målsättningen jag hade. På sätt och vis kan man väl säga att jag klarade målsättningen, Carrey var nog lika glad när vi gick ut som när vi kom in på planen, det var bara det att han var inte speciellt glad ens vid start. Den obefintliga svansen var inte alls i topp.

Det jag är riktigt missnöjd med är mig själv. Jag gjorde flera stora misstag, men jag fÃ¥r väl se det som nyttiga erfarenheter och veta bättre till nästa gÃ¥ng…

Vi kom dit i extremt god tid. Inte ens kökspersonalen var pÃ¥ plats, och Anders undrade om det verkligen var rätt dag? Vi började med att sätta ut vÃ¥ra koner och köra “skojrutan” tvÃ¥ gÃ¥nger, en gÃ¥ng med tom ruta pÃ¥ ganska nära hÃ¥ll där jag kastade kongen över huvudet pÃ¥ honom, en gÃ¥ng pÃ¥ lite längre hÃ¥ll med kongen liggande i rutan. Det gick helt okej och Carrey var glad och pÃ¥ hugget. Sen plockade vi ihop konerna, och som vanligt sÃ¥g han ut som om han ville mer. Vi tog istället en sväng upp i skogen. Carrey sprang lös och är det nÃ¥got han verkligen älskar, sÃ¥ är det att springa lös i skogen. Han drabbades av värsta busrycket, och for runt och fram och tillbaka som en galning och gjorde sitt bästa för att möblera om bland varenda nÃ¥gorlunda lös pinne och gren. Först tänkte jag det det kanske är dumt att han gör av med en massa energi men nästa tanke var att orken är det nog ingen fara med, och det är ju bra att han är pÃ¥ gott humör… SÃ¥ fel jag hade.

För sen, när han legat i bilen och väntat en dryg timme, och jag kommer och hämtar honom, vad hade han för förväntan dÃ¥? Mera skogsbus eller lydnadstävling? Förmodligen det förstnämnda. Och hur kul pÃ¥ en skala är en lydnadstävling om man jämför med skogsrejs? Det var väl dagens första stora misstag. Givetvis ska det vara sÃ¥pass trÃ¥kigt innan tävling, att det blir jättelajbans att fÃ¥ gÃ¥ in pÃ¥ appellplanen. ÄndÃ¥ var det inget som märktes särskilt mycket pÃ¥ honom dÃ¥, vi hade bra kontakt och han kändes följsam. SÃ¥ gjorde vi oss klara för sittade i grupp. När jag skulle lämna Carrey blixtrade en snabb tanke genom huvudet pÃ¥ mig - han har ju ett par gÃ¥nger lagt sig ner efter en stund, jag kanske skulle förtydliga att det var “sitt” som gäller? SÃ¥ istället för att säga bara “stanna” som jag använder för bÃ¥de sittande och platsliggningen, sa jag “sitt - stanna”. Trots att han redan satt.Troligen missuppfattade han mig där och trodde att jag menade ligg, för samtigt som jag tog första steget la han sig ner, raskt och fint. (Om jag nu nÃ¥gonstans innerst inne ändÃ¥ hade haft nÃ¥gra förhoppningar pÃ¥ att vi skulle kunna skrapa ihop poäng som blev nÃ¥got att skryta med, sÃ¥ försvann dom där, nu behövde jag verkligen inte tänka pÃ¥ annat än att vi skulle genomföra tävlingen pÃ¥ vÃ¥rt sätt.) Jag backade tillbaka och sa “sitt”.Carrey sneglade pÃ¥ mig som om han tänkte att jag hade lite svÃ¥rt att bestämma mig, han hade minsann bestämt sig. Sen gjorde jag dagens andra stora misstag. Vilket jag inte ens tänkte pÃ¥ som ett misstag förrän Sandra sa det Ã¥t mig vid kvällen lÃ¥nga telefongenomgÃ¥ng av vÃ¥ra respektive tävlingar. Jag tog tag i Carrey. För att ännu tydligare visa att det var sitt som gällde tog jag tag i kragen och försökte hjälpa till lite… Inte hÃ¥rt eller vÃ¥ldsamt eller argt eller sÃ¥, bara för att göra saker och ting lite tydligare. Vilket var meningslöst, Carrey lÃ¥g lika stadigt och tungt i backen som en ko med kalvförlamning.

Jag gav upp och lämnade honom, och ja.. en 10-poängsmässig Lkl-I- platsliggning blev det ju. Så var det platsliggning på riktigt, den gick precis så bra som jag kan förvänta mig. Eller lite bättre, Carrey brukar faktiskt dels vända ner sig på ena skinkan efter en stund, dels nosa lite i gräset, inte så mycket så att han srtäcker på sig , men ändå. Men det blev faktiskt en 10.

Jag hade dragit startnummer 1, så efter platsliggningen var det bara att gå upp på parkeringen och försöka dra igång lite energi och jävlar-anamma, och där kändes allt helt ok, Carrey kampade glatt och energiskt och jag gjorde några vändningar på stället för att prova kontakten och ja, det kändes bra. Inte super, men bra.

Men i samma stund som vi kom ner pÃ¥ plan hände nÃ¥got. Det var liksom inte samma hund jag hade med mig längre. BÃ¥de energin, jävlar-anamman och kontaken verkade vi ha lämnat pÃ¥ parkeringen. De moment Carrey kan väl genomförde han, men inte mer, de svÃ¥ra grejerna fjärrdirigering och rutan ville han knappt ens försöka. Jag gjorde mitt bästa för att peppa och fÃ¥ honom med mig tyckte jag, men jag hade hela tiden känslan av att han upplevde hela tävlingssituationen som olustig. I efterhand insÃ¥g jag att där var mitt tredje misstag. Jag gjorde inte alls mitt bästa. Om det nu inte handlar om poäng, varför försöker jag dÃ¥ fÃ¥ ihop sÃ¥ höga poäng som möjligt i de lätta momenten genom att undvika dubbelkommandon och hjälper där? Varför inte “leka” oss igenom hela programmet om jag känner att han inte är med mig riktigt, vad gör det om det blir nollor pÃ¥ allting när vi nu är i det läget vi är? Och jag kan faktiskt vara väldigt mycket roligare och busigare mellan momenten än jag var. Delen av min mÃ¥lsättning att han skulle lyckas med varje moment höll iaf, där det inte gick hjälpte jag till tills han lyckats. Och berömde mycket. Fast kan förmodligen berömma änu mer.

Det jag tänker nu är att jag på något sätt ska få Carrey att tycka att tävling är kul. Så nu är min plan att anmäla till fler tävlingar, att se till att han har tråkigt när vi kommer fram, bara nödvändig koppelrastning och så vänta, helst i bilen. Under själva tävlingen ska det vara så roligt som det bara är möjligt utan leksaker och godis. Grisöra eller annan utlovad favorit ska han bli medeten om var det finns (i för ändamålet speciell ryggsäck/väska strax utanför tävlingsplanen) och om när det fås (så fort fjärrdirigeringen är genomförd).

Dagens riktiga höjdpunkt och det jag är riktigt nöjd och glad över, kom redan när vi var pÃ¥ väg tillbaka till klubbstugan efter skogsvändan pÃ¥ morgonen. Jag hann knappt tänka tanken “det är nog dags att koppla honom nu, det har nog börjat komma folk och antagligen gÃ¥r fler ut i skogen och rastar sina hundar”) färdigt, förrän det pÃ¥ stigen framför Carrey dök upp en karl med en ganska ung schäfer. Carrey hade schäfern pÃ¥ sin höjd tio meter framför sig, vi befann oss betydligt längre bakom honom. Men när jag kallade in vände han och kom omedelbart! Och när man tänker efter, att fÃ¥ hunden att springa till en ruta markerad av koner är ju ett synnerligen konstruerat pÃ¥hitt, men att fÃ¥ honom att tvärvända i skogen, när han mitt inne i ett riktigt bus-rus och dessutom just upptäckt en pontentiell lekkamrat/slagsmÃ¥lspartner/älskarinna framför sig, och snabbt springa till matte istället, det har stor betydelse i det verkliga livet!