Att poängen blev i nivå med fotknölarna spelar ingen roll, det var ju inte det det handlade om. Att det blev flera nollor spelade heller ingen roll, inte med den målsättningen jag hade. På sätt och vis kan man väl säga att jag klarade målsättningen, Carrey var nog lika glad när vi gick ut som när vi kom in på planen, det var bara det att han var inte speciellt glad ens vid start. Den obefintliga svansen var inte alls i topp.

Det jag är riktigt missnöjd med är mig själv. Jag gjorde flera stora misstag, men jag får väl se det som nyttiga erfarenheter och veta bättre till nästa gång…

Vi kom dit i extremt god tid. Inte ens kökspersonalen var på plats, och Anders undrade om det verkligen var rätt dag? Vi började med att sätta ut våra koner och köra “skojrutan” två gånger, en gång med tom ruta på ganska nära håll där jag kastade kongen över huvudet på honom, en gång på lite längre håll med kongen liggande i rutan. Det gick helt okej och Carrey var glad och på hugget. Sen plockade vi ihop konerna, och som vanligt såg han ut som om han ville mer. Vi tog istället en sväng upp i skogen. Carrey sprang lös och är det något han verkligen älskar, så är det att springa lös i skogen. Han drabbades av värsta busrycket, och for runt och fram och tillbaka som en galning och gjorde sitt bästa för att möblera om bland varenda någorlunda lös pinne och gren. Först tänkte jag det det kanske är dumt att han gör av med en massa energi men nästa tanke var att orken är det nog ingen fara med, och det är ju bra att han är på gott humör… Så fel jag hade.

För sen, när han legat i bilen och väntat en dryg timme, och jag kommer och hämtar honom, vad hade han för förväntan då? Mera skogsbus eller lydnadstävling? Förmodligen det förstnämnda. Och hur kul på en skala är en lydnadstävling om man jämför med skogsrejs? Det var väl dagens första stora misstag. Givetvis ska det vara såpass tråkigt innan tävling, att det blir jättelajbans att få gå in på appellplanen. Ändå var det inget som märktes särskilt mycket på honom då, vi hade bra kontakt och han kändes följsam. Så gjorde vi oss klara för sittade i grupp. När jag skulle lämna Carrey blixtrade en snabb tanke genom huvudet på mig - han har ju ett par gånger lagt sig ner efter en stund, jag kanske skulle förtydliga att det var “sitt” som gäller? Så istället för att säga bara “stanna” som jag använder för både sittande och platsliggningen, sa jag “sitt - stanna”. Trots att han redan satt.Troligen missuppfattade han mig där och trodde att jag menade ligg, för samtigt som jag tog första steget la han sig ner, raskt och fint. (Om jag nu någonstans innerst inne ändå hade haft några förhoppningar på att vi skulle kunna skrapa ihop poäng som blev något att skryta med, så försvann dom där, nu behövde jag verkligen inte tänka på annat än att vi skulle genomföra tävlingen på vårt sätt.) Jag backade tillbaka och sa “sitt”.Carrey sneglade på mig som om han tänkte att jag hade lite svårt att bestämma mig, han hade minsann bestämt sig. Sen gjorde jag dagens andra stora misstag. Vilket jag inte ens tänkte på som ett misstag förrän Sandra sa det åt mig vid kvällen långa telefongenomgång av våra respektive tävlingar. Jag tog tag i Carrey. För att ännu tydligare visa att det var sitt som gällde tog jag tag i kragen och försökte hjälpa till lite… Inte hårt eller våldsamt eller argt eller så, bara för att göra saker och ting lite tydligare. Vilket var meningslöst, Carrey låg lika stadigt och tungt i backen som en ko med kalvförlamning.

Jag gav upp och lämnade honom, och ja.. en 10-poängsmässig Lkl-I- platsliggning blev det ju. Så var det platsliggning på riktigt, den gick precis så bra som jag kan förvänta mig. Eller lite bättre, Carrey brukar faktiskt dels vända ner sig på ena skinkan efter en stund, dels nosa lite i gräset, inte så mycket så att han srtäcker på sig , men ändå. Men det blev faktiskt en 10.

Jag hade dragit startnummer 1, så efter platsliggningen var det bara att gå upp på parkeringen och försöka dra igång lite energi och jävlar-anamma, och där kändes allt helt ok, Carrey kampade glatt och energiskt och jag gjorde några vändningar på stället för att prova kontakten och ja, det kändes bra. Inte super, men bra.

Men i samma stund som vi kom ner på plan hände något. Det var liksom inte samma hund jag hade med mig längre. Både energin, jävlar-anamman och kontaken verkade vi ha lämnat på parkeringen. De moment Carrey kan väl genomförde han, men inte mer, de svåra grejerna fjärrdirigering och rutan ville han knappt ens försöka. Jag gjorde mitt bästa för att peppa och få honom med mig tyckte jag, men jag hade hela tiden känslan av att han upplevde hela tävlingssituationen som olustig. I efterhand insåg jag att där var mitt tredje misstag. Jag gjorde inte alls mitt bästa. Om det nu inte handlar om poäng, varför försöker jag då få ihop så höga poäng som möjligt i de lätta momenten genom att undvika dubbelkommandon och hjälper där? Varför inte “leka” oss igenom hela programmet om jag känner att han inte är med mig riktigt, vad gör det om det blir nollor på allting när vi nu är i det läget vi är? Och jag kan faktiskt vara väldigt mycket roligare och busigare mellan momenten än jag var. Delen av min målsättning att han skulle lyckas med varje moment höll iaf, där det inte gick hjälpte jag till tills han lyckats. Och berömde mycket. Fast kan förmodligen berömma änu mer.

Det jag tänker nu är att jag på något sätt ska få Carrey att tycka att tävling är kul. Så nu är min plan att anmäla till fler tävlingar, att se till att han har tråkigt när vi kommer fram, bara nödvändig koppelrastning och så vänta, helst i bilen. Under själva tävlingen ska det vara så roligt som det bara är möjligt utan leksaker och godis. Grisöra eller annan utlovad favorit ska han bli medeten om var det finns (i för ändamålet speciell ryggsäck/väska strax utanför tävlingsplanen) och om när det fås (så fort fjärrdirigeringen är genomförd).

Dagens riktiga höjdpunkt och det jag är riktigt nöjd och glad över, kom redan när vi var på väg tillbaka till klubbstugan efter skogsvändan på morgonen. Jag hann knappt tänka tanken “det är nog dags att koppla honom nu, det har nog börjat komma folk och antagligen går fler ut i skogen och rastar sina hundar”) färdigt, förrän det på stigen framför Carrey dök upp en karl med en ganska ung schäfer. Carrey hade schäfern på sin höjd tio meter framför sig, vi befann oss betydligt längre bakom honom. Men när jag kallade in vände han och kom omedelbart! Och när man tänker efter, att få hunden att springa till en ruta markerad av koner är ju ett synnerligen konstruerat påhitt, men att få honom att tvärvända i skogen, när han mitt inne i ett riktigt bus-rus och dessutom just upptäckt en pontentiell lekkamrat/slagsmålspartner/älskarinna framför sig, och snabbt springa till matte istället, det har stor betydelse i det verkliga livet!