Ja, han är verkligen bra, den där P. Jag funderar på om jag kan adoptera honom som min personliga tränare kanske?
Vi har kört några inkallningar idag. Jag kom på en helt vansinnigt dum grej jag gjort tidigare. Jag tycker ju att jag kört släta inkallningar så mycket som man ”ska”, för att inte tappa tempo, men det har sjunkit ordentligt ändå. Vet ni varför? Nästan alla släta inkallningar har jag kört från sittande, bara när jag tänker göra ställande och/eller läggande har jag kört från liggande. För säkerhets skull har jag lagt till ett generalfel, jag har ställt eller lagt honom om jag bestämt det innan, även om han rört sig i tveksamt trav. Tacka f-n för att han blivit långsam då! Idag har vi bara kört från liggande. På lååånga avstånd, där jag mycket nonchalant släntrat iväg i maklig takt. Redan andra gången rörde han sig som en blixt, sådär så det dundrar i backen. Och jag måste erkänna, jag tar hellre en nolla om han springer så på inkallningen och det kanske blir på tok för många extrasteg i stoppen, eller om han rentav struntar i dom helt och hållet, än en femma eller sexa där han visserligen ställer och lägger sig där hanska men rör sig som en snigel.
Rutan har vi tagit en gång. Kamp med kongen först, och sen ett skick mot rutan ca tio meter bort. Samma tveksamet som de sista dagarna, så jag sprang helt enkelt ifatt honom och förbi rakt in i rutan och slängde kongen i backen. Jag gjorde ett försök till, då gick det bätte, ingen racerfart precis, men ingen större tvekan heller. Jag lyckades kasta kongen både åt rätt håll och lagom långt, så den landade strax bakom rutan, dessutom i rätt ögonblick, precis när han fått fötterna över kanten (stjärna i kanten för mig!). Vi kampade lite, och så plockade jag ihop konerna. Det var inte utan att Mr Red såg lite snopen ut, han hade nog förväntat sig en vända till. Men den får han vänta lite på, nu när det förhoppningsvis blev en positiv förväntan.
Så mycket roligare det blev nu!
Det är inget fel med att planera, bara man är beredd att revidera planerna ibland, det är en sanning som gäller både stort och smått. Och nu är min uppladdningsplan reviderad. Gårdagens tävlingsträning gav mig en del sanningar, och dessutom några mycket värdefulla råd som jag tänker följa istället.
P, som är domare och mycket skicklig tävlingsförare, agerade domare även på träningen. Alla deltagare (och vi var nog 15-20 stycken) genomförde 3 valfria moment, och efter varje enskilt moment gav P sina sypunkter och goda råd. Man fick veta vad man gjorde för fel, och vad man skulle kunna göra istället. Han är inte bara otroligt skicklig på att utläsa hurdan hunden är utan att känna den, han genomskådar människan också.
Så sanningarna jag fick efter mina moment (hopp-apport, rutan och inkallning) var till viss del svidande av typen ”jaja, jag veeeet att jag ska/ inte ska göra så egentligen…” till viss del överraskande, av typen ”ja just det, precis så är det, varför har jag aldrig tänkt på det själv?” Den värsta sanningen var ungefär följande: ”Det är inte att fel att anmäla till tävling innan alla moment sitter ordentligt. Men du har börjat tänka på poängen för tidigt, och ställer krav som gör att din hund blir osäker. Gå omedelbart tillbaka till leknivå och se till att han lyckas med momenten utan att bry dig om hur det går till, och måste du hjälpa honom massor för att han ska lyckas på tävlingen så gör det, skit i poängen. Den kommer så småningom och det kommer ändå aldrig att bli höga poäng om inte hunden tycker att det är skitroligt.”
Det var det där sista som sved värst. För innerst inne visste jag det, men hade ändå inte ”sett” det. Carrey ser inte ut att ha roligt längre. Han tycker visserligen att det är kul när vi börjar träna, och så länge vi gör sånt han är säker på, men sen ställer jag för stora krav, och då blir allting segt. Han blir långsam och lite osäker i alla moment. P tyckte också att jag skulle skrota min uppladdningsplan den här gången. Den kan funka när alla moment sitter bättre, men framför allt när han glatt och med självförtroende försöker genomföra dom. Jag ska istället köra rutan som är det svåraste, kanske tre gånger om dan, men bara en enda gång i taget, och se till att han lyckas varje gång. T o m så sent som på tävlingsplatsen på morgonen tyckte han att jag skulle ta det en gång, en lätt lek-och busvariant som han säkert lyckas med och som ska bli minnesbilden han har med sig. Jag ska inte heller varva svåra och osäkra moment med lätta och säkra, eftersom Carrey är en såpass mjuk hund är risken stor att osäkerheten smittar av sig även på moment som är säkra. Jag själv har tänkt precis tvärtom tidigare, men det lät ganska självklart när jag hörde det. Och så ska vi köra mycker racerinkallningar med stora belöningar. Carrey är trots allt en hund som är både smidig och snabb, men det visar han inte om han är osäker på mig eller om det inte känns kul.
Det var mycket att ta till sig, den här tävlingsträningen gav mer än en hel kurs känns det som, och jag fick dåligt samvete för hur dumt jag tänkt och hur fel jag gjort med en del grejer… Men förhoppningsvis har jag inte gjort något som inte går att rätta till, kanske inte till den här tävlingen, men det kommer fler.
För tävlingen på söndag har jag alltså ett nytt mål uppsatt. Det handlar inte om att ta ett förstapris. Det handlar inte ens om att ta poäng i alla moment (det tyckte jag kändes viktigt och att det var ett rimligt mål innan). Nej, målet är att jag ska ha en hund som är lika lycklig när vi går ut från planen som när vi gick in. Den obefintliga svansen ska vara i topp hela tiden.