Vi drog oss vidare norrut på småvägar längs kusten. Såna vägar man aldrig annars ger sig tid till att åka på om man är på väg från ett ställe till ett annat. Vi besökte Båstad och känslan där var väl ungefär: Jaha, då har vi sett det. Inget vi kommer att känna att vi måste återkomma till.

En liten bit Båstad.

Efter Falkenberg började det bli dags att öka takten, då valde vi E6:an den sista biten upp till Fjärås för det avtalade besöket hos Tina och Johan. Hundprat, skogspromenad, valpgos, hundprat, grillning, hundprat, vin, mera hundprat och en massa annat prat också. Himla trevligt! Det hade fungerat alldeles utmärkt att vildcampa där, men eftersom det var utlovat rikligt med regn under natten (vilket det också blev) tog vi tacksamt emot erbjudandet att låna husvagnen istället.

Nästan hela familjen Landén.

Dagen efter, på fredagen, vaknade jag och var… sjuk. Huvudvärk, illamående och frossa. Visst låter det som sviter efter vinkonsumtionen kvällen innan, och det var väl vad jag själv trodde till att börja med, men det skulle visa sig att det var mer än så. Efter att jag tillbringat ett par timmar på Tinas soffa och inte blev ett dugg bättre, bara sämre, släpade jag mig ut till bilen och vi for in till Mölndal. Det var Andreas 25-årsdag och han skulle ju överraskas var det tänkt… Jodå, han blev nog lite förvånad. En halv kopp kaffe vid köksbordet, sen ramlade jag omkull i deras soffa. Efer en stund kom Sandra och sjasade iväg mig till hennes säng istället, sen vet jag inte så hemskt mycket mer förrän det var lördag kväll. Jag har vaga minnen av att Sandra och Andreas var in till stan och åt på kvällen, att A både skjutsade in dom och senare hämtade hem dom, att jag under natten flyttades till bäddsoffan, att Sandra på lördagsmorgonen hurtigt försökte få fart på mig genom att hojta att jag skulle rycka upp mig och gå upp och dricka kaffe och röka (jo, det sa hon faktiskt!), men lät mig ligga kvar när jag istället spydde i en hink. Lördagen gick, på kvällen var övriga iväg till Andreas föräldar och åt middag och då som först började jag sakta komma till liv igen, och fick i mig lite fruktsoppa och några kex.

Söndag. Det är rätt skönt att vakna och känna att man mår bra. Eftersom jag inte på långa vägar hunnit tjata klart med Tina, fråga allt jag skulle fråga om, tagit alla bilder jag vill på valparna, och inte snusat färdigt på dessa heller, åkte vi allihop ut till Fjärås. Sandra och Andreas lämnade Dizzy med oss och åkte snart vidare till A:s bror på barnkalas.

Valparna hade precis fått ny och större bostad, vilket inte hindrar att dom liksom kryllar kring fötterna…

Utvald. Detta lilla Monster blir snart lillebror i vår familj.

Är det där husse?

När vi pratat klart, frågat och fått svar på allt, bestämt allt som skulle bestämmas, tagit mängder med mer eller mindre suddiga valpbilder, och snusat klart på bebisarna tog vi de två röda och åkte till Tjolöholm en sväng, så de fick rejsa och klättra och bada. Det visade sig att Carrey för en gångs skull var modigare och mera aktiv i vattnet än sälen Dizzy, han tyckte att vågorna var jättelajbans, medan Dizzy tydligen är en insjöhund.

Två röda blöta.

Fortsättning följer. Nu blir det Mord i Midsomer. En utmärkt svensk sommartradition.