Monster var yngst pÃ¥ valpkursen, och helt klart vildast. Samtidigt som han kanske var den som klarade att koncentrera sig bäst. Ã…tminstone när det gällde att leka länge…

Lek var nämligen kvällens tema. Som speciell lekinstruktör var min fd spårinstruktör Lollan inbjuden, hon som har rottistiken Maya, den som Carrey blev så våldsamt kär i. Den kärleken var dessutom ömsesidig, visserligen visade inte Maya det så övertydligt som Carrey, men han var den första och hittills enda hunden som fått Maya att vika från mattes sida. Nu inträffade det underliga att av alla valparna som Maya var ganska likgiltig inför, gick hon genast och självklart fram till Monster och undersökte honom noga och kärleksfullt. Antingen är det rasen hon blivit kär i, eller också kände hon helt enkelt Carreys doft.

Vi började utanför lektemat, med den klassiska valpkursövningen när instruktören går runt och hälsar och tar deltagarna i hand, utan att hunden ska få hälsa. Sist jag var med om detta skulle vlpen beordras att sitta, och så skulle man på något sätt se till att den verkligen gjorde det (ganska hopplöst med en glad och social valp), nu handlade det istället om att ignorera den tills den gav upp. Det funkade mer eller mindre bra, ett par valpar brydde sig öht inte om Inger, andra försökte en stund. Jag och Monster var sist i ledet. Han försökte länge, ihärdigt, hårdhänt och ljudligt. Men även han gav upp innan de övriga hann frysa ihjäl.

Efter en teorigenomgÃ¥ng om lekens betydelse och om hur olika sorters lekar pÃ¥verkar var det dags att praktisera. Med lösa hundar, vilket dom flesta var lite förskräckta inför. Hur det gick för dom andra vet jag inte sÃ¥ noga, eftersom vi spred ut oss ganska ordentligt och jag ägnade mig Ã¥t mitt. Monster kampade för glatta livet, han sprang efter den kastade snörbollen och kom tillbaka. DÃ¥ och dÃ¥ när nÃ¥gon annan hund skällde, släppte han och tittade Ã¥t det hÃ¥llet, men sprang inte iväg. Jag drog mig medvetet närmare och närmare de andra för att se var gränsen skulle gÃ¥, när han började bli för intresserad av de andra, men sÃ¥ nära kom jag aldrig (jag mÃ¥ste ju visa lite hänsyn till de andra ocksÃ¥, och alla var nog inte fullt sÃ¥ kampglada). Det är iaf inget fel pÃ¥ Monsters kampvilja, jag fick en blÃ¥sa pÃ¥ fingret och tre mer eller mindre blodiga jack i handen i stridens hetta… Det gÃ¥r dessutom förvÃ¥nansvärt lätt att stänga av: ett byte med godis, snörbollen i fickan och sÃ¥ kunde vi utan vidare ägna oss Ã¥t att träna ingÃ¥ngar/utgÃ¥ngsposition en stund. Det känns finemang sÃ¥ här lÃ¥ngt!

Sedan kom prövningen. Fika och teori. Av nio valpar somnade sju inom fem-tio minuter. Den Ã¥ttonde tog det ytterligare en stund för. Gissa vem det var som var vaken? Jag tyckte dock att Monster sÃ¥ smÃ¥ningom lÃ¥g duktigt stilla och tyst vid mina fötter, ända tills jag upptäckte att han lÃ¥g och tuggade, och vad han tuggade pÃ¥… Visst var det en nyttig övning att ha dom med in, men idag mÃ¥ste jag Ã¥ka och köpa ett koppel.

 Jag är utmanad av Sandra. Hinner inte nu, men ska försöka till kvällen eller så.

I tisdags smygstartade valpkursen med en introduktions- och teorikväll utan hund. Den gav väl inte sÃ¥värst mycket nytt för min del, men det var ju bra att fÃ¥ lite koll pÃ¥ de andra deltagarna och vad de har för hundar. Om jag känner mitt Monster rätt sÃ¥ kommer jag inte att hinna med sÃ¥ mycket annat än att koncentrera mig pÃ¥ hans förehavanden senare… Vi var väl nio eller tio deltagare, alltifrÃ¥n en mycket liten tjej med en cavalier (nog för att Sandra var ung när hon gick valpkurs med Mia, men den här tjejen var yngre. Ã… andra sidan är kanske en cavalier ett nÃ¥got enklare objekt än en korthÃ¥rscollie…), till en pensionerad sjöman med en golden. Övriga raser varierade frÃ¥n mops till leonberger. Jag har den enda brukshunden, och bortsett frÃ¥n en tjej med en pinscher som ev tänker att tävla lydnad och agility sÃ¥ var jag den enda med tävlingsambitioner. Instruktören Inger känner jag väl sedan tidigare, och det blir nog jättebra.

Ikväll börjar vi pÃ¥ riktigt. Läxan vi fick var att träna kontakt och lek och att lära oss morra. Kontakt har jag tränat hela tiden, sÃ¥ det har jag inte lagt nÃ¥got extra krut pÃ¥. Men jag fÃ¥r erkänna att lek utomhus har det varit ganska skralt med… Där har jag mest koncentrerat mig pÃ¥ inkallningar i mängd, och det funkar sÃ¥ bra man kan begära. Men igÃ¥r gick jag iaf ut med en kamptrasa i fickan. Det gick alldeles utmärkt att kampa även utomhus, visserligen utan störning frÃ¥n andra hundar, men ändÃ¥. Matte var faktiskt skitrolig. Monster visade inget intresse alls av att dyka in i buskarna som han brukar. Och kontakten, den som varit ganska tveksam och mycket kortvarig när vi varit utomhus, den fick jag självklart pÃ¥ köpet! Morrandet däremot… jag har hittills aldrig träffat nÃ¥gon hund som lÃ¥tit sig imponeras av mina morrningsförsök. Det enda som händer är att jag fÃ¥r ont i halsen. Jag fÃ¥r använda mig av andra ljud och Ã¥tgärder vid behov istället. Fast när det gäller Monster har jag inte riktigt kommit underfund med vilket ljud eller vilken Ã¥tgärd som han verkligen skulle ta pÃ¥ allvar.

Nu räknar jag ju att inte med att det ska gÃ¥ sÃ¥ himla lätt och självklart ikväll, med ett gäng andra valpar och dessutom en appelplan extremt välkryddad med kaninbajs. Men det verkligt svÃ¥ra blir teoripasset. Vi ska nämligen ha hundarna med oss in, nÃ¥got jag inte varit med om tidigare. Det är bara att hoppas att Monster vid det laget kört slut pÃ¥ sig själv, tanken pÃ¥ att sitta i ett ganska begränsat utrymme bland dom andra människor och valpar och dels fÃ¥ i mig fika (för det är väl obligatoriskt?) och dels snappa upp nÃ¥got av det Inger säger samtidigt som jag försöker hÃ¥lla styr pÃ¥ en galen valp som dÃ¥ enligt den normala dygnsrytmen borde vara mitt inne i monstertimmen gör mig lite svettig…

När jag sist gick en valpkurs, vilket väl var typ 17 år sedan, fick minsann hundarna sitta i bilen. Fast jag vet inte om jag för den skull kan säga att det var bättre förr.

Mitt i ett telefonsamtal idag tvärdog telefonen. Ett tillfälligt avbrott antingen hos oss eller hos den jag pratade med, var väl första tanken. Men vÃ¥ra telefoner fortsatte vara stendöda. Lite enklare felsökning, sÃ¥som urkoppling av de trÃ¥dlösa telefonerna, gav ingenting. En koll pÃ¥ om det möjligen fanns nÃ¥gon bortglömd telefonräkning, fast det visste vi egentligen att det inte fanns, gav heller ingen ledtrÃ¥d. En test med mobilen visade däremot att det tutade upptaget om man försökte ringa hit, och det var ju lite mysko. Ingen felsignal, eller meddelande om att numret inte kan nÃ¥s. Innan vi hann ringa och felanmäla träffade A vicevärden i soprummet, och vi fick veta att det är ett större fel, hela omrÃ¥det är drabbat. Och det ska tydligen inte vara lagat förrän framÃ¥t torsdag… Det känns iaf rätt bra att det inte är nÃ¥got fel hos oss.

FrÃ¥n det ena till det andra, om en och en halv vecka fyller Monster fyra mÃ¥nader. Inte en mjölktand har han tappat än, dom sitter där lika bergfast och är lika sylvassa som tidigare. Enda skillnaden är att han är väldigt mycket starkare i käkarna nu… Han tuggar och tuggar närmast hysteriskt pÃ¥ precis allting just nu. Och om inte dom rackarns tänderna trillar ut ganska omgåënde, sÃ¥ tänker jag sätta ut honom i skogen tills dom gjort det!

…är jag nedrans sugen pÃ¥ en ny layout här. Jag har ett par färdiga (eller Ã¥tminstone nästan färdiga) och hittills oanvända liggande, sÃ¥ jag skulle inte ens behöva lägga mycket tid pÃ¥ det. Jag kollade just, och jo, dom ligger faktiskt pÃ¥ servern ocksÃ¥. Hmm.

 Fast nu skulle jag ju städa, snart är mina fritimmar över.

Blogginspirationen verkar vara i det närmaste noll. Trots att jag skriver pÃ¥ en “ny” dator. Den är ju inte ny pÃ¥ nÃ¥got vis i världen, men den har ju ett tangentbord som fungerar utmärkt, varenda bokstav skrivs snällt efter mina tryckningar, och det gör det hela faktiskt bÃ¥de roligare och lättare.

Att övergå till en ny dator så här plötsligt innebär ju också att man tappar bort en himla massa bra-att-ha-länkar. Men i min jakt på dessa vartefter jag behövt dom har jag å andra sidan hittat ännu fler, och i vissa fall ännu mer bra-att-ha-länkar. Många program av de jag använt saknades också. Under de senaste åren har jag mer och mer övergått till open source-program, inte ens DreamWeaver har jag använt på flera år (där har jag inte ens bytt till något jämförbart alternativ, jag har gått tillbaka till handkodning och använder Notepad++ , jag var trött på att inte kunna bestämma till 100% över mina koder). Jag har dock haft ett stort undantag och troget hållt mig till Photoshop när det gäller bildbehandling.

PÃ¥ Anders dator fanns inget bildprogram, förutom nÃ¥gon enkel sak som följde med hans kamera. Inget som dög Ã¥t mig iaf. SÃ¥ nu var frÃ¥gan: skulle jag leta rätt min gamla ful-cd med photoshop och installera? En flera Ã¥r gammal version, och jag orkar inte hÃ¥lla pÃ¥ och leta hack till nÃ¥gon nyare. Jag har dessutom av nÃ¥gon anledning (det kan möjligen ha nÃ¥got att göra med att jag hoppas kunna fÃ¥ en försörjning som programmerare…) blivit mer och mer emot piratkopiering av program. Eller skulle jag installera det iofs utmärkta, men ändÃ¥ nÃ¥got begränsade program som följde med min kamera? Eller skulle jag leta rätt pÃ¥ och testa det där open-source-programmet som jag läst om nÃ¥n gÃ¥ng och som skulle vara riktigt bra, men lite svÃ¥rt att lära sig (och som jag inte ens kom ihÃ¥g vad det hette)?

Efter en del funderande och letande blev det det sista alternativet. Gimp heter det. Enligt vad jag läst om det ska det vara i klass med photoshop, klarar det mesta lika bra, en del lite sämre men annat ännu bättre. Att det skulle vara lite svÃ¥rt att lära sig är nog ett understatement, iaf när man är väldigt inkörd med photoshop, gränssnittet är minst sagt annorlunda. Men nu är det installerat, och jag har kommit sÃ¥ lÃ¥ngt att jag iaf lyckats beskära och komprimera bilder, och dessutom är jag helt laglig. Det kanske kan innebära att det kan dyka upp bilder igen sÃ¥ smÃ¥ningom…

Nu ska jag göra ett städryck. Under monstertimmen igår slaktades två äggkartonger och en IKEA-katalog, och med lite fantasi kanske ni kan tänka er hur det ser ut här då. Eller det kanske inte ens räcker med fantasi, man kanske måste ha varit med om något liknande för att fatta. Hur som helst så måste den röjningen göras utan inblandning eller hjälp(?) av Monster för att undvika magsår hos mig. Och just nu sover han middag i sin bur. Sedan han började göra det har jag två-tre timmar på mig varje förmiddag att göra sådant som bäst görs utan hans sällskap. Dammsugning hör förvisso också till den kategorin sysslor, men börjar jag med det vaknar han ju och då är det iaf kört. Monster älskar dammsugning. Det gör inte jag. Särskilt inte med han hjälp. Det är magsårsframkallande!

Vi har fÃ¥tt ett barnbarn. För min del handlar det om “plast-”barnbarn, men ändÃ¥. Och visserligen fick jag ett som bonus redan i starten när jag träffade Anders, men den här gÃ¥ngen är jag liksom med frÃ¥n början, och det gör allt lite skillnad.

LillaT har alltså blivit storasyster till en ännu mindre (fast ändå rätt stor) LillaA. I kväll ska vi visst få se underverket, mor och barn kommer hem från BB redan på andra dygnet. Jag måste säga att jag har mycket svårt att begripa vad det är som är så bra med att åka hem så himla tidigt, jag tyckte att jag väl behövde den veckan man fick förr på att vila, få den hjälp man behöver och få sova om nätterna. Och jag tycker egentligen inte om att åka på visit hemma såhär tidigt heller, det är ju så många som vill komma och titta och jag tyckte det var ganska påfrestande. Men A tillhör ju ändå de allra allra närmaste, och det får bli en väldigt kort visit, det bestämmer jag.

Efter att ha tillbringat förmiddagen igår ynkandes över att jag var nästan förkyld, nästan hade feber och nästan ont i halsen, jag rentav nästan hostade också (hur ynklig får man vara utan orsak egentligen) tog jag mig i kragen och packade spårgrejer och tog hundarna och åkte över till Öland. En oktoberdag på Alvaret skulle nog blåsa bort det mesta ynket.

Jag la ett ganska lÃ¥ngt (säkert över 500 meter och alltsÃ¥ bra mycket längre än vad han brukar fÃ¥) spÃ¥r till Carrey. 3-4 vinklar 5 apporter och precis sÃ¥ djävligt underlag som det kan vara pÃ¥ Alvaret. Dvs tunt jordlager med lÃ¥g och hÃ¥rt nedbetad växtlighet, enstaka lÃ¥ga enbusksnÃ¥r, grus, kala kalkstenshällar. Alla som varit där vet hur svÃ¥rt det är att snitsla väl (det är lååångt mellan de enbusktoppar som är över knähöjd), och alla som känner mig vet att jag verkligen behöver snitsla väl för att vet var jag gÃ¥tt, sÃ¥ det blev förstÃ¥s en spÃ¥rläggarmiss. När jag gick tillbaka i vad jag trodde var en vid sväng, upptäckte jag att jag var väldigt nära första vinkeln (typ tvÃ¥ meter…) fast jag dÃ¥ trodde att det var spÃ¥rets början, sedan upptäckte jag snitseln som markerade början och insÃ¥g att jag alltsÃ¥ gÃ¥tt parallellt med och praktiskt taget i första benet. Jag funderade en stund pÃ¥ om jag skulle gÃ¥ runt och plocka ner snitslarna och upp pinnarna och lägga ett nytt spÃ¥r, men struntade i det.

Vis av tidigare misstag tog jag inte ut hundarna för något bus, dom fick stanna i bilen tills det var dags, och jag var den här gången duktig och väntade så Monsters spår fick ligga 45 minuter, Carreys blev väl en dryg timme. När jag lyft den sprattlande lillskrutten över stenmuren och satte ner honom på marken upptäckte han att han var i himlen. Nog för att han har spårintresse, men ingenting går väl upp emot bajs! Och här var marken, mil efter mil, praktiskt taget täckt av koskit. Såna där läckra torkade flak. Snacka om skitspår. Jag fick gå och leta rätt på hans matskål själv och servera vid bilen. Det var kanske liiite tidigt med den sortens störning, men jag hade inte en tanke på koskitsfaktorn innan.

Carrey var eld och lÃ¥gor när det äntligen var hans tur, och riktigt ordentligt taggad pÃ¥ att fÃ¥ börja spÃ¥ra. Det är verkligen kul att se honom sÃ¥n (det gör en viss skillnad att bara fÃ¥ sitta i bilen under väntan och inte fÃ¥ lattja runt i skogen). Första sträckan gick hur bra som helst, trots att vinden lÃ¥g frÃ¥n mitt baklänges parallellspÃ¥r. Vid första vinkeln däremot blev han förvirrad, och eftersom felet var mitt sÃ¥ tog jag helt enkelt honom förbi och gjorde ett nytt pÃ¥släpp en bit efter. Och sen gick det som en dans! Visserligen sick-sackar han sig fram, men är det nu hans sätt att jobba sÃ¥ fÃ¥r det väl vara sÃ¥ dÃ¥. Vinklarna har han fortfarande svÃ¥rt med, och det beror kanske pÃ¥ sick-sackandet, att han liksom aldrig är i spÃ¥rkärnan. Men han löser det, han letar rätt pÃ¥ spÃ¥ret igen och försöker inte fuska genom att bara se ut som om han spÃ¥rar. Däremot verkar han inte ha nÃ¥gra större problem med underlag, pÃ¥ gruset märktes det ingen skillnad pÃ¥ honom, pÃ¥ stenhällarna var det svÃ¥rare men han verkar fatta att tappar man där fÃ¥r man leta reda pÃ¥ fortsättningen pÃ¥ andra sidan. Den här gÃ¥ngen var han ocksÃ¥ noggrann med pinnarna igen, annars har det varit lite sÃ¥ att när han äntligen fÃ¥r lite sug i spÃ¥ret sÃ¥ missar han pinnar. Vid sista snitseln blev det lite problem. Där var Carrey duktigt trött, och som den usla spÃ¥rläggare jag är visste jag bara att kattmatsburken stod bakom en buske ungefär 20 meter därifrÃ¥n, men hade ingen aning om Ã¥t vilket hÃ¥ll… SÃ¥ där kunde jag inte ens omedvetet styra, där fick han lösa det pÃ¥ egen hand. Vilket han givetvis gjorde, min hjälte!

Carreys spÃ¥r kändes sÃ¥ bra igÃ¥r att det, sammantaget med den ganska framgÃ¥ngsrika träningen med framförgÃ¥ende och kryp, känns som visst hopp finns för ett lägrespÃ¥r sÃ¥ smÃ¥ningom… Nu ska jag se om jag kan fÃ¥ hjälp av nÃ¥gon med lite tävlingsträning, där jag inte alls ska uppföra mig tävlingsmässigt utan bara leka och larva mig, sÃ¥ ska vi se om vi inte kan fÃ¥ lite bukt med den där trista inställningen han har till tävlingssituationer.

Med Monster tränar jag (förutom skitspÃ¥r) lite mer basic-grejer. Sitt och ligg och början till platsliggning. IngÃ¥ngar som inte har gÃ¥tt sÃ¥ särskilt bra, men i senaste Canis stod en utmärkt artikel just om hur man tränar det som jag ska lägga upp en plan efter. Pinn-apportering tränar vi ocksÃ¥, det gÃ¥r framÃ¥t. Ja, och sÃ¥ sÃ¥na där andra vardags-grejer förstÃ¥s. GÃ¥ i koppel utan att dra (hahahaha), bli fasthÃ¥llen utan att sprattla och hugga (nödvändigt vid kloklippning t ex och gÃ¥r ibland halvskapligt och ibland inte alls) och sÃ¥ alla förbud… Förbudsträning är verkligen inte alls roligt och jag försöker hÃ¥lla nere antalet förbud och försöker verkligen i första hand avleda, men det är inte tillÃ¥tet att slita sönder alla kläder, att skälla pÃ¥ katten, att klättra upp pÃ¥ bordet eller in i diskmaskinen, att slänga sig över folk man möter ute, att springa in i trädgÃ¥rdar eller hoppa pÃ¥ cyklar osv osv…

Monstertimmen inträffar någon gång mellan 18-19 på kvällen, och varar minst en timme, ibland två. Det är då Monster bevisar att han gör skäl för sitt namn. Han börjar med att hoppa och hugga med pirayatänderna efter praktiskt taget allting; händer, kläder, bordshörn, katten, Carreys öron, kaffekoppen, eller vad som helst som finns inom räckhåll och lite till. Samtidigt skäller han mycket och gärna och gällt. När han fått däng av både katten och Carrey ett antal gånger, och blivit omkullvält och tillsagd på skarpen av mig minst lika många gånger, brukar han ge upp och kastar sig istället över mer tillåtna objekt. Han bokstavligen talat dyker ner i lådan med leksaker, får tag i bollen och sätter igång stora rejset. I en rasande fart rusar han till ytterdörren (tjong!), från ytterdörren in i vardagsrummet, runt soffbordet ett varv, ut i köket, vänder under bordet medan stolarna åker kana, tillbaka ut i vardagsrummet mot balkongdörren (pang!), ut i hallen till ytterdörren (tjong!) osv osv. På andra varvet har han vält leksakslådan, så när plötsligt en annan leksak råkar ligga ivägen byter han i farten och bara fortsätter rusa. På tredje varvet när vattenskålen passeras stannar han upp några sekunder för vätskepåfyllning och passar samtidigt på att svalka sig lite genom att plaska ut det mesta från skålen ut på klinkergolvet som därefter är såphalt. Det ger extra krydda åt rejsandet eftersom han sedan i varje sväng in i och ut från köket bredsladdar in i väggen med ett brak. Själva rejsandet kan utan vidare pågå i en halvtimme utan uppehåll, bortsett från de mikropauser ca var tionde minut som behövs för att kissa en skvätt. Dessa pauser är verkligen mikro, han kissar i stort sett mitt i språnget och det går aldrig att förutse när det är dags. Övriga dagen går det rätt skapligt, är bara jag någorlunda på alerten kan vi klara hela dagen utan pölar, men under monstertimmen är det som sagt omöjligt.

Ibland tar rejset slut av sig självt, bränslet tar slut och Monster sjunker ihop i favorithörnet (det hörnet där maten serveras, om man sover där riskerar man ju inte att missa något) i köket. Ibland fortsätter det tills klockan blir 21. Det är nämligen det magiska klockslaget. Kvällsmaten serveras, sedan en snabbis, det räcker oftast med ett par minuter, ut för att kissa och bajsa. När vi kommer in går jag till godisskåpet och hämtar några kex. Det är signalen för dagens sista rejs. I samma hastighet som tidigare drar Monster iväg in i sovrummet och in i buren så det skramlar om det, han får sina kex och sen tvärsomnar han! Hela natten är det knäpp tyst och alldeles stilla fram till halv sex - sex. Det får man väl ändå vara nöjd med, tycker jag.

Monstertimmen verkar vara nödvändig. Det spelar ingen större roll hur innehållsrik dagen har varit, om han är under- eller över- eller lagom stimulerad, monstertimmen är som den är. Den verkar på något sätt behövas för att få ur sig den sista energin, när han egentligen är trött. Tidigare hade vi flera monstertimmar per dag, fast inte lika långvariga. Och de slutar alltid med att han slocknar och sover hårt. Nu behöver han inte det för varken den längre sömnen på förmiddagen eller mindre tupplurar under dagen.

Summa summarum sÃ¥ känns det som om vi äntligen börjar fÃ¥ nÃ¥n sorts rutin pÃ¥ dagarna nu. Och det mesta (men inte allt, Ã¥terkommer väl om det när jag är pÃ¥ dÃ¥ligt humör pga av nÃ¥got som inte alls gÃ¥r bra…) gÃ¥r faktiskt bättre och bättre. Och det verkar som om vi ska komma med pÃ¥ nästa valpkurs som startas. Kalmar BK kör valpkurser fortlöpande under Ã¥ret med kösystem. När den förra kursen startade var det visst 40 stycken i kö…

Min dator fortsätter att lÃ¥sa mig ute. Det är osäkert om jag nÃ¥gonsin kommer att komma in igen. Utan att formattera den vill säga. Och dÃ¥ gÃ¥r ju ändÃ¥ allt förlorat. Just nu önskar jag ju att jag ägnat lite mer uppmärksamhet Ã¥t kursen “hÃ¥rdvara och operativsystem”, kanske hade jag haft en aning om hur jag skulle gÃ¥ tillväga dÃ¥. Men jag fÃ¥r väl överleva. Det som svider mest är alla bilder… Filer till olika webbsajter kommer jag ju Ã¥t att hämta hem när jag väl har inloggningsuppgifter till webbkontona igen. En del kommer jag Ã¥t redan nu, övriga uppgifter jag behöver kommer förhoppningsvis med snigelposten idag. En annan sak är mailadresser… Jag kommer Ã¥t min webmail pÃ¥ smuligtadressen och därmed de senaste dagarnas mail, men eftersom jag just aldrig använt den tidigare har jag ju inga mailadresser kvar. SÃ¥ ni som känner att jag skulle vilja ha och behöva er adress (och inte tror att jag kan den utantill), skicka gärna ett mail till lena-at-smuligt-dot-com.

När jag gett upp mina försök att bryta mig in i min dator igår, eller snarare när Monster tröttnat på att antingen vila snällt eller leka med tillåtna saker och övergick till att trakassera katten och Carrey och därefter börjat riva lägenheten, packade jag ryggsäcken för en spårutflykt. Carrey vet förstås vad det innebär och börjar hoppa jämfota av förväntan, Monster kan rimligtvis inte veta vad det betyder men fann ryggsäcken spännande ändå, särskilt när jag stoppat en påse korvbitar i den och började genast packa upp. Det spelade ingen roll hur väl jag stängde och drog åt alla låsanordningar, tre sekunder efter att jag vänt ryggen till hade jag ändå minst en halv valp i ryggsäcken med korvpåsen mellan tänderna. Det slutade med att jag fick ha ryggsäcken på diskbänken. Att sedan ta sig ut till bilen med ryggsäck, en vild och galen valp och en mycket ivrig Carrey är ett helt äventyr bara det.

Monster har provat pÃ¥ att spÃ¥ra tvÃ¥ gÃ¥nger tidigare. Första gÃ¥ngen var när han var drygt tio veckor, dÃ¥ blev jag störd av telefonen när jag plockade ihop spÃ¥rgrejerna, sÃ¥ när jag kom ut till skogen hade jag snitslar och tre pinnar med mig. Punkt. Jag som hade tänkt göra ett pedagogiskt och skojigt nybörjarspÃ¥r till Monster, och ett minst lika skojigt och motiverande spÃ¥r till Carrey. Efter resultatlöst rotande i bilen efter nÃ¥got som möjligtvis kunde likna en leksak av nÃ¥got slag, hittade jag iaf en burk kattmat med Ã¥lder okänd, sÃ¥ ett spÃ¥r till Carrey gick ju iaf att Ã¥stadkomma. Sen hade jag nÃ¥gra torrgodisar i fickan som fick duga som apportbelöning Ã¥t honom. Monsters spÃ¥r fick bli ca 15 meter lÃ¥ngt, med täta steg och en torrgodis var tredje meter. Som slut och extra fin belöning… hela fem torrgodisar i en liten hög. Wow, liksom. Men det gick bra, efter att jag visat pÃ¥ första godisen och efter en stunds funderande och utforskande av samtliga pinnar och kottar inom räckhÃ¥ll, traskade han iväg i mina fotspÃ¥r. Lungt och metodiskt och noggrant och utan att missa nÃ¥gon godis pÃ¥ vägen. Och ja, jag tror nog att han tyckte att fem godisar i en hög var nÃ¥got alldeles extra.

Hans andra spÃ¥r kom när han var 11 veckor. Vi var ute och plockade kantareller, och jag hade inga planer pÃ¥ att han skulle spÃ¥ra dÃ¥ eftersom han hade busat och röjt runt i skogen med inte bara Carrey, utan bÃ¥da lagottotjejerna ocksÃ¥, och faktiskt var helt slut.  Men efter att ha sovit i bilen nÃ¥gon timme medan vi plockade vidare, och sedan kommit ut och kvicknat till när vi plockat klart och fikade, var han tydligen fit for fight igen. Anders ville gärna ta en vända till och tog Carrey med sig och gick bortÃ¥t vägen. Monster följde givetvis efter, men jag ansÃ¥g att han redan fÃ¥tt mer än nog av skogsröjande och hämtade tillbaka honom. Vi lekte en stund med en boll, sen lekte han pÃ¥ egen hand med en pinne och det hann nog gÃ¥ tio minuter och jag trodde att han släppt minnesbilden och släppte koncentrationen… VarpÃ¥ Monster genast sätter iväg bortÃ¥t vägen. Jag ropade och han vände sig om och tittade pÃ¥ mig men sa bara att han inte hade tid och fortsatte sedan. Jag provade att springa Ã¥t andra hÃ¥llet utan effekt. Han fortsatte, och vek sedan självsäkert in i skogen pÃ¥ exakt samma ställe där Anders och Carrey gÃ¥tt in. Jag gick dit, men dÃ¥ var han redan försvunnen. Jag hann inte fundera sÃ¥ mycket pÃ¥ vad jag skulle göra förrän Anders kom ut ur skogen igen, en bra bit längre uppÃ¥t vägen, sÃ¥ jag sa att han fick ta Carrey med sig och gÃ¥ in igen, samma väg som dom gÃ¥tt innan. Och jodÃ¥, 100-150 meter in i skogen kom dom ifatt Monster, pÃ¥ exakt rätt spÃ¥r. DÃ¥ insÃ¥g jag att mitt pedagogiska nybörjarspÃ¥r nog var ganska löjligt… SpÃ¥rkapacitet finns alltsÃ¥, men hur självständig bukar en 11-veckors valp vara egentligen?

Tredje spÃ¥rförsöket skulle alltsÃ¥ ske igÃ¥r.  Jag la först ett spÃ¥r till Carrey, sedan ett till Monster, 30-40 meter rakt utan nÃ¥got i det och med matskÃ¥len (med lock pÃ¥) som slut. Sedan tog jag ut hundarna och vi gick först en bit bortÃ¥t vägen för rastning, sedan stannade vi vid bilen och jag hoppades att Carreys förmÃ¥ga till passivitet pÃ¥ nÃ¥got magiskt sätt skulle smitta. Och nÃ¥gorlunda lugn var han väl, lille Monster, han skrotade runt i skogskanten och grejade med pinnar och sÃ¥. Inte passiv, men ändÃ¥ lugn. Bilen var i en korsning, och han befann sig pÃ¥ den sidan av korsningen som hans spÃ¥r var, men det var sÃ¥pass lÃ¥ngt ifrÃ¥n sÃ¥ jag brydde mig inte om det. Vad jag inte tänkt pÃ¥ däremot var att mitt tillbakaspÃ¥r kom ut ganska nära där han var… Och plötsligt fick han fatt i det och satte av med näsan i backen i bakspÃ¥ret. Samtidigt stängde han öronen, att jag ropade och tjoade hade ingen som helst effekt. Han fortsatte självsäkert, och tog sig ända fram till matskÃ¥len, men vid det laget hade jag bytt taktik och sprungit med Carrey i en vid bÃ¥ge sÃ¥ vi befann oss snett framför Monster istället, vilt kampande med en handske, och det var tydligen tillräckligt oemotstÃ¥ndligt även för ett spÃ¥rmonster. Han fick dock inte vara med och kampa när han kom, jag bara tog honom under armen och bar honom, vilt sprattlande, tillbaka till bilen.

Det var ju inte helt optimalt att han fick spåra så länge i bakspår, men förhoppningsvis blev det något bra ändå av det, eftersom bakspåret inte gav någon utdelning, vilket däremot det gjorde när han spårade på riktigt, åt rätt håll och med sele på sig för första gången (nu har han vuxit i den jag lånade av dig, Sandra!). Det var ju tur att jag hade lock på matskålen. Och så har jag lärt mig att aldrig (åtminstone inte förrän det finns tillförlitlig lydnad) ha honom lös i skogen före ett spår.

Carreys spår var 150-200 meter med två vinklar och tre apporter plus kattmat i slutet. Det gick bra, han slog visserligen en hel del, men det fick inte ligga så länge som det borde (jag har verkligen inget tålamod att vänta på det när jag är ensam i skogen!) och han missade första pinnen pga att han var för långt vid sidan av spåret. När han var några meter förbi hade han fått vittring på den ändå och vände för att leta, men då hade jag ju redan plockat upp den. Dumt, men jag trodde verkligen att han missat den helt! Resten gick bra, mycket cirklande i en vinkel, men han löste det. Och det är ju det det handlar om tycker jag. Att kunna lösa uppkomna problem, även om det är man själv som orsakat dom. För om han alltid gick som en vinkelhake i varenda vinkel, hur skulle jag då veta att han skulle kunna lösa ett problem den dan det råkar uppstå?

Förutom att jag försöker spÃ¥ra Ã¥tminstone tvÃ¥ gÃ¥nger i veckan, (nu mÃ¥ste vi öka pÃ¥ längden, och dessutom spÃ¥ra pÃ¥ Alvaret igen) tränar vi just nu ganska intensivt med bÃ¥de framförgÃ¥ende och kryp. FramförgÃ¥endet gÃ¥r faktiskt framÃ¥t (haha) och är dessutom rätt kul enligt Carrey. Just nu iaf. Dragningen framÃ¥t och belöningen bestÃ¥r av kvällsmÃ¥let, han fattar bara aldrig varför han inte fÃ¥r nÃ¥gon mat när vi kommer in igen… Krypet gÃ¥r sÃ¥där. Det är ocksÃ¥ himla kul, vilket gör att det blir alldeles för snabbt och för slarvigt, och jag är väldigt dÃ¥lig pÃ¥ att belöna rätt. Jag har alldeles för stor benägenhet att belöna det som är halvbra eller knappt det ocksÃ¥, och det gör det som bekant svÃ¥rt att komma framÃ¥t.

Tja, är det någon som drar några slutsatser av mitt nuvarande träningsupplägg så varsågod.

Är det nån som kommer ihåg mig?

Tja, är det inte det ena, så är det det andra, sa kärringen som blödde näsblod. Efter att min mentala status, som under sommaren och början på hösten varit tämligen låg (ja, jag vet, jag har inte sagt något, inte bett om hjälp, och hållit masken duktigt, inget bra sätt att tackla problemet men det tycks vara så jag gör) och bl a gjort att jag varit fullständigt energilös, nu sedan några veckor sakta börjat stiga mot normala nivåer, så har jag hela förra veckan varit så vansinnigt och obegripligt trött. Jag har velat göra saker, men inte orkat. Så fort det blivit lite lugnt och tyst (och det händer ju trots allt då och då även om man har ett Monster) så har jag bara velat sova. Samtidigt har jag varje morgon vaknat med hemsk värk i bihålorna, och resten av dygnet har jag haft det där typiska trycket från samma ställe. Inte förrän i slutet av veckan gjorde jag den naturliga kopplingen: ont och tryck i bihålorna = infektion. Alltså inte ett dugg konstigt att jag varit trött. Och det är egentligen inte bättre nu heller, men liksom lättare att handskas med tröttheten när man vet vad den beror på.

Och nu det det VERKLIGA problemet upp. Jag kan inte logga in på min egen dator! Jag har ju Anders dator att ta till, men alla viktiga program jag använder, för att inte tala om lösenord till mail och olika webbkonton ligger ju på min! Jag vete sjutton hur jag ska komma tillrätta med det problemet. Det här är allvarligt. Riktigt allvarligt.

Annars lunkar livet pÃ¥. Lunkar är kanske inte rätt ord, livet med Monster gÃ¥r inte i nÃ¥n stillsam takt precis. Han växer och utvecklas ungefär som han ska, antar jag, och han är inte direkt nÃ¥gon lätt hund att handskas med. Enormt mycket vilja och envishet och tuffhet. Vilket iofs är egenskaper som om jag bara klarar av att fÃ¥nga in det, borde innebära att han kan bli en riktigt, riktigt bra hund med tiden. Han lär sig nya saker varje dag, tyvärr är det bara ett fÃ¥tal av hans färdigheter som jag lärt honom och som kan räknas in i nÃ¥gon av kategorierna vardags- eller tävlingslydnad, det allra mesta har han hunnit lära sig alldeles pÃ¥ egen hand och det är för det mesta inte särskilt bra saker…

NÃ¥. Nu ska jag se om jag Ã¥tminstone kan lista ut vad jag har för lösenord till webbmailen, det vore ett litet steg pÃ¥ väg. Och sen ge mig pÃ¥ min egen dator igen och försöka övertala den att släppa in mig…

Tillägg: Fantastiskt. Jag hade Ã¥tminstone en del lösenord sparade “pÃ¥ ett säkert ställe”, som visade sig vara sÃ¥pass bra att jag hittade det! Och förhoppningsvis kan dessa lösenord med lite pyssel och pussel och ev mailande leda mig vidare sÃ¥ jag sÃ¥ smÃ¥ningom har vad jag behöver. Det är värre med programmen. Men vid närmare eftertanke… de allra flesta jag använder är faktiskt open source och “bara” att ta hem och installera. Och tangentbordet pÃ¥ Anders dator är bra mycket bättre än mitt. Jag kommer nog att överleva det här ocksÃ¥.