lenas egna

Min dator fortsätter att låsa mig ute. Det är osäkert om jag någonsin kommer att komma in igen. Utan att formattera den vill säga. Och då går ju ändå allt förlorat. Just nu önskar jag ju att jag ägnat lite mer uppmärksamhet åt kursen “hårdvara och operativsystem”, kanske hade jag haft en aning om hur jag skulle gå tillväga då. Men jag får väl överleva. Det som svider mest är alla bilder… Filer till olika webbsajter kommer jag ju åt att hämta hem när jag väl har inloggningsuppgifter till webbkontona igen. En del kommer jag åt redan nu, övriga uppgifter jag behöver kommer förhoppningsvis med snigelposten idag. En annan sak är mailadresser… Jag kommer åt min webmail på smuligtadressen och därmed de senaste dagarnas mail, men eftersom jag just aldrig använt den tidigare har jag ju inga mailadresser kvar. Så ni som känner att jag skulle vilja ha och behöva er adress (och inte tror att jag kan den utantill), skicka gärna ett mail till lena-at-smuligt-dot-com.

När jag gett upp mina försök att bryta mig in i min dator igår, eller snarare när Monster tröttnat på att antingen vila snällt eller leka med tillåtna saker och övergick till att trakassera katten och Carrey och därefter börjat riva lägenheten, packade jag ryggsäcken för en spårutflykt. Carrey vet förstås vad det innebär och börjar hoppa jämfota av förväntan, Monster kan rimligtvis inte veta vad det betyder men fann ryggsäcken spännande ändå, särskilt när jag stoppat en påse korvbitar i den och började genast packa upp. Det spelade ingen roll hur väl jag stängde och drog åt alla låsanordningar, tre sekunder efter att jag vänt ryggen till hade jag ändå minst en halv valp i ryggsäcken med korvpåsen mellan tänderna. Det slutade med att jag fick ha ryggsäcken på diskbänken. Att sedan ta sig ut till bilen med ryggsäck, en vild och galen valp och en mycket ivrig Carrey är ett helt äventyr bara det.

Monster har provat på att spåra två gånger tidigare. Första gången var när han var drygt tio veckor, då blev jag störd av telefonen när jag plockade ihop spårgrejerna, så när jag kom ut till skogen hade jag snitslar och tre pinnar med mig. Punkt. Jag som hade tänkt göra ett pedagogiskt och skojigt nybörjarspår till Monster, och ett minst lika skojigt och motiverande spår till Carrey. Efter resultatlöst rotande i bilen efter något som möjligtvis kunde likna en leksak av något slag, hittade jag iaf en burk kattmat med ålder okänd, så ett spår till Carrey gick ju iaf att åstadkomma. Sen hade jag några torrgodisar i fickan som fick duga som apportbelöning åt honom. Monsters spår fick bli ca 15 meter långt, med täta steg och en torrgodis var tredje meter. Som slut och extra fin belöning… hela fem torrgodisar i en liten hög. Wow, liksom. Men det gick bra, efter att jag visat på första godisen och efter en stunds funderande och utforskande av samtliga pinnar och kottar inom räckhåll, traskade han iväg i mina fotspår. Lungt och metodiskt och noggrant och utan att missa någon godis på vägen. Och ja, jag tror nog att han tyckte att fem godisar i en hög var något alldeles extra.

Hans andra spår kom när han var 11 veckor. Vi var ute och plockade kantareller, och jag hade inga planer på att han skulle spåra då eftersom han hade busat och röjt runt i skogen med inte bara Carrey, utan båda lagottotjejerna också, och faktiskt var helt slut.  Men efter att ha sovit i bilen någon timme medan vi plockade vidare, och sedan kommit ut och kvicknat till när vi plockat klart och fikade, var han tydligen fit for fight igen. Anders ville gärna ta en vända till och tog Carrey med sig och gick bortåt vägen. Monster följde givetvis efter, men jag ansåg att han redan fått mer än nog av skogsröjande och hämtade tillbaka honom. Vi lekte en stund med en boll, sen lekte han på egen hand med en pinne och det hann nog gå tio minuter och jag trodde att han släppt minnesbilden och släppte koncentrationen… Varpå Monster genast sätter iväg bortåt vägen. Jag ropade och han vände sig om och tittade på mig men sa bara att han inte hade tid och fortsatte sedan. Jag provade att springa åt andra hållet utan effekt. Han fortsatte, och vek sedan självsäkert in i skogen på exakt samma ställe där Anders och Carrey gått in. Jag gick dit, men då var han redan försvunnen. Jag hann inte fundera så mycket på vad jag skulle göra förrän Anders kom ut ur skogen igen, en bra bit längre uppåt vägen, så jag sa att han fick ta Carrey med sig och gå in igen, samma väg som dom gått innan. Och jodå, 100-150 meter in i skogen kom dom ifatt Monster, på exakt rätt spår. Då insåg jag att mitt pedagogiska nybörjarspår nog var ganska löjligt… Spårkapacitet finns alltså, men hur självständig bukar en 11-veckors valp vara egentligen?

Tredje spårförsöket skulle alltså ske igår.  Jag la först ett spår till Carrey, sedan ett till Monster, 30-40 meter rakt utan något i det och med matskålen (med lock på) som slut. Sedan tog jag ut hundarna och vi gick först en bit bortåt vägen för rastning, sedan stannade vi vid bilen och jag hoppades att Carreys förmåga till passivitet på något magiskt sätt skulle smitta. Och någorlunda lugn var han väl, lille Monster, han skrotade runt i skogskanten och grejade med pinnar och så. Inte passiv, men ändå lugn. Bilen var i en korsning, och han befann sig på den sidan av korsningen som hans spår var, men det var såpass långt ifrån så jag brydde mig inte om det. Vad jag inte tänkt på däremot var att mitt tillbakaspår kom ut ganska nära där han var… Och plötsligt fick han fatt i det och satte av med näsan i backen i bakspåret. Samtidigt stängde han öronen, att jag ropade och tjoade hade ingen som helst effekt. Han fortsatte självsäkert, och tog sig ända fram till matskålen, men vid det laget hade jag bytt taktik och sprungit med Carrey i en vid båge så vi befann oss snett framför Monster istället, vilt kampande med en handske, och det var tydligen tillräckligt oemotståndligt även för ett spårmonster. Han fick dock inte vara med och kampa när han kom, jag bara tog honom under armen och bar honom, vilt sprattlande, tillbaka till bilen.

Det var ju inte helt optimalt att han fick spåra så länge i bakspår, men förhoppningsvis blev det något bra ändå av det, eftersom bakspåret inte gav någon utdelning, vilket däremot det gjorde när han spårade på riktigt, åt rätt håll och med sele på sig för första gången (nu har han vuxit i den jag lånade av dig, Sandra!). Det var ju tur att jag hade lock på matskålen. Och så har jag lärt mig att aldrig (åtminstone inte förrän det finns tillförlitlig lydnad) ha honom lös i skogen före ett spår.

Carreys spår var 150-200 meter med två vinklar och tre apporter plus kattmat i slutet. Det gick bra, han slog visserligen en hel del, men det fick inte ligga så länge som det borde (jag har verkligen inget tålamod att vänta på det när jag är ensam i skogen!) och han missade första pinnen pga att han var för långt vid sidan av spåret. När han var några meter förbi hade han fått vittring på den ändå och vände för att leta, men då hade jag ju redan plockat upp den. Dumt, men jag trodde verkligen att han missat den helt! Resten gick bra, mycket cirklande i en vinkel, men han löste det. Och det är ju det det handlar om tycker jag. Att kunna lösa uppkomna problem, även om det är man själv som orsakat dom. För om han alltid gick som en vinkelhake i varenda vinkel, hur skulle jag då veta att han skulle kunna lösa ett problem den dan det råkar uppstå?

Förutom att jag försöker spåra åtminstone två gånger i veckan, (nu måste vi öka på längden, och dessutom spåra på Alvaret igen) tränar vi just nu ganska intensivt med både framförgående och kryp. Framförgåendet går faktiskt framåt (haha) och är dessutom rätt kul enligt Carrey. Just nu iaf. Dragningen framåt och belöningen består av kvällsmålet, han fattar bara aldrig varför han inte får någon mat när vi kommer in igen… Krypet går sådär. Det är också himla kul, vilket gör att det blir alldeles för snabbt och för slarvigt, och jag är väldigt dålig på att belöna rätt. Jag har alldeles för stor benägenhet att belöna det som är halvbra eller knappt det också, och det gör det som bekant svårt att komma framåt.

Tja, är det någon som drar några slutsatser av mitt nuvarande träningsupplägg så varsågod.