Efter att ha tillbringat förmiddagen igår ynkandes över att jag var nästan förkyld, nästan hade feber och nästan ont i halsen, jag rentav nästan hostade också (hur ynklig får man vara utan orsak egentligen) tog jag mig i kragen och packade spårgrejer och tog hundarna och åkte över till Öland. En oktoberdag på Alvaret skulle nog blåsa bort det mesta ynket.

Jag la ett ganska långt (säkert över 500 meter och alltså bra mycket längre än vad han brukar få) spår till Carrey. 3-4 vinklar 5 apporter och precis så djävligt underlag som det kan vara på Alvaret. Dvs tunt jordlager med låg och hårt nedbetad växtlighet, enstaka låga enbusksnår, grus, kala kalkstenshällar. Alla som varit där vet hur svårt det är att snitsla väl (det är lååångt mellan de enbusktoppar som är över knähöjd), och alla som känner mig vet att jag verkligen behöver snitsla väl för att vet var jag gått, så det blev förstås en spårläggarmiss. När jag gick tillbaka i vad jag trodde var en vid sväng, upptäckte jag att jag var väldigt nära första vinkeln (typ två meter…) fast jag då trodde att det var spårets början, sedan upptäckte jag snitseln som markerade början och insåg att jag alltså gått parallellt med och praktiskt taget i första benet. Jag funderade en stund på om jag skulle gå runt och plocka ner snitslarna och upp pinnarna och lägga ett nytt spår, men struntade i det.

Vis av tidigare misstag tog jag inte ut hundarna för något bus, dom fick stanna i bilen tills det var dags, och jag var den här gången duktig och väntade så Monsters spår fick ligga 45 minuter, Carreys blev väl en dryg timme. När jag lyft den sprattlande lillskrutten över stenmuren och satte ner honom på marken upptäckte han att han var i himlen. Nog för att han har spårintresse, men ingenting går väl upp emot bajs! Och här var marken, mil efter mil, praktiskt taget täckt av koskit. Såna där läckra torkade flak. Snacka om skitspår. Jag fick gå och leta rätt på hans matskål själv och servera vid bilen. Det var kanske liiite tidigt med den sortens störning, men jag hade inte en tanke på koskitsfaktorn innan.

Carrey var eld och lågor när det äntligen var hans tur, och riktigt ordentligt taggad på att få börja spåra. Det är verkligen kul att se honom sån (det gör en viss skillnad att bara få sitta i bilen under väntan och inte få lattja runt i skogen). Första sträckan gick hur bra som helst, trots att vinden låg från mitt baklänges parallellspår. Vid första vinkeln däremot blev han förvirrad, och eftersom felet var mitt så tog jag helt enkelt honom förbi och gjorde ett nytt påsläpp en bit efter. Och sen gick det som en dans! Visserligen sick-sackar han sig fram, men är det nu hans sätt att jobba så får det väl vara så då. Vinklarna har han fortfarande svårt med, och det beror kanske på sick-sackandet, att han liksom aldrig är i spårkärnan. Men han löser det, han letar rätt på spåret igen och försöker inte fuska genom att bara se ut som om han spårar. Däremot verkar han inte ha några större problem med underlag, på gruset märktes det ingen skillnad på honom, på stenhällarna var det svårare men han verkar fatta att tappar man där får man leta reda på fortsättningen på andra sidan. Den här gången var han också noggrann med pinnarna igen, annars har det varit lite så att när han äntligen får lite sug i spåret så missar han pinnar. Vid sista snitseln blev det lite problem. Där var Carrey duktigt trött, och som den usla spårläggare jag är visste jag bara att kattmatsburken stod bakom en buske ungefär 20 meter därifrån, men hade ingen aning om åt vilket håll… Så där kunde jag inte ens omedvetet styra, där fick han lösa det på egen hand. Vilket han givetvis gjorde, min hjälte!

Carreys spår kändes så bra igår att det, sammantaget med den ganska framgångsrika träningen med framförgående och kryp, känns som visst hopp finns för ett lägrespår så småningom… Nu ska jag se om jag kan få hjälp av någon med lite tävlingsträning, där jag inte alls ska uppföra mig tävlingsmässigt utan bara leka och larva mig, så ska vi se om vi inte kan få lite bukt med den där trista inställningen han har till tävlingssituationer.

Med Monster tränar jag (förutom skitspår) lite mer basic-grejer. Sitt och ligg och början till platsliggning. Ingångar som inte har gått så särskilt bra, men i senaste Canis stod en utmärkt artikel just om hur man tränar det som jag ska lägga upp en plan efter. Pinn-apportering tränar vi också, det går framåt. Ja, och så såna där andra vardags-grejer förstås. Gå i koppel utan att dra (hahahaha), bli fasthållen utan att sprattla och hugga (nödvändigt vid kloklippning t ex och går ibland halvskapligt och ibland inte alls) och så alla förbud… Förbudsträning är verkligen inte alls roligt och jag försöker hålla nere antalet förbud och försöker verkligen i första hand avleda, men det är inte tillåtet att slita sönder alla kläder, att skälla på katten, att klättra upp på bordet eller in i diskmaskinen, att slänga sig över folk man möter ute, att springa in i trädgårdar eller hoppa på cyklar osv osv…