Jodå, jag finns här. Jag vet inte varför jag är så oinspirerad till att blogga just nu (och jag inte ens läser andras bloggar, det är bara Sandra som inte kommer undan), men det ändrar sig väl nån gång. Kanske.

Det gÃ¥r framÃ¥t med den lille blÃ¥. Som börjar bli ganska stor nu. Just nu handlar det nästan enbart om att träna vardagslydnad. Och som sagt, det gÃ¥r framÃ¥t. Med det mesta. Han försöker numera sällan hoppa upp pÃ¥ bordet när vi äter, och kan klara att hÃ¥lla sig pÃ¥ golvet om man sitter i soffan och fikar. Jag behöver inte längre gÃ¥ in pÃ¥ toa för att knyta skorna, han tuggar oftast nästan inte alls varken pÃ¥ mig eller mina kläder eller skosnören. Bara ibland. Och bara lite. Han kan gÃ¥ ganska skapligt fint i koppel, korta bitar i taget visserligen, och bara sÃ¥ länge det inte finns nÃ¥gon störning i form av människor, cyklar, ekorrar, löv, plastpÃ¥sar, hundar, ekollon… Och framför allt inte om Carrey är med. Det känns som om rumsrenheten är om hörnet nu, det blir bara nÃ¥gon enstaka pöl pÃ¥ kvällen, och inte ens varje kväll *peppar peppar*.

Men så har han istället lagt sig till med en ny ovana, och en livsfarlig sådan. Sedan ett par dagar tillbaka har han börjat slänga sig efter bilar som passerar när vi står och väntar på att gå över gatan. Han kan stå eller sitta lungt, ända tills bilen är mitt framför oss, då slänger han sig med full kraft rakt ut. Nu är jag ju beredd, så jag håller stadigt i kortkoppel, men tänk om jag inte är uppmärksam en dag? Eller om kopplet går av? Jag har inte gjort så mycket åt problemet än mer än att som sagt hålla hårt i kopplet, jag ville tänka över situationen först. Nu har jag bestämt mig för att det ska bli en intensiv variant av skvaller-metoden.  Det har fungerat så bra på Carrey, både när det gäller hundmöten och rådjur, så det var väl tusan om det inte ska gå på Monster också. Från och med imorgon betyder bilar godis.

Fast om det är nån som har andra tips så är det förstås välkommet.

Ett annat år, vilket som helst, så skulle jag ha klagat och gnällt högljutt över att det är full vinter redan i mitten av november. Men i år har jag liksom resignerat när det gäller sånt. Skit samma, det var ju ändå ingen sommar att tala om, det är väl bara att bita ihop och invänta nästa sommar och hoppas att det blir bättre då. Det måste det bli.

Och dagar som igår, när jag vaknade och verkligen var jättesjuk, jag var nästan gråtfärdig vid tanken på hur jag skulle kunna genomföra dagen, då var jag faktiskt tacksam för snön. Tacksam för den och för mina gosiga vattentäta, teddyfodrade kängor, och för att det finns ställen relativt nära där jag kan släppa hundarna lösa. Jag behövde bara kränga på mig kängorna och alla varma kläder, transportera mig och hundarna den lilla biten upp till vattentornet och sedan släppa dom lösa i nysnön. Sen behövde skötte dom resten själva, jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag inte orkade mer än så den dan.

Fast sen blev jag friskare. Nästan frisk faktiskt. Nu är det inte så himla synd om mig längre. Idag kan jag nog försöka ta itu med saker och ting igen.

Först måste jag säga att verkligen jag älskar Anders, som inte bara tog hand om badandet av Monster igår kväll när jag mådde apa (badandet gick fö strålande, Monster stod hur lungt och fint som helst), utan dessutom ställer upp på galenskaper som att stiga upp klockan fyra en söndagsmorgon och köra tretti mil tur och retur bara för att få veta att vår fina lilla valp är fet och ouppfostrad. Och till på köpet är beredd att göra om det!

JodÃ¥, fet och ouppfostrad (fast det uttrycktes lite finare i kritiken, “för dagen i nÃ¥got högt hull” och “behöver ringträning”). Och jag visste det redan innan.  FrÃ¥n att tidigare bara i största allmänhet ha tyckt att min lilla bebis självklart är det ljuvligaste och vackraste som finns, började jag för ungefär en vecka sen inför utställningen försöka granska honom kritiskt. Och konstaterade att jag fortfarande tyckte att han sÃ¥g helt okej ut, faktiskt riktigt bra, men… var han kanske inte lite mullig? Rentav fet? SÃ¥ den delen var jag faktiskt förberedd pÃ¥, och det var helt rättvist att hÃ¥lla inne med HP:t för det.

Och det där med att han skulle behöva ringträning… tja, tvÃ¥ minuter hemma i köket räcker väl inte. Det är ju ett känt faktum att saker och ting faktiskt blir bättre med träning, och att mängden träning relativt ofta stÃ¥r i direkt relation till hur bra det blir. Sen kommer ju inte träning pÃ¥ hemmaplan nÃ¥gonsin att efterlikna det som sedan blir i ringen, med andra glada valpar bÃ¥de före och efter, sÃ¥ det blir till att bÃ¥de träna hemma och anmäla till nÃ¥gra inoff. Det som gick förvÃ¥nansvärt bra i ringen och som jag är mycket nöjd med, är hur han skötte sig när domaren gick igenom honom, han stod stilla och fint och bet inget alls. Just dÃ¥… för när det var dags att springa bet han. I mig. Och i mina kläder. Man kan springa pÃ¥ tvÃ¥ ben om man hänger fast i en kavaj med tänderna. Jag sprang nog 14 varv eller sÃ¥ innan det blev nÃ¥got travande, men dÃ¥ blev det sÃ¥pass bra att domaren tyckte att rörelserna var utmärkta. Faktiskt var i stort sett allting av valören utmärkt, och jag är mycket nöjd med kritiken. Att vi sen blev fyra och sist i klassen (som bestod av fyra kullbröder) var inget att bli förvÃ¥nad över direkt. Vinnare och senare BIR blev broder Skrot. Och minnsann: pÃ¥ hemvägen ringde Sandra och meddelade att han tagit hem BIS:et ocksÃ¥! StrÃ¥lande! Grattis! (Det taggade mig enormt, jag tror ärligt talat inte att Skrot är sÃ¥ himla mycket bättre, med rätt hull och snyggare uppträdande i ringen kan det nog gÃ¥ pÃ¥ ett ut vem som vinner av dom. Nu jädrar ska här tränas!)

Min bihålevärk som höll sig i schack så länge vi var kvar på utställningen (för säkerhets skull satt jag upp i en fåtölj och sov inatt, det blir ju mycket värre när man ligger ner), tog ny fart på hemvägen, nu har jag lika ont igen och troligen feber också.

Ja. Det ÄR synd om mig.

Jaha. IgÃ¥r morse vaknade jag och hade ont i bihÃ¥lorna. Igen. Skit. MÃ¥dde risigt hela dagen. I morse insÃ¥g jag att det onda jag hade igÃ¥r morse var just ingenting i jämförelse… Hela vänsterhalvan av huvudet gjorde ont, men mest runt ögat och i överkäken. Det var väldigt synd om mig.

Men efter dubbla värktabletter gick det värsta över, och jag fick nästan som en energikick av att värken la sig. Den varade sÃ¥pass länge att vi hann klara av valpkursen iaf. Idag visade Monster att hann är rätt duktig ändÃ¥, fast han fortfarande är vildast. Inkallningsövningen gick sÃ¥där underbart perfekt, trots att varken Inger eller jag tänkte pÃ¥ att vi liksom stod längst bak i deltagarklungan, sÃ¥ att Monster fick lov att springa förbi alla de andra för att komma till mig där jag gömt mig bakom planket när Inger släppte. Det spelade ingen roll, att komma ifatt mig var det viktigaste för honom. Ingen av de andra valparna skötte sig lika bra, trots att de slapp den extra svÃ¥righeten. Ett par stycken brydde sig öht inte om att springa efter husse/matte, de andra försvann visserligen bakom planket men lekte sen “du-kan-inte-ta-mig-leken”.

Så höll vi på en stund med inte-dra-i-kopplet-övningar, där är Monster också en stjärna på sätt och vis. Nog för att han drar i kopplet som en liten häst, men när han väl tar kontakt så gör han det ordentligt, kommer upp i position och kan följa där en liten stund trots störningarna. På hemmaplan går det förstås ännu bättre.

Efter teorin hade vi spårövning. Eftersom vi redan spårat en del la jag ett spår som åtminstone var 50 meter, medan de andra nöjde sig med 15-20 meter. Monster skötte sig toppenbra, han gick yvigare och med lite högre näsa än han brukar, men det var mycket färskare spår än han fått tidigare så det var inte så konstigt. För första gången var det en leksak i slutet istället för mat, men den dök han på utan att tveka. Duktig kille!

Nu har han slocknat pÃ¥ köksgolvet, och jag ska nog ta och slockna en stund jag ocksÃ¥. För om han samlar krafter sÃ¥ lär nog jag ocksÃ¥ behöva det, inför kvällens bad…

 Förresten, jag har ju glömt att berätta: Carrey har blivit pappa igen!

Ok. Nu har vi utställningstränat, Monster och jag. Typ två minuter. I köket. Och så långt känns han som en naturbegåvning. Stå fint går ganska bra, dvs han står ganska stilla och sätter sig inte. Om han står perfekt har jag lite svårt att avgöra från ovan, men helt galet är det iaf inte. Tre lyckade försök. Sen fick han springa ett par vändor också. Vårat köksgolv är inte stort, och dessutom med halt klinkers, men varför ska man träna med bra förutsättningar, det får man ju aldrig i en utställningsring inomhus? Han travade iaf fint trots den korta sträckan, faktum är att jag aldrig sett honom passa öht. Och nu när det är sagt kommer han säkert att börja med det genast.

Nu har jag iaf tränat. Vi ska ta en omgång med klorna i em också. Det gör vi väldigt ofta, för där tycks det behövas hur mycket träning som helst. Jag försöker med alla medel undvika att det ska bli en kamp om det, så oftast blir det bara en eller två klor klippta, men mycket godis och kliande på magen medan jag bara plockar med tassarna och räknar tår. Vi har lite skilda åsikter om vems tår och klor det egentligen är.

Sen Ã¥terstÃ¥r badning. Det blir badpremiär pÃ¥ lördag. Jag har badat honom en gÃ¥ng tidigare, men dÃ¥ var han sÃ¥ liten att han fick plats i diskhon. Nu blir det första gÃ¥ngen i vÃ¥rat nÃ¥got speciella badkar. Spännande värre. Friseringen har Sandra Ã¥tagit sig att ta hand om pÃ¥ plats i Malmö pÃ¥ söndag. Det behövs. Han har fÃ¥tt en riktig “Joya-svans”!

Tja, sen ska vi bara vinna ocksÃ¥. Hmpf. FrÃ¥gan är om den där regeln med “rapport om olämpligt beteende” som ringpersonal ska fylla i om en hund t ex bits, ocksÃ¥ gäller valpar? Isf ligger vi risigt till.

Hela sju av tio kullsyskon kommer till Malmö valp. Kul!

Nu har jag fÃ¥tt flera stycken, och människor menar väl, det vet jag. Men jag gör inte som det uppmanas i mailet, jag skickar inte vidare till alla som jag känner. Istället kanske jag kan bidra till att upplysa lite… För sisÃ¥där en tio-tolv Ã¥r sen var hoaxer väldigt vanliga, det kom olika varningar om hemska virus stup i kvarten i mailen som man uppmanades att skicka vidare. DÃ¥ hade det väl större effekt med detta massmailande, när mailservrarna inte hade samma kapacitet som nu, och framför allt: när man hade modemuppkoppling och varje enskilt mail tog sin lilla tid att fÃ¥ hem. Nu är det pÃ¥ sin höjd lite irriterande. Och förvÃ¥nande, att folk fortfarande gÃ¥r pÃ¥ det. Vilket kanske beror pÃ¥ att det är sÃ¥pass ovanligt nu, inte pratas om sÃ¥ mycket, och mÃ¥nga inte var med pÃ¥ internet pÃ¥ nittitalet.

Hoaxen det handlar om nu härstammar från 2003, och har tydligen vaknat upp från de döda. På symantec.se kan man läsa följande:

VIKTIGT!
KOPIERA DETTA SÃ… ALLA FÃ…R VETA!
Om du fÃ¥r ett mail frÃ¥n Powerpoint presentation “Welcome to the matrix Pps.” sÃ¥ ska du ABSOLUT INTE öppna det! Det visas en bild I ca 10 sek och sen kommer en text “You´re hard Drive is over” och sen är allt för sent!
Alla adresser,allt sparat har Suddats ut. Det är ett helt nytt virus som är programmerat av en franskpirat, som kallar sig Nwin2. Sänd detta till ALLA dina kontakter =========================================
Please ignore any messages regarding this hoax and do not pass on messages. Passing on messages about the hoax only serves to further propagate it.

1 november. Idag fyller Monster fyra månader. Antal tappade tänder: 1. Antal kisspölar inne: 0. En dag att minnas.

Men pÃ¥ valpkursen uppförde han sig som en värsting… Och det där med uteblivna kisspölar ska jag kanske mer se som en tillfällighet än att han plötsligt blivit rumsren.