lenas egna

Först måste jag säga att verkligen jag älskar Anders, som inte bara tog hand om badandet av Monster igår kväll när jag mådde apa (badandet gick fö strålande, Monster stod hur lungt och fint som helst), utan dessutom ställer upp på galenskaper som att stiga upp klockan fyra en söndagsmorgon och köra tretti mil tur och retur bara för att få veta att vår fina lilla valp är fet och ouppfostrad. Och till på köpet är beredd att göra om det!

Jodå, fet och ouppfostrad (fast det uttrycktes lite finare i kritiken, “för dagen i något högt hull” och “behöver ringträning”). Och jag visste det redan innan.  Från att tidigare bara i största allmänhet ha tyckt att min lilla bebis självklart är det ljuvligaste och vackraste som finns, började jag för ungefär en vecka sen inför utställningen försöka granska honom kritiskt. Och konstaterade att jag fortfarande tyckte att han såg helt okej ut, faktiskt riktigt bra, men… var han kanske inte lite mullig? Rentav fet? Så den delen var jag faktiskt förberedd på, och det var helt rättvist att hålla inne med HP:t för det.

Och det där med att han skulle behöva ringträning… tja, två minuter hemma i köket räcker väl inte. Det är ju ett känt faktum att saker och ting faktiskt blir bättre med träning, och att mängden träning relativt ofta står i direkt relation till hur bra det blir. Sen kommer ju inte träning på hemmaplan någonsin att efterlikna det som sedan blir i ringen, med andra glada valpar både före och efter, så det blir till att både träna hemma och anmäla till några inoff. Det som gick förvånansvärt bra i ringen och som jag är mycket nöjd med, är hur han skötte sig när domaren gick igenom honom, han stod stilla och fint och bet inget alls. Just då… för när det var dags att springa bet han. I mig. Och i mina kläder. Man kan springa på två ben om man hänger fast i en kavaj med tänderna. Jag sprang nog 14 varv eller så innan det blev något travande, men då blev det såpass bra att domaren tyckte att rörelserna var utmärkta. Faktiskt var i stort sett allting av valören utmärkt, och jag är mycket nöjd med kritiken. Att vi sen blev fyra och sist i klassen (som bestod av fyra kullbröder) var inget att bli förvånad över direkt. Vinnare och senare BIR blev broder Skrot. Och minnsann: på hemvägen ringde Sandra och meddelade att han tagit hem BIS:et också! Strålande! Grattis! (Det taggade mig enormt, jag tror ärligt talat inte att Skrot är så himla mycket bättre, med rätt hull och snyggare uppträdande i ringen kan det nog gå på ett ut vem som vinner av dom. Nu jädrar ska här tränas!)

Min bihålevärk som höll sig i schack så länge vi var kvar på utställningen (för säkerhets skull satt jag upp i en fåtölj och sov inatt, det blir ju mycket värre när man ligger ner), tog ny fart på hemvägen, nu har jag lika ont igen och troligen feber också.

Ja. Det ÄR synd om mig.