Man får tacka för alla julhälsningar, både här och i mail. Det är ju bara dom som tagit sig hit som nåtts av min god jul-hälsning, det är tur att det finns åtminstone några trogna kvar… Nu kör jag gott nytt-hälsningen med samma begränsade metod, ni får allt komma hit om ni ska få den!

Jag blev “beskylld” för att ha latat mig hela julen, hahahaha säger jag bara! Jag har jobbat flitig som en myra hela julen, det är vad jag gjort. Utom julafton då. Och inte i fredags, där försvann ett drygt dygn i migrändimma. Men annars så. Och många sena nätter har det blivit. Jag undrar varför jag tänker som bäst och är mest kreativ då? Nu har jag iaf jobbat mig framåt såpass att det börjar kännas som om jag har hyggliga marginaler fram till första deadline nästa måndag, så nu ska jag lägga energin på projektet “göra-om-sask-sidan” istället några dagar framöver.

Monster har varit ganska odräglig ett tag. Eller också är det bara så att han blivit så stor att det börjar bli svårt att se charmen i söndertuggade köksstolar? Samtidigt så har jag haft sanningen gnagande i bakhuvudet… Det där med att man säger en “snäll” valp, ni vet. En som inte stäler till med en massa ofog hela tiden, som mest tar det lugnt inomhus. Är inte det lika befängt som att säga “ett snällt barn” om en bebis som sällan skriker, som är glad och nöjd för det mesta. För vad skulle isf motsatsen vara, ett barn som skriker ofta och länge och mycket? Ett elakt barn? Det handlar väl bara om uppfyllda behov, eller hur?

Och samma sak när det gäller valpar… En “snäll” valp har väl antagligen fått sina behov uppfyllda, och behöver inte på egen hand hitta på lämpliga verksamheter. För det är nog mycket det Monster gör. Jag tror inte han lider, för hans del är det förmodligen helt okej att ägna sig åt att förvandla en köksstol till flisor när han känner att han behöver något att göra, lika okej som om jag skulle erbjuda en mycket större träningsdos än han fått på sista tiden. Uppfyller inte jag hans behov av sysselsättning så ser han till att göra det själv. Är det inte världsomvälvande sanningar jag kommer med, så säg? *ironi*

Hursom, jag har haft den här sanningen gnagande i bakhuvudet ett tag, och nu har den gnagt sig framåt pannloben, typ. Så nu skulle det ske bot och bättring. I förrgår planerade jag jätteseriöst en träningsstund utomhus. Det har blivit nästan ingen utomhusträning alls den senaste tiden, på dagen tar jag i regel ut båda hundarna tillsammans och på kvällen är det ju mörkt (det finns alltid nåt att skylla på). Men nu jädrar. Döm om min förvåning när Monster inte hade en tanke på att samarbeta med mig! Va, nu när jag äntligen erbjöd mig, otacksamma jycke! En aussie ska tycka att det är roligt att träna ju! Men han tyckte att jag var rätt tråkig, tror jag. Ingen bra leksak med (missade det i min seriösa planering) och förtorkade minibitar av Frolic som funkar fint hemma i köket är ju blaha utomhus. Nytt försök igår. Repboll i fickan, och Frolicarna utbytta mot Felix delikatessköttbullar. Jodå, nu gick det bättre. Mycket bättre.

Men jag måste säga att dom där jädra smällarna gör att Monster får svåra koncentrationsproblem. Inte det att dom smäller, det har han knappt visat att han hört ens, men alla dom där tomhylsorna eller vad man ska kalla det som ligger överallt… Dom är ju vansinnigt kul! Tycker inte jag då. Det rasar ofta en massa “pulver” ur dom, vad är det? Nåt kemiskt antar jag som förmodligen inte kan klassas som hälsosamt. Så vår träning övergick efter en stund till att bli förbudsträning gällande smällare. Och gällande typ allting som man hittar på marken. Och eftersom han faktiskt verkade lära sig vad som gällde, ungefär på sjuttonde försöket så räckte det med att jag röt som ett lejon och jag behövde inte hindra honom fysiskt, så började jag fundera… Det kanske är dags (eller snarare hög tid) för lite strängare regler och förordningar öht? Han är faktiskt ingen bebis längre. Sandra brukar säga att jag är alldeles för mesig, men jag tror inte att det är det som är problemet. Jag kan nog säga ifrån tillräckligt tydligt (och med Monster krävs rejäl övertydlighet för att han ska bry sig), och jag kan vara både konsekvent och envis när det gäller. Problemet är att jag sätter ribban för lågt.

Så nu gäller helt andra tag här: No more dra i kopplet (iaf absolut inga såna där idiotryck åt sidan), no more äta suspekta upphittade saker, no more hoppa på folk (inkl husse), no more bita i kläder, händer och annat otillåtet. Och lite mer no more. Det här innebär att jag går omkring och ryter som ett lejon mest hela tiden (ja, övertydligheten behövs sa jag ju!), och riskerar att tappa rösten. Jag försöker också uppfostra hussen att följa mina nya metoder. Han begriper vad jag menar och tror på det, men hur han än försöker själv blir det galet. Oftast glömmer han den viktiga beröm-biten, när han kommer ihåg det blir det i samma djupa tonläge som innan, och nästan alltid har han för sena reaktioner, så både tillsägelsen och berömmet hamnar precis där det inte ska hamna. Kanske bättre att han inte gör nånting?

Idag har det snöat. Inte mycket, men det är iaf lite vitt på gräsmattorna. Tillräckligt för att hundarna ska tycka det är lajbans. Så det blir nog en gemensam middagstur idag, så får dom rejsa sig trötta. Monsterträningen förläggs inomhus tillsvidare.