Jag känner mig osedvanligt trött och sliten idag. Satte mig vid datorn för att påbörja dagens ”arbete” vid halvåtta som vanligt, nu är klockan snart nio och jag har inte kommit nånvart. Läst en skvätt här och var i diverse bloggar, men jag ligger så himla mycket efter på det området så även det kändes mest tröttsamt. Vad skriver man för kommentarer i bloggar där det hänt en miljon saker, varav en del stora och viktiga, sen sist?
Jag funderar på att låta mig själv vila lite från projektet jag håller på med idag. Det har varit väldigt intensivt och extremt många timmar ett tag. Å andra sidan är det rätt bra fart på feedbacken just nu, och det bör tas tillvara. Dessutom påbörjar jag förhoppningsvis ett mycket större och dessutom inkomstgivande projekt inom kort, och det vore ju bra om jag stökat undan så mycket som möjligt av detta då. (Det där man skriver i ansökningshandligar om att man är ”bra på att hålla många bollar i luften” är inte helt sant när det gäller mig. Jag dyker ner i en sak och koncentrerar mig hårt på det.) Så det är väl lika bra att jag sätter på mera kaffe och försöker få lite fart på hjärnan.
För att Sandra nu inte ska försöka skicka mig till doktorn, så vill jag bara säga att tröttheten nog inte hänger ihop med varken bihålor eller rygg eller eventuella infektioner. Snarare att jag suttit med projektet till minst klockan ett varenda kväll den här veckan, och är uppe före sex om morgnarna. Bihålorna är bättre (även om det bara är tillfälligt igen), ryggen är mycket bättre. Det är bara somliga saker som fortfarande är svåra att göra, sånt som liksom är på halvhöjd, när man måste böja sig litegrann. Men jag kan nu gå obehindrat på slät mark utan att det gör ont, och det är ett stort framsteg.
Från det ena till det andra så vill ni kanske ha en Monster-rapport också? Han är inte så himla mycket monster längre, betydligt lugnare även om han fortfarande har sina ryck. Det känns som en period av återhämtning innan det är dags för tonårstrotset. En period där det vore bra om vi fick så mycket som möjligt befäst, för sen kan det ju vara omöjligt att lära in något nytt ett tag, samtidigt som mycket av det redan inlärda försvinner. Det här är ju saker jag mycket väl vet om. Alltså har jag dåligt samvete för att jag inte tränar så mycket som jag borde. Det enda som är ständigt pågående är all sorts kontaktträning ute. Ni vet, inte dra i koppel, möten med hundar eller människor, lös med kontakt osv.
Det slog mig häromdan att det är i den här åldern (dryga fem månader) dom ofta börjar se ut som älgar, med mera ben än kropp, och alltihop består av lösa delar som liksom inte passar ihop. Nu är jag väl inte helt opartisk, men jag tycker faktiskt att Monster inte alls hamnat där. Jag låter det vara osagt om han kommer dit senare, men han verkar hålla ihop väldigt bra. Han ser inte särskilt valpig ut längre (stillastående alltså, hans jämfotahopp avslöjar honom), men inte gängligt unghundig heller. Han ser ut som en vuxen hund fast lite mindre, med alla delar i rätt proportioner. Och han är inte fet längre. Och jag borde verkligen försöka komma över min foto-olust och försöka åstadkomma några bilder. Det är skamligt att jag i stort sett inte har några valpbilder på juvelen!
Nähe. Mera kaffe var det, och sen igång med det jag ska. Jag har några extremt viktiga telefonsamtal som skulle varit avklarade för flera dagar, att fixa också. Hoppas rätt människor är på rätt plats nu, när dom inte är det och jag ska ringa tillbaka ”i eftermiddag” eller ”imorgon” så glömmer jag ofelbart bort det. Har det visat sig…
Sandra efterlyste en uppdatering. Ja, okej då. Men det blir ingen rolig läsning, mest jämmer och gnäll.
Jag har i evigheters evigheter (åtminstone över en månad, kanske två) haft ont i bihålorna till och från. Mest till. De senaste dagarna har det äntligen blivit bättre. Det gick nån dag utan att jag hade ont en enda gång, jag vaknade inte längre mitt i nätterna och hade så ont så jag trodde huvudet skulle spricka. Äntligen.
Men är det inte det ena så är det det andra. Igår fick jag plötsligt ont i ryggen, utan att ha gjort något särskilt. Bara sådär. Hundarnas promenader som var planerat att bli en bra träningsrunda med Monster och en långpromenad med Carrey, blev bara varsitt varv runt vattentornet, för att uträtta det nödvändigaste. Värken höll i sig hela kvällen, och som grädde på moset vaknade jag inatt och hade ont i bihålorna igen.
Idag är det ingen fara med ryggen. Så länge jag inte rör på mig. Jag är ungefär lika rörlig som en vedkamin, och minsta rörelse, särskilt sådana som inte kan utföras i upprätt och rak ställning, eller liggande, gör oooont. Och fy fasen vad många gånger man måste röra sig så på en dag, även om man begränsar det så mycket det går. Klä sig och klä av sig, ställa ner vattenskålen på golvet, sätta in disk i maskinen. Hela tiden är det grejer!
Och så ska ju hundarna ut. Mitt på dagen brukar jag ta dom tillsammans, och jag funderade en stund över hur jag skulle göra. På egen hand är även Monster ganska duktig på att gå i koppel utan att dra, men är dom tillsammans så kan varken han eller Carrey såna saker. Skulle jag klara båda? Å andra sidan, en i taget skulle innebära att jag fick gå dubbelt så långt, och även det kändes too much.
Det fick bli en nödlösning. Jag tog båda två (och vet ni hur svårt det kan vara bara att få på kopplet på en hund, när hunden ifråga som annars glatt hoppar ända upp i ansiktshöjd just idag får för sig att det vore käckt att ligga ner istället?), i korta koppel och med myrsteg tog jag mig över på andra sidan gatan, där kunde iaf Carrey gå lös på cykelbanan. Sen gick jag in på koloniområdet innanför, där finns en stor gräsmatta med staket mot cykelbanan och vägen, där kunde jag släppa Monster också och så blev dom självmotionerade, medan jag kunde stå still och titta på…
Carrey fäller som jag vetintevad, och är i stort behov av en pälsgenomgång, men det är liksom inte att tänka på. Jag kan inte träna just nånting med Monster, inte ens köksövningar, när jag inte kan böja mig för godisutdelning. Jag vill inte vänja honom vid att klättra på mig för att få godis, och fånga i luften har han inte lärt sig än.
Jaja. Det går väl över nån gång. Både det ena och det andra.
Jodå, jag finns här. Jag vet inte varför jag är så oinspirerad till att blogga just nu (och jag inte ens läser andras bloggar, det är bara Sandra som inte kommer undan), men det ändrar sig väl nån gång. Kanske.
Det går framåt med den lille blå. Som börjar bli ganska stor nu. Just nu handlar det nästan enbart om att träna vardagslydnad. Och som sagt, det går framåt. Med det mesta. Han försöker numera sällan hoppa upp på bordet när vi äter, och kan klara att hålla sig på golvet om man sitter i soffan och fikar. Jag behöver inte längre gå in på toa för att knyta skorna, han tuggar oftast nästan inte alls varken på mig eller mina kläder eller skosnören. Bara ibland. Och bara lite. Han kan gå ganska skapligt fint i koppel, korta bitar i taget visserligen, och bara så länge det inte finns någon störning i form av människor, cyklar, ekorrar, löv, plastpåsar, hundar, ekollon… Och framför allt inte om Carrey är med. Det känns som om rumsrenheten är om hörnet nu, det blir bara någon enstaka pöl på kvällen, och inte ens varje kväll *peppar peppar*.
Men så har han istället lagt sig till med en ny ovana, och en livsfarlig sådan. Sedan ett par dagar tillbaka har han börjat slänga sig efter bilar som passerar när vi står och väntar på att gå över gatan. Han kan stå eller sitta lungt, ända tills bilen är mitt framför oss, då slänger han sig med full kraft rakt ut. Nu är jag ju beredd, så jag håller stadigt i kortkoppel, men tänk om jag inte är uppmärksam en dag? Eller om kopplet går av? Jag har inte gjort så mycket åt problemet än mer än att som sagt hålla hårt i kopplet, jag ville tänka över situationen först. Nu har jag bestämt mig för att det ska bli en intensiv variant av skvaller-metoden. Det har fungerat så bra på Carrey, både när det gäller hundmöten och rådjur, så det var väl tusan om det inte ska gå på Monster också. Från och med imorgon betyder bilar godis.
Fast om det är nån som har andra tips så är det förstås välkommet.
Ett annat år, vilket som helst, så skulle jag ha klagat och gnällt högljutt över att det är full vinter redan i mitten av november. Men i år har jag liksom resignerat när det gäller sånt. Skit samma, det var ju ändå ingen sommar att tala om, det är väl bara att bita ihop och invänta nästa sommar och hoppas att det blir bättre då. Det måste det bli.
Och dagar som igår, när jag vaknade och verkligen var jättesjuk, jag var nästan gråtfärdig vid tanken på hur jag skulle kunna genomföra dagen, då var jag faktiskt tacksam för snön. Tacksam för den och för mina gosiga vattentäta, teddyfodrade kängor, och för att det finns ställen relativt nära där jag kan släppa hundarna lösa. Jag behövde bara kränga på mig kängorna och alla varma kläder, transportera mig och hundarna den lilla biten upp till vattentornet och sedan släppa dom lösa i nysnön. Sen behövde skötte dom resten själva, jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag inte orkade mer än så den dan.
Fast sen blev jag friskare. Nästan frisk faktiskt. Nu är det inte så himla synd om mig längre. Idag kan jag nog försöka ta itu med saker och ting igen.
Först måste jag säga att verkligen jag älskar Anders, som inte bara tog hand om badandet av Monster igår kväll när jag mådde apa (badandet gick fö strålande, Monster stod hur lungt och fint som helst), utan dessutom ställer upp på galenskaper som att stiga upp klockan fyra en söndagsmorgon och köra tretti mil tur och retur bara för att få veta att vår fina lilla valp är fet och ouppfostrad. Och till på köpet är beredd att göra om det!
Jodå, fet och ouppfostrad (fast det uttrycktes lite finare i kritiken, ”för dagen i något högt hull” och ”behöver ringträning”). Och jag visste det redan innan. Från att tidigare bara i största allmänhet ha tyckt att min lilla bebis självklart är det ljuvligaste och vackraste som finns, började jag för ungefär en vecka sen inför utställningen försöka granska honom kritiskt. Och konstaterade att jag fortfarande tyckte att han såg helt okej ut, faktiskt riktigt bra, men… var han kanske inte lite mullig? Rentav fet? Så den delen var jag faktiskt förberedd på, och det var helt rättvist att hålla inne med HP:t för det.
Och det där med att han skulle behöva ringträning… tja, två minuter hemma i köket räcker väl inte. Det är ju ett känt faktum att saker och ting faktiskt blir bättre med träning, och att mängden träning relativt ofta står i direkt relation till hur bra det blir. Sen kommer ju inte träning på hemmaplan någonsin att efterlikna det som sedan blir i ringen, med andra glada valpar både före och efter, så det blir till att både träna hemma och anmäla till några inoff. Det som gick förvånansvärt bra i ringen och som jag är mycket nöjd med, är hur han skötte sig när domaren gick igenom honom, han stod stilla och fint och bet inget alls. Just då… för när det var dags att springa bet han. I mig. Och i mina kläder. Man kan springa på två ben om man hänger fast i en kavaj med tänderna. Jag sprang nog 14 varv eller så innan det blev något travande, men då blev det såpass bra att domaren tyckte att rörelserna var utmärkta. Faktiskt var i stort sett allting av valören utmärkt, och jag är mycket nöjd med kritiken. Att vi sen blev fyra och sist i klassen (som bestod av fyra kullbröder) var inget att bli förvånad över direkt. Vinnare och senare BIR blev broder Skrot. Och minnsann: på hemvägen ringde Sandra och meddelade att han tagit hem BIS:et också! Strålande! Grattis! (Det taggade mig enormt, jag tror ärligt talat inte att Skrot är så himla mycket bättre, med rätt hull och snyggare uppträdande i ringen kan det nog gå på ett ut vem som vinner av dom. Nu jädrar ska här tränas!)
Min bihålevärk som höll sig i schack så länge vi var kvar på utställningen (för säkerhets skull satt jag upp i en fåtölj och sov inatt, det blir ju mycket värre när man ligger ner), tog ny fart på hemvägen, nu har jag lika ont igen och troligen feber också.
Jaha. Igår morse vaknade jag och hade ont i bihålorna. Igen. Skit. Mådde risigt hela dagen. I morse insåg jag att det onda jag hade igår morse var just ingenting i jämförelse… Hela vänsterhalvan av huvudet gjorde ont, men mest runt ögat och i överkäken. Det var väldigt synd om mig.
Men efter dubbla värktabletter gick det värsta över, och jag fick nästan som en energikick av att värken la sig. Den varade såpass länge att vi hann klara av valpkursen iaf. Idag visade Monster att hann är rätt duktig ändå, fast han fortfarande är vildast. Inkallningsövningen gick sådär underbart perfekt, trots att varken Inger eller jag tänkte på att vi liksom stod längst bak i deltagarklungan, så att Monster fick lov att springa förbi alla de andra för att komma till mig där jag gömt mig bakom planket när Inger släppte. Det spelade ingen roll, att komma ifatt mig var det viktigaste för honom. Ingen av de andra valparna skötte sig lika bra, trots att de slapp den extra svårigheten. Ett par stycken brydde sig öht inte om att springa efter husse/matte, de andra försvann visserligen bakom planket men lekte sen ”du-kan-inte-ta-mig-leken”.
Så höll vi på en stund med inte-dra-i-kopplet-övningar, där är Monster också en stjärna på sätt och vis. Nog för att han drar i kopplet som en liten häst, men när han väl tar kontakt så gör han det ordentligt, kommer upp i position och kan följa där en liten stund trots störningarna. På hemmaplan går det förstås ännu bättre.
Efter teorin hade vi spårövning. Eftersom vi redan spårat en del la jag ett spår som åtminstone var 50 meter, medan de andra nöjde sig med 15-20 meter. Monster skötte sig toppenbra, han gick yvigare och med lite högre näsa än han brukar, men det var mycket färskare spår än han fått tidigare så det var inte så konstigt. För första gången var det en leksak i slutet istället för mat, men den dök han på utan att tveka. Duktig kille!
Nu har han slocknat på köksgolvet, och jag ska nog ta och slockna en stund jag också. För om han samlar krafter så lär nog jag också behöva det, inför kvällens bad…
Ok. Nu har vi utställningstränat, Monster och jag. Typ två minuter. I köket. Och så långt känns han som en naturbegåvning. Stå fint går ganska bra, dvs han står ganska stilla och sätter sig inte. Om han står perfekt har jag lite svårt att avgöra från ovan, men helt galet är det iaf inte. Tre lyckade försök. Sen fick han springa ett par vändor också. Vårat köksgolv är inte stort, och dessutom med halt klinkers, men varför ska man träna med bra förutsättningar, det får man ju aldrig i en utställningsring inomhus? Han travade iaf fint trots den korta sträckan, faktum är att jag aldrig sett honom passa öht. Och nu när det är sagt kommer han säkert att börja med det genast.
Nu har jag iaf tränat. Vi ska ta en omgång med klorna i em också. Det gör vi väldigt ofta, för där tycks det behövas hur mycket träning som helst. Jag försöker med alla medel undvika att det ska bli en kamp om det, så oftast blir det bara en eller två klor klippta, men mycket godis och kliande på magen medan jag bara plockar med tassarna och räknar tår. Vi har lite skilda åsikter om vems tår och klor det egentligen är.
Sen återstår badning. Det blir badpremiär på lördag. Jag har badat honom en gång tidigare, men då var han så liten att han fick plats i diskhon. Nu blir det första gången i vårat något speciella badkar. Spännande värre. Friseringen har Sandra åtagit sig att ta hand om på plats i Malmö på söndag. Det behövs. Han har fått en riktig ”Joya-svans”!
Tja, sen ska vi bara vinna också. Hmpf. Frågan är om den där regeln med ”rapport om olämpligt beteende” som ringpersonal ska fylla i om en hund t ex bits, också gäller valpar? Isf ligger vi risigt till.
Hela sju av tio kullsyskon kommer till Malmö valp. Kul!
Nu har jag fått flera stycken, och människor menar väl, det vet jag. Men jag gör inte som det uppmanas i mailet, jag skickar inte vidare till alla som jag känner. Istället kanske jag kan bidra till att upplysa lite… För sisådär en tio-tolv år sen var hoaxer väldigt vanliga, det kom olika varningar om hemska virus stup i kvarten i mailen som man uppmanades att skicka vidare. Då hade det väl större effekt med detta massmailande, när mailservrarna inte hade samma kapacitet som nu, och framför allt: när man hade modemuppkoppling och varje enskilt mail tog sin lilla tid att få hem. Nu är det på sin höjd lite irriterande. Och förvånande, att folk fortfarande går på det. Vilket kanske beror på att det är såpass ovanligt nu, inte pratas om så mycket, och många inte var med på internet på nittitalet.
Hoaxen det handlar om nu härstammar från 2003, och har tydligen vaknat upp från de döda. På symantec.se kan man läsa följande:
VIKTIGT!
KOPIERA DETTA SÅ ALLA FÅR VETA!
Om du får ett mail från Powerpoint presentation ”Welcome to the matrix Pps.” så ska du ABSOLUT INTE öppna det! Det visas en bild I ca 10 sek och sen kommer en text ”You´re hard Drive is over” och sen är allt för sent!
Alla adresser,allt sparat har Suddats ut. Det är ett helt nytt virus som är programmerat av en franskpirat, som kallar sig Nwin2. Sänd detta till ALLA dina kontakter ========================================= Please ignore any messages regarding this hoax and do not pass on messages. Passing on messages about the hoax only serves to further propagate it.
1 november. Idag fyller Monster fyra månader. Antal tappade tänder: 1. Antal kisspölar inne: 0. En dag att minnas.
Men på valpkursen uppförde han sig som en värsting… Och det där med uteblivna kisspölar ska jag kanske mer se som en tillfällighet än att han plötsligt blivit rumsren.
Monster var yngst på valpkursen, och helt klart vildast. Samtidigt som han kanske var den som klarade att koncentrera sig bäst. Åtminstone när det gällde att leka länge…
Lek var nämligen kvällens tema. Som speciell lekinstruktör var min fd spårinstruktör Lollan inbjuden, hon som har rottistiken Maya, den som Carrey blev så våldsamt kär i. Den kärleken var dessutom ömsesidig, visserligen visade inte Maya det så övertydligt som Carrey, men han var den första och hittills enda hunden som fått Maya att vika från mattes sida. Nu inträffade det underliga att av alla valparna som Maya var ganska likgiltig inför, gick hon genast och självklart fram till Monster och undersökte honom noga och kärleksfullt. Antingen är det rasen hon blivit kär i, eller också kände hon helt enkelt Carreys doft.
Vi började utanför lektemat, med den klassiska valpkursövningen när instruktören går runt och hälsar och tar deltagarna i hand, utan att hunden ska få hälsa. Sist jag var med om detta skulle vlpen beordras att sitta, och så skulle man på något sätt se till att den verkligen gjorde det (ganska hopplöst med en glad och social valp), nu handlade det istället om att ignorera den tills den gav upp. Det funkade mer eller mindre bra, ett par valpar brydde sig öht inte om Inger, andra försökte en stund. Jag och Monster var sist i ledet. Han försökte länge, ihärdigt, hårdhänt och ljudligt. Men även han gav upp innan de övriga hann frysa ihjäl.
Efter en teorigenomgång om lekens betydelse och om hur olika sorters lekar påverkar var det dags att praktisera. Med lösa hundar, vilket dom flesta var lite förskräckta inför. Hur det gick för dom andra vet jag inte så noga, eftersom vi spred ut oss ganska ordentligt och jag ägnade mig åt mitt. Monster kampade för glatta livet, han sprang efter den kastade snörbollen och kom tillbaka. Då och då när någon annan hund skällde, släppte han och tittade åt det hållet, men sprang inte iväg. Jag drog mig medvetet närmare och närmare de andra för att se var gränsen skulle gå, när han började bli för intresserad av de andra, men så nära kom jag aldrig (jag måste ju visa lite hänsyn till de andra också, och alla var nog inte fullt så kampglada). Det är iaf inget fel på Monsters kampvilja, jag fick en blåsa på fingret och tre mer eller mindre blodiga jack i handen i stridens hetta… Det går dessutom förvånansvärt lätt att stänga av: ett byte med godis, snörbollen i fickan och så kunde vi utan vidare ägna oss åt att träna ingångar/utgångsposition en stund. Det känns finemang så här långt!
Sedan kom prövningen. Fika och teori. Av nio valpar somnade sju inom fem-tio minuter. Den åttonde tog det ytterligare en stund för. Gissa vem det var som var vaken? Jag tyckte dock att Monster så småningom låg duktigt stilla och tyst vid mina fötter, ända tills jag upptäckte att han låg och tuggade, och vad han tuggade på… Visst var det en nyttig övning att ha dom med in, men idag måste jag åka och köpa ett koppel.
Jag är utmanad av Sandra. Hinner inte nu, men ska försöka till kvällen eller så.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.