lenas egna

I tisdags smygstartade valpkursen med en introduktions- och teorikväll utan hund. Den gav väl inte såvärst mycket nytt för min del, men det var ju bra att få lite koll på de andra deltagarna och vad de har för hundar. Om jag känner mitt Monster rätt så kommer jag inte att hinna med så mycket annat än att koncentrera mig på hans förehavanden senare… Vi var väl nio eller tio deltagare, alltifrån en mycket liten tjej med en cavalier (nog för att Sandra var ung när hon gick valpkurs med Mia, men den här tjejen var yngre. Å andra sidan är kanske en cavalier ett något enklare objekt än en korthårscollie…), till en pensionerad sjöman med en golden. Övriga raser varierade från mops till leonberger. Jag har den enda brukshunden, och bortsett från en tjej med en pinscher som ev tänker att tävla lydnad och agility så var jag den enda med tävlingsambitioner. Instruktören Inger känner jag väl sedan tidigare, och det blir nog jättebra.

Ikväll börjar vi på riktigt. Läxan vi fick var att träna kontakt och lek och att lära oss morra. Kontakt har jag tränat hela tiden, så det har jag inte lagt något extra krut på. Men jag får erkänna att lek utomhus har det varit ganska skralt med… Där har jag mest koncentrerat mig på inkallningar i mängd, och det funkar så bra man kan begära. Men igår gick jag iaf ut med en kamptrasa i fickan. Det gick alldeles utmärkt att kampa även utomhus, visserligen utan störning från andra hundar, men ändå. Matte var faktiskt skitrolig. Monster visade inget intresse alls av att dyka in i buskarna som han brukar. Och kontakten, den som varit ganska tveksam och mycket kortvarig när vi varit utomhus, den fick jag självklart på köpet! Morrandet däremot… jag har hittills aldrig träffat någon hund som låtit sig imponeras av mina morrningsförsök. Det enda som händer är att jag får ont i halsen. Jag får använda mig av andra ljud och åtgärder vid behov istället. Fast när det gäller Monster har jag inte riktigt kommit underfund med vilket ljud eller vilken åtgärd som han verkligen skulle ta på allvar.

Nu räknar jag ju att inte med att det ska gå så himla lätt och självklart ikväll, med ett gäng andra valpar och dessutom en appelplan extremt välkryddad med kaninbajs. Men det verkligt svåra blir teoripasset. Vi ska nämligen ha hundarna med oss in, något jag inte varit med om tidigare. Det är bara att hoppas att Monster vid det laget kört slut på sig själv, tanken på att sitta i ett ganska begränsat utrymme bland dom andra människor och valpar och dels få i mig fika (för det är väl obligatoriskt?) och dels snappa upp något av det Inger säger samtidigt som jag försöker hålla styr på en galen valp som då enligt den normala dygnsrytmen borde vara mitt inne i monstertimmen gör mig lite svettig…

När jag sist gick en valpkurs, vilket väl var typ 17 år sedan, fick minsann hundarna sitta i bilen. Fast jag vet inte om jag för den skull kan säga att det var bättre förr.

Mitt i ett telefonsamtal idag tvärdog telefonen. Ett tillfälligt avbrott antingen hos oss eller hos den jag pratade med, var väl första tanken. Men våra telefoner fortsatte vara stendöda. Lite enklare felsökning, såsom urkoppling av de trådlösa telefonerna, gav ingenting. En koll på om det möjligen fanns någon bortglömd telefonräkning, fast det visste vi egentligen att det inte fanns, gav heller ingen ledtråd. En test med mobilen visade däremot att det tutade upptaget om man försökte ringa hit, och det var ju lite mysko. Ingen felsignal, eller meddelande om att numret inte kan nås. Innan vi hann ringa och felanmäla träffade A vicevärden i soprummet, och vi fick veta att det är ett större fel, hela området är drabbat. Och det ska tydligen inte vara lagat förrän framåt torsdag… Det känns iaf rätt bra att det inte är något fel hos oss.

Från det ena till det andra, om en och en halv vecka fyller Monster fyra månader. Inte en mjölktand har han tappat än, dom sitter där lika bergfast och är lika sylvassa som tidigare. Enda skillnaden är att han är väldigt mycket starkare i käkarna nu… Han tuggar och tuggar närmast hysteriskt på precis allting just nu. Och om inte dom rackarns tänderna trillar ut ganska omgåënde, så tänker jag sätta ut honom i skogen tills dom gjort det!

…är jag nedrans sugen på en ny layout här. Jag har ett par färdiga (eller åtminstone nästan färdiga) och hittills oanvända liggande, så jag skulle inte ens behöva lägga mycket tid på det. Jag kollade just, och jo, dom ligger faktiskt på servern också. Hmm.

 Fast nu skulle jag ju städa, snart är mina fritimmar över.

Blogginspirationen verkar vara i det närmaste noll. Trots att jag skriver på en ”ny” dator. Den är ju inte ny på något vis i världen, men den har ju ett tangentbord som fungerar utmärkt, varenda bokstav skrivs snällt efter mina tryckningar, och det gör det hela faktiskt både roligare och lättare.

Att övergå till en ny dator så här plötsligt innebär ju också att man tappar bort en himla massa bra-att-ha-länkar. Men i min jakt på dessa vartefter jag behövt dom har jag å andra sidan hittat ännu fler, och i vissa fall ännu mer bra-att-ha-länkar. Många program av de jag använt saknades också. Under de senaste åren har jag mer och mer övergått till open source-program, inte ens DreamWeaver har jag använt på flera år (där har jag inte ens bytt till något jämförbart alternativ, jag har gått tillbaka till handkodning och använder Notepad++ , jag var trött på att inte kunna bestämma till 100% över mina koder). Jag har dock haft ett stort undantag och troget hållt mig till Photoshop när det gäller bildbehandling.

På Anders dator fanns inget bildprogram, förutom någon enkel sak som följde med hans kamera. Inget som dög åt mig iaf. Så nu var frågan: skulle jag leta rätt min gamla ful-cd med photoshop och installera? En flera år gammal version, och jag orkar inte hålla på och leta hack till någon nyare. Jag har dessutom av någon anledning (det kan möjligen ha något att göra med att jag hoppas kunna få en försörjning som programmerare…) blivit mer och mer emot piratkopiering av program. Eller skulle jag installera det iofs utmärkta, men ändå något begränsade program som följde med min kamera? Eller skulle jag leta rätt på och testa det där open-source-programmet som jag läst om nån gång och som skulle vara riktigt bra, men lite svårt att lära sig (och som jag inte ens kom ihåg vad det hette)?

Efter en del funderande och letande blev det det sista alternativet. Gimp heter det. Enligt vad jag läst om det ska det vara i klass med photoshop, klarar det mesta lika bra, en del lite sämre men annat ännu bättre. Att det skulle vara lite svårt att lära sig är nog ett understatement, iaf när man är väldigt inkörd med photoshop, gränssnittet är minst sagt annorlunda. Men nu är det installerat, och jag har kommit så långt att jag iaf lyckats beskära och komprimera bilder, och dessutom är jag helt laglig. Det kanske kan innebära att det kan dyka upp bilder igen så småningom…

Nu ska jag göra ett städryck. Under monstertimmen igår slaktades två äggkartonger och en IKEA-katalog, och med lite fantasi kanske ni kan tänka er hur det ser ut här då. Eller det kanske inte ens räcker med fantasi, man kanske måste ha varit med om något liknande för att fatta. Hur som helst så måste den röjningen göras utan inblandning eller hjälp(?) av Monster för att undvika magsår hos mig. Och just nu sover han middag i sin bur. Sedan han började göra det har jag två-tre timmar på mig varje förmiddag att göra sådant som bäst görs utan hans sällskap. Dammsugning hör förvisso också till den kategorin sysslor, men börjar jag med det vaknar han ju och då är det iaf kört. Monster älskar dammsugning. Det gör inte jag. Särskilt inte med han hjälp. Det är magsårsframkallande!

Vi har fått ett barnbarn. För min del handlar det om ”plast-”barnbarn, men ändå. Och visserligen fick jag ett som bonus redan i starten när jag träffade Anders, men den här gången är jag liksom med från början, och det gör allt lite skillnad.

LillaT har alltså blivit storasyster till en ännu mindre (fast ändå rätt stor) LillaA. I kväll ska vi visst få se underverket, mor och barn kommer hem från BB redan på andra dygnet. Jag måste säga att jag har mycket svårt att begripa vad det är som är så bra med att åka hem så himla tidigt, jag tyckte att jag väl behövde den veckan man fick förr på att vila, få den hjälp man behöver och få sova om nätterna. Och jag tycker egentligen inte om att åka på visit hemma såhär tidigt heller, det är ju så många som vill komma och titta och jag tyckte det var ganska påfrestande. Men A tillhör ju ändå de allra allra närmaste, och det får bli en väldigt kort visit, det bestämmer jag.

Efter att ha tillbringat förmiddagen igår ynkandes över att jag var nästan förkyld, nästan hade feber och nästan ont i halsen, jag rentav nästan hostade också (hur ynklig får man vara utan orsak egentligen) tog jag mig i kragen och packade spårgrejer och tog hundarna och åkte över till Öland. En oktoberdag på Alvaret skulle nog blåsa bort det mesta ynket.

Jag la ett ganska långt (säkert över 500 meter och alltså bra mycket längre än vad han brukar få) spår till Carrey. 3-4 vinklar 5 apporter och precis så djävligt underlag som det kan vara på Alvaret. Dvs tunt jordlager med låg och hårt nedbetad växtlighet, enstaka låga enbusksnår, grus, kala kalkstenshällar. Alla som varit där vet hur svårt det är att snitsla väl (det är lååångt mellan de enbusktoppar som är över knähöjd), och alla som känner mig vet att jag verkligen behöver snitsla väl för att vet var jag gått, så det blev förstås en spårläggarmiss. När jag gick tillbaka i vad jag trodde var en vid sväng, upptäckte jag att jag var väldigt nära första vinkeln (typ två meter…) fast jag då trodde att det var spårets början, sedan upptäckte jag snitseln som markerade början och insåg att jag alltså gått parallellt med och praktiskt taget i första benet. Jag funderade en stund på om jag skulle gå runt och plocka ner snitslarna och upp pinnarna och lägga ett nytt spår, men struntade i det.

Vis av tidigare misstag tog jag inte ut hundarna för något bus, dom fick stanna i bilen tills det var dags, och jag var den här gången duktig och väntade så Monsters spår fick ligga 45 minuter, Carreys blev väl en dryg timme. När jag lyft den sprattlande lillskrutten över stenmuren och satte ner honom på marken upptäckte han att han var i himlen. Nog för att han har spårintresse, men ingenting går väl upp emot bajs! Och här var marken, mil efter mil, praktiskt taget täckt av koskit. Såna där läckra torkade flak. Snacka om skitspår. Jag fick gå och leta rätt på hans matskål själv och servera vid bilen. Det var kanske liiite tidigt med den sortens störning, men jag hade inte en tanke på koskitsfaktorn innan.

Carrey var eld och lågor när det äntligen var hans tur, och riktigt ordentligt taggad på att få börja spåra. Det är verkligen kul att se honom sån (det gör en viss skillnad att bara få sitta i bilen under väntan och inte få lattja runt i skogen). Första sträckan gick hur bra som helst, trots att vinden låg från mitt baklänges parallellspår. Vid första vinkeln däremot blev han förvirrad, och eftersom felet var mitt så tog jag helt enkelt honom förbi och gjorde ett nytt påsläpp en bit efter. Och sen gick det som en dans! Visserligen sick-sackar han sig fram, men är det nu hans sätt att jobba så får det väl vara så då. Vinklarna har han fortfarande svårt med, och det beror kanske på sick-sackandet, att han liksom aldrig är i spårkärnan. Men han löser det, han letar rätt på spåret igen och försöker inte fuska genom att bara se ut som om han spårar. Däremot verkar han inte ha några större problem med underlag, på gruset märktes det ingen skillnad på honom, på stenhällarna var det svårare men han verkar fatta att tappar man där får man leta reda på fortsättningen på andra sidan. Den här gången var han också noggrann med pinnarna igen, annars har det varit lite så att när han äntligen får lite sug i spåret så missar han pinnar. Vid sista snitseln blev det lite problem. Där var Carrey duktigt trött, och som den usla spårläggare jag är visste jag bara att kattmatsburken stod bakom en buske ungefär 20 meter därifrån, men hade ingen aning om åt vilket håll… Så där kunde jag inte ens omedvetet styra, där fick han lösa det på egen hand. Vilket han givetvis gjorde, min hjälte!

Carreys spår kändes så bra igår att det, sammantaget med den ganska framgångsrika träningen med framförgående och kryp, känns som visst hopp finns för ett lägrespår så småningom… Nu ska jag se om jag kan få hjälp av någon med lite tävlingsträning, där jag inte alls ska uppföra mig tävlingsmässigt utan bara leka och larva mig, så ska vi se om vi inte kan få lite bukt med den där trista inställningen han har till tävlingssituationer.

Med Monster tränar jag (förutom skitspår) lite mer basic-grejer. Sitt och ligg och början till platsliggning. Ingångar som inte har gått så särskilt bra, men i senaste Canis stod en utmärkt artikel just om hur man tränar det som jag ska lägga upp en plan efter. Pinn-apportering tränar vi också, det går framåt. Ja, och så såna där andra vardags-grejer förstås. Gå i koppel utan att dra (hahahaha), bli fasthållen utan att sprattla och hugga (nödvändigt vid kloklippning t ex och går ibland halvskapligt och ibland inte alls) och så alla förbud… Förbudsträning är verkligen inte alls roligt och jag försöker hålla nere antalet förbud och försöker verkligen i första hand avleda, men det är inte tillåtet att slita sönder alla kläder, att skälla på katten, att klättra upp på bordet eller in i diskmaskinen, att slänga sig över folk man möter ute, att springa in i trädgårdar eller hoppa på cyklar osv osv…

Monstertimmen inträffar någon gång mellan 18-19 på kvällen, och varar minst en timme, ibland två. Det är då Monster bevisar att han gör skäl för sitt namn. Han börjar med att hoppa och hugga med pirayatänderna efter praktiskt taget allting; händer, kläder, bordshörn, katten, Carreys öron, kaffekoppen, eller vad som helst som finns inom räckhåll och lite till. Samtidigt skäller han mycket och gärna och gällt. När han fått däng av både katten och Carrey ett antal gånger, och blivit omkullvält och tillsagd på skarpen av mig minst lika många gånger, brukar han ge upp och kastar sig istället över mer tillåtna objekt. Han bokstavligen talat dyker ner i lådan med leksaker, får tag i bollen och sätter igång stora rejset. I en rasande fart rusar han till ytterdörren (tjong!), från ytterdörren in i vardagsrummet, runt soffbordet ett varv, ut i köket, vänder under bordet medan stolarna åker kana, tillbaka ut i vardagsrummet mot balkongdörren (pang!), ut i hallen till ytterdörren (tjong!) osv osv. På andra varvet har han vält leksakslådan, så när plötsligt en annan leksak råkar ligga ivägen byter han i farten och bara fortsätter rusa. På tredje varvet när vattenskålen passeras stannar han upp några sekunder för vätskepåfyllning och passar samtidigt på att svalka sig lite genom att plaska ut det mesta från skålen ut på klinkergolvet som därefter är såphalt. Det ger extra krydda åt rejsandet eftersom han sedan i varje sväng in i och ut från köket bredsladdar in i väggen med ett brak. Själva rejsandet kan utan vidare pågå i en halvtimme utan uppehåll, bortsett från de mikropauser ca var tionde minut som behövs för att kissa en skvätt. Dessa pauser är verkligen mikro, han kissar i stort sett mitt i språnget och det går aldrig att förutse när det är dags. Övriga dagen går det rätt skapligt, är bara jag någorlunda på alerten kan vi klara hela dagen utan pölar, men under monstertimmen är det som sagt omöjligt.

Ibland tar rejset slut av sig självt, bränslet tar slut och Monster sjunker ihop i favorithörnet (det hörnet där maten serveras, om man sover där riskerar man ju inte att missa något) i köket. Ibland fortsätter det tills klockan blir 21. Det är nämligen det magiska klockslaget. Kvällsmaten serveras, sedan en snabbis, det räcker oftast med ett par minuter, ut för att kissa och bajsa. När vi kommer in går jag till godisskåpet och hämtar några kex. Det är signalen för dagens sista rejs. I samma hastighet som tidigare drar Monster iväg in i sovrummet och in i buren så det skramlar om det, han får sina kex och sen tvärsomnar han! Hela natten är det knäpp tyst och alldeles stilla fram till halv sex – sex. Det får man väl ändå vara nöjd med, tycker jag.

Monstertimmen verkar vara nödvändig. Det spelar ingen större roll hur innehållsrik dagen har varit, om han är under- eller över- eller lagom stimulerad, monstertimmen är som den är. Den verkar på något sätt behövas för att få ur sig den sista energin, när han egentligen är trött. Tidigare hade vi flera monstertimmar per dag, fast inte lika långvariga. Och de slutar alltid med att han slocknar och sover hårt. Nu behöver han inte det för varken den längre sömnen på förmiddagen eller mindre tupplurar under dagen.

Summa summarum så känns det som om vi äntligen börjar få nån sorts rutin på dagarna nu. Och det mesta (men inte allt, återkommer väl om det när jag är på dåligt humör pga av något som inte alls går bra…) går faktiskt bättre och bättre. Och det verkar som om vi ska komma med på nästa valpkurs som startas. Kalmar BK kör valpkurser fortlöpande under året med kösystem. När den förra kursen startade var det visst 40 stycken i kö…

Min dator fortsätter att låsa mig ute. Det är osäkert om jag någonsin kommer att komma in igen. Utan att formattera den vill säga. Och då går ju ändå allt förlorat. Just nu önskar jag ju att jag ägnat lite mer uppmärksamhet åt kursen ”hårdvara och operativsystem”, kanske hade jag haft en aning om hur jag skulle gå tillväga då. Men jag får väl överleva. Det som svider mest är alla bilder… Filer till olika webbsajter kommer jag ju åt att hämta hem när jag väl har inloggningsuppgifter till webbkontona igen. En del kommer jag åt redan nu, övriga uppgifter jag behöver kommer förhoppningsvis med snigelposten idag. En annan sak är mailadresser… Jag kommer åt min webmail på smuligtadressen och därmed de senaste dagarnas mail, men eftersom jag just aldrig använt den tidigare har jag ju inga mailadresser kvar. Så ni som känner att jag skulle vilja ha och behöva er adress (och inte tror att jag kan den utantill), skicka gärna ett mail till lena-at-smuligt-dot-com.

När jag gett upp mina försök att bryta mig in i min dator igår, eller snarare när Monster tröttnat på att antingen vila snällt eller leka med tillåtna saker och övergick till att trakassera katten och Carrey och därefter börjat riva lägenheten, packade jag ryggsäcken för en spårutflykt. Carrey vet förstås vad det innebär och börjar hoppa jämfota av förväntan, Monster kan rimligtvis inte veta vad det betyder men fann ryggsäcken spännande ändå, särskilt när jag stoppat en påse korvbitar i den och började genast packa upp. Det spelade ingen roll hur väl jag stängde och drog åt alla låsanordningar, tre sekunder efter att jag vänt ryggen till hade jag ändå minst en halv valp i ryggsäcken med korvpåsen mellan tänderna. Det slutade med att jag fick ha ryggsäcken på diskbänken. Att sedan ta sig ut till bilen med ryggsäck, en vild och galen valp och en mycket ivrig Carrey är ett helt äventyr bara det.

Monster har provat på att spåra två gånger tidigare. Första gången var när han var drygt tio veckor, då blev jag störd av telefonen när jag plockade ihop spårgrejerna, så när jag kom ut till skogen hade jag snitslar och tre pinnar med mig. Punkt. Jag som hade tänkt göra ett pedagogiskt och skojigt nybörjarspår till Monster, och ett minst lika skojigt och motiverande spår till Carrey. Efter resultatlöst rotande i bilen efter något som möjligtvis kunde likna en leksak av något slag, hittade jag iaf en burk kattmat med ålder okänd, så ett spår till Carrey gick ju iaf att åstadkomma. Sen hade jag några torrgodisar i fickan som fick duga som apportbelöning åt honom. Monsters spår fick bli ca 15 meter långt, med täta steg och en torrgodis var tredje meter. Som slut och extra fin belöning… hela fem torrgodisar i en liten hög. Wow, liksom. Men det gick bra, efter att jag visat på första godisen och efter en stunds funderande och utforskande av samtliga pinnar och kottar inom räckhåll, traskade han iväg i mina fotspår. Lungt och metodiskt och noggrant och utan att missa någon godis på vägen. Och ja, jag tror nog att han tyckte att fem godisar i en hög var något alldeles extra.

Hans andra spår kom när han var 11 veckor. Vi var ute och plockade kantareller, och jag hade inga planer på att han skulle spåra då eftersom han hade busat och röjt runt i skogen med inte bara Carrey, utan båda lagottotjejerna också, och faktiskt var helt slut.  Men efter att ha sovit i bilen någon timme medan vi plockade vidare, och sedan kommit ut och kvicknat till när vi plockat klart och fikade, var han tydligen fit for fight igen. Anders ville gärna ta en vända till och tog Carrey med sig och gick bortåt vägen. Monster följde givetvis efter, men jag ansåg att han redan fått mer än nog av skogsröjande och hämtade tillbaka honom. Vi lekte en stund med en boll, sen lekte han på egen hand med en pinne och det hann nog gå tio minuter och jag trodde att han släppt minnesbilden och släppte koncentrationen… Varpå Monster genast sätter iväg bortåt vägen. Jag ropade och han vände sig om och tittade på mig men sa bara att han inte hade tid och fortsatte sedan. Jag provade att springa åt andra hållet utan effekt. Han fortsatte, och vek sedan självsäkert in i skogen på exakt samma ställe där Anders och Carrey gått in. Jag gick dit, men då var han redan försvunnen. Jag hann inte fundera så mycket på vad jag skulle göra förrän Anders kom ut ur skogen igen, en bra bit längre uppåt vägen, så jag sa att han fick ta Carrey med sig och gå in igen, samma väg som dom gått innan. Och jodå, 100-150 meter in i skogen kom dom ifatt Monster, på exakt rätt spår. Då insåg jag att mitt pedagogiska nybörjarspår nog var ganska löjligt… Spårkapacitet finns alltså, men hur självständig bukar en 11-veckors valp vara egentligen?

Tredje spårförsöket skulle alltså ske igår.  Jag la först ett spår till Carrey, sedan ett till Monster, 30-40 meter rakt utan något i det och med matskålen (med lock på) som slut. Sedan tog jag ut hundarna och vi gick först en bit bortåt vägen för rastning, sedan stannade vi vid bilen och jag hoppades att Carreys förmåga till passivitet på något magiskt sätt skulle smitta. Och någorlunda lugn var han väl, lille Monster, han skrotade runt i skogskanten och grejade med pinnar och så. Inte passiv, men ändå lugn. Bilen var i en korsning, och han befann sig på den sidan av korsningen som hans spår var, men det var såpass långt ifrån så jag brydde mig inte om det. Vad jag inte tänkt på däremot var att mitt tillbakaspår kom ut ganska nära där han var… Och plötsligt fick han fatt i det och satte av med näsan i backen i bakspåret. Samtidigt stängde han öronen, att jag ropade och tjoade hade ingen som helst effekt. Han fortsatte självsäkert, och tog sig ända fram till matskålen, men vid det laget hade jag bytt taktik och sprungit med Carrey i en vid båge så vi befann oss snett framför Monster istället, vilt kampande med en handske, och det var tydligen tillräckligt oemotståndligt även för ett spårmonster. Han fick dock inte vara med och kampa när han kom, jag bara tog honom under armen och bar honom, vilt sprattlande, tillbaka till bilen.

Det var ju inte helt optimalt att han fick spåra så länge i bakspår, men förhoppningsvis blev det något bra ändå av det, eftersom bakspåret inte gav någon utdelning, vilket däremot det gjorde när han spårade på riktigt, åt rätt håll och med sele på sig för första gången (nu har han vuxit i den jag lånade av dig, Sandra!). Det var ju tur att jag hade lock på matskålen. Och så har jag lärt mig att aldrig (åtminstone inte förrän det finns tillförlitlig lydnad) ha honom lös i skogen före ett spår.

Carreys spår var 150-200 meter med två vinklar och tre apporter plus kattmat i slutet. Det gick bra, han slog visserligen en hel del, men det fick inte ligga så länge som det borde (jag har verkligen inget tålamod att vänta på det när jag är ensam i skogen!) och han missade första pinnen pga att han var för långt vid sidan av spåret. När han var några meter förbi hade han fått vittring på den ändå och vände för att leta, men då hade jag ju redan plockat upp den. Dumt, men jag trodde verkligen att han missat den helt! Resten gick bra, mycket cirklande i en vinkel, men han löste det. Och det är ju det det handlar om tycker jag. Att kunna lösa uppkomna problem, även om det är man själv som orsakat dom. För om han alltid gick som en vinkelhake i varenda vinkel, hur skulle jag då veta att han skulle kunna lösa ett problem den dan det råkar uppstå?

Förutom att jag försöker spåra åtminstone två gånger i veckan, (nu måste vi öka på längden, och dessutom spåra på Alvaret igen) tränar vi just nu ganska intensivt med både framförgående och kryp. Framförgåendet går faktiskt framåt (haha) och är dessutom rätt kul enligt Carrey. Just nu iaf. Dragningen framåt och belöningen består av kvällsmålet, han fattar bara aldrig varför han inte får någon mat när vi kommer in igen… Krypet går sådär. Det är också himla kul, vilket gör att det blir alldeles för snabbt och för slarvigt, och jag är väldigt dålig på att belöna rätt. Jag har alldeles för stor benägenhet att belöna det som är halvbra eller knappt det också, och det gör det som bekant svårt att komma framåt.

Tja, är det någon som drar några slutsatser av mitt nuvarande träningsupplägg så varsågod.

Är det nån som kommer ihåg mig?

Tja, är det inte det ena, så är det det andra, sa kärringen som blödde näsblod. Efter att min mentala status, som under sommaren och början på hösten varit tämligen låg (ja, jag vet, jag har inte sagt något, inte bett om hjälp, och hållit masken duktigt, inget bra sätt att tackla problemet men det tycks vara så jag gör) och bl a gjort att jag varit fullständigt energilös, nu sedan några veckor sakta börjat stiga mot normala nivåer, så har jag hela förra veckan varit så vansinnigt och obegripligt trött. Jag har velat göra saker, men inte orkat. Så fort det blivit lite lugnt och tyst (och det händer ju trots allt då och då även om man har ett Monster) så har jag bara velat sova. Samtidigt har jag varje morgon vaknat med hemsk värk i bihålorna, och resten av dygnet har jag haft det där typiska trycket från samma ställe. Inte förrän i slutet av veckan gjorde jag den naturliga kopplingen: ont och tryck i bihålorna = infektion. Alltså inte ett dugg konstigt att jag varit trött. Och det är egentligen inte bättre nu heller, men liksom lättare att handskas med tröttheten när man vet vad den beror på.

Och nu det det VERKLIGA problemet upp. Jag kan inte logga in på min egen dator! Jag har ju Anders dator att ta till, men alla viktiga program jag använder, för att inte tala om lösenord till mail och olika webbkonton ligger ju på min! Jag vete sjutton hur jag ska komma tillrätta med det problemet. Det här är allvarligt. Riktigt allvarligt.

Annars lunkar livet på. Lunkar är kanske inte rätt ord, livet med Monster går inte i nån stillsam takt precis. Han växer och utvecklas ungefär som han ska, antar jag, och han är inte direkt någon lätt hund att handskas med. Enormt mycket vilja och envishet och tuffhet. Vilket iofs är egenskaper som om jag bara klarar av att fånga in det, borde innebära att han kan bli en riktigt, riktigt bra hund med tiden. Han lär sig nya saker varje dag, tyvärr är det bara ett fåtal av hans färdigheter som jag lärt honom och som kan räknas in i någon av kategorierna vardags- eller tävlingslydnad, det allra mesta har han hunnit lära sig alldeles på egen hand och det är för det mesta inte särskilt bra saker…

Nå. Nu ska jag se om jag åtminstone kan lista ut vad jag har för lösenord till webbmailen, det vore ett litet steg på väg. Och sen ge mig på min egen dator igen och försöka övertala den att släppa in mig…

Tillägg: Fantastiskt. Jag hade åtminstone en del lösenord sparade ”på ett säkert ställe”, som visade sig vara såpass bra att jag hittade det! Och förhoppningsvis kan dessa lösenord med lite pyssel och pussel och ev mailande leda mig vidare så jag så småningom har vad jag behöver. Det är värre med programmen. Men vid närmare eftertanke… de allra flesta jag använder är faktiskt open source och ”bara” att ta hem och installera. Och tangentbordet på Anders dator är bra mycket bättre än mitt. Jag kommer nog att överleva det här också.

Jag har märkligt nog inte tagit särskilt mycket bilder på Monster. Men här kommer några stycken iaf.

Åtta veckor. Nu två veckor senare tänker jag redan: ”åh, så liten han var!”

Jag tänkte ta en sån där fjoll-gullig bild med en valp i en korg.

Det gick inte så bra. Numera hör korgen till de bästa leksakerna, och ser lite annorlunda ut…

I skogen i lördags. Ett bra ställe. Det fanns skitmycket pinnar där!

Spårhund. Tror jag.

Är inte de ögonen de allra ljuvligaste?