Så har Monster genomlevt sitt första nyår. Det gick alldeles utmärkt. En gång när han satt och kissade (ja, det där med att lyfta på benet har inte blivit nån vana än, det sker bara sporadiskt då och då) på gräset precis utanför huset small det till ganska ordentligt inne på gården. Då slutade han kissa, höjde bakdelen halvvägs och tittade sig omkring. När inget fanns att se sänkte han rumpan och fortsatte kissa. En väldigt lugn reaktion alltså. Lite senare på kvällen brände någon av ett rejält fyrverkeri på gården på andra sidan huset, dit vi ser från vardagsrummet. Monster låg då i fåtöljen och när det började smattra och smälla tittade han upp mot fönstret, fick se alla ljuseffekterna, och det var faktiskt lite läskigt… Då slank han ner från fåtöljen och med sänkt svans gömde han sig bakom den istället. I ca 30 sekunder. Sen var det glömt. Och ännu senare på sista kvällskissningen, fick han på ganska nära håll se ett liknande fyrverkeri utomhus, och det var det inga bekymmer med. Och när det stora hysteriska smällandet höll på i över en timme runt midnatt sov han som vanligt i sin bur, inte ett knyst eller minsta rörelse märktes därifrån. Så skönt!

Carrey reagerar mer. Inte så att han blir rädd, eller ens berörd (jag vet inte exakt hur den termen ska definieras), men han reagerar. De första två-tre gångerna när det smällde utomhus på nära håll, hoppade han till och tog ett par steg åt sidan av ren överraskning, för att i stort sett genast återgå till det han höll på med. Och senare smällar bekom honom inte, när han väl vant sig vid att det smäller då och då är han lugn som en filbunke. Under själva nyårstimmen när det var som värst kunde man se på honom att han inte riktigt gillade läget. Inte så att han verkade orolig eller stressad på minsta vis, han gick inte upp och vankade eller försökte gömma sig, började inte hässja eller något sådant. Han låg kvar där han låg och fortsatte halvsova, men vek in framtassarna under sig, precis som han gör när man dammsuger, det är heller inget han precis gillar. Han var liksom inte bekväm med situationen. Men större reaktion än så var det inte.

På tal om dammsugare, så kan jag ge det glädjande beskedet att Monster nu lärt sig att umgås med dammsugaren på ett avslappnat sätt. Han har slutat attackera och skälla hysteriskt, han är fortfarande såpass intresserad att han följer med från rum till rum och lägger sig och tittar på. Gärna i vägen, så att jag måste putta på honom då och då. Även sopborsten låter han bli, den är han snarare lite rädd för. Nu återstår bara att han ska sluta se moppen som ett jaktbyte, sen kan jag åtminstone inte skylla på Monster om det är ostädat.

Han svarar förresten förvånansvärt snabbt på “behandlingen”, det lilla Monstret. Inte så att han plötsligt slutat upp med allt ofog, oooonejdå, men det går allt oftare och allt lättare att få honom att sluta med det han håller på med bara genom (skarp) tillsägelse. Att han däremot kan försöka igen inom 15 sekunder ungefär 118 gånger, det är ju en helt annan sak… Men andra saker, som har mera karaktären av “så här ska du göra” istället för det tråkigare “så här får du inte göra”, verkar gå in i hjärnan väldigt snabbt och lätt. Som att gå bakom mig nerför trappen istället för att slänga sig ner som en flåbuse. Som att alltid sätta sig vid trottoarkanten innan vi går över gatan. Saker som jag påbörjat flera gånger men aldrig varit konsekvent nog att genomföra helt. Det är ju inte svårt alls att lära in bara jag bestämmer mig…

Samtidigt som det går framåt med mycket på bara några dagar, har Monster under samma dagar lyckats finslipa sin tjuveritalang ordentligt. Husses tankeverksamhet (och därmed förmåga att förutse vad Monster kommer att göra) ligger helt enkelt inte på samma nivå som Monsters under tidiga morgnar. Och för var gång han lyckas stjäla en macka, blir han mer fräck och förslagen till nästa gång. Igår lyckades han med konststycket att snabb som en iller få upp huvudet under husses arm där han satt vid köksbordet och läste morgontidningen, och snappa åt sig smörgåsen på bordet…